Genusdagiset och vänsterns oheliga allianser

Vi befinner oss i en avskalad och miniatyrliknande konferensmiljö. Färgerna är få, lika så leksakerna. En samling barn syns utspridda, lekandes. Alla är klädda i färgglada kläder; men ingenstans syns nyanser av rött, blått, svart eller rosa till. Istället är de enhetligt klädda i en trevlig nyans av grönt och brunt. De verkar inte så värst intresserade av vad de leker men till hands finns hela tiden en noggrann dagisfröken som kan korrigera och se till att leken tar rätt riktning.

– Det handlar inte om att styra, försäkrar den glada dagisfröken, det handlar om att ge rätt grunder, frihetens grunder, så barnen skall få utvecklas utan tvång.

Ingenstans syns några föräldrar till. Och allra minst syns några fäder till.

Vad skall då detta fiktiva, men ack så illustrerande, och i viss mån faktiskt bevittnade, exempel berätta? Om en återresa till ett sentida Östtyskland, bara att de röda halsdukarna bytts ut mot unisont bruna mjukisbyxor? Nej knappast – om ett besök i Sverige 2010.

Genusprojektet är som alla dess besläktade ”projekt” i grunden syftande till en och samma sak: frihet. Centralt för dess anhängare är just att de betraktar sig som medlemmar i en frihetsrörelse – och inte i första hand som mastodonta kollektivistiska teoribyggens torgförare.

Spåren sträcker sig lång tid tillbaka i historien; som så ofta till just Antiken. Redan Platon drömmer i Staten om en samhällsform där barnen så tidigt som möjligt plockas bort från den mest hämmande och ofrihetliga institution som någonsin existerat – nämligen familjen och föräldraskapets hägn. Genom att istället uppfostras av kloka filosofer skall barnen få ”rätt utbildning” och lära sig att förstå hur världen egentligen är funtad. Att det även ingick att vissa t.o.m. var tvungna att lära sig ”gyllene lögner” spelade uppenbarligen ingen roll. För Platon skulle alltså, som för många senare suspekta herrar, det disciplinerade och rationella Sparta vara ett oändligt mycket mer lysande ideal än det ruffiga och kakafoniska Aten. Kopplingen mellan Platons drömmar och dagens vänstertankegods kan kanske kännas långsökt, men nog kan valda delar av den intellektuella vänstern än sin klassicism. Parallellerna är för uppenbara för att man ska kunna tala om en slump.

Denna ”frihetsrörelse” verkar intill denna dag ännu inte ha gett sig. Snarare hittar den nya än mer kreativa uttrycksformer. En självpåtagen predikant i den svenska debattopologin fick den nyligen i moderaternas Per Schlingmann, i synnerhet hanss debattartikel i Svenska Dagbladet i januari, titulerad – enligt systemets alla regler – ”Jämställdhet är en fråga om frihet”. Nu har frihetsprojektet alltså applicerats på det specifika antalet män respektive kvinnor; men variationsmöjligheterna är som vi ska se närmast oändliga. Nog för att svallvågorna här i Sverige må gå höga men denna rörelses klarast lysande intellektuella stjärnor har dock redan passerat.

Sin mest grandiosa och framförallt konsistenta uttolkare fick detta projekt sannerligen i en av 1800-talets mest sprängbildade män. Här sammanflätas hos en enda intellektuell alla dessa ”frihetstrådar” till ett enda gigantiskt systembygge, som nog ingen ännu kommit på det klara med vad det syftade till. Hans namn var Johan Friedrich Hegel. Utifrån dennes mycket klara distinktion mellan abstrakt och reell frihet, frihet från tvång och möjlighet till ”verklig frihet”, öppnas dörren på vid gavel för denna rörelse att fullt ut börja applicera sitt projekt politiskt. Detta då Hegel åtminstone teoretiskt hade politiska ambitioner; ambitioner som hans lärjungar utvecklade än mer under 1900-talet. Helt fjärran är i detta även Isaiah Berlins nödvändiga åtskillnad av positiv och negativ frihet, en gränsdragning Hegel skulle avfärdat som helt och hållet irrelevant. (Att denne mans tänkande är centralt för alla dess strävandens banerförare, även i våra dagar, visar sig bl.a. i den entusiasm feminister har ägnat åt distinktionen abstrakt jämställdhet och reell jämställdhet.)

Rent etiskt behöver kanske inte Hegels argumentation helt yxas ned då den säkert kan fungera som ett gott individuellt riktmärke. Men strikt politiskt är Hegels och hans senare anhängares – Marx, Mussolini m.fl. – framfart under 1900-talet väl kända. Mycket mer än att spåren förskräcker så radikalt att ingen rational choice-baserad individ skulle vilja följa dem – behöver väl knappast sägas.

Uppenbart är att när denna frihetsrörelse spelat ut alla sina kort på området ekonomi och mer än väl misslyckats, måste man finna ett nytt område där denna storslagna välvilja och detta minutiösa sociala tillrättaläggande skall kunna få bättre utfall. När den fullskalligt äktenskapliga konsumtionen mellan socialism och feminism således skedde är inte lönt att spekulera i, även om brudsängen måste ha stått på något universitet med faiblesse för tänkande av det kontinentala slaget. Att det hela dock skett står för alla och envar att beskåda.
Så när ”frihetsprojektet” inte fungerade vidare bra på statsfundamentet och verkat få ganska ljumt genomslag i folkdjupet kan man ju, som Platon rekommenderade, och med bibehållen utopisk entusiasm, börja intressera sig för barnen. Så i Sverige 2010 kan alltså nya frihetsfrön sås bland den oförstörda generationen när ekonomin redan kapats av yuppieentreprenörer och hetero-sex blivit patriarkalt. Nu äntligen efter återtusenden av obskurantism skall äntligen människan få komma till sin fulla rätt; emanciperad från strukturer, biologi och normer.

Här har vi kanske nått själva credot och kärnan i denna rörelses självbild, samt börjat ana konturerna av strömningens starkaste och självsäkraste fanbärare i Sverige av idag: socialliberalismen. Till sin stora glädje har denna nu även fått trendbegreppet liberalism på sin sida, och fått skaka av sig den i postsovjettider något illaluktande socialistrocken. Detta är, om något, ett stort framsteg i kampen om själarna. Det grundläggande politisk-strategiska tankegodset är och förblir dock det samma. Människan skall av staten och ingen annan lyftas bort från sin förljugna, förslavade och beroende tillvaro in i frihetens klara ljus. För den som inte virrat bort sig tordes det dock vara klart att denna frihet varken är frivillig eller uppsägningsbar och att den människa som lyfts bort från de strukturer där hon är rotad till en av socialingenjörer designad drömvärld med ”reell frihet” – inte är något annat än ställd i det djupaste av oskäligt beroende.

I sig är kanske inte genusdagiset någon större fara, då man kan misstänka att de flesta föräldrar ser med försiktighet på projektet, och att det förblir på samma seriositetsnivå som det marxisterna nedsättande kallade ”utopisk socialism”; de tidiga radikala socialisterna som i total isolering ville bygga idealsamhället. Varför den klartänkte socialisten avskyr dessa arbetsmetoder är uppenbart; deras ”frihet” kommer aldrig att utgöra något egentligt hot mot den hegemoniska ordningen av ickeemanciperade medborgarna och deras förtryckare. Tämligen snart kommer de vittra bort i småskalighet på samma sätt som marxisterna gjorde fast i storskalig form, när de fick sätta sina planer i verket – då frihetsivrarnas ord snart började klinga mycket falskt.

Med viss ro kan vi nog hoppas att frihetsprojektets dagissektion slutar som för de utopiska socialisterna: i ett småskalligt och snabbt överstökat misslyckande. Vi får innerligen hoppas att vi inte skall behöva offra en hel generation av flickor och pojkar på detta till fest smyckade frihetsaltare, allt för att tillfredställa virriga ideologers ständigt grusade frihetsdrömmar och ge det genuspedagogiska prästerskapet ständigt nya arbetsytor för sina mentala offerknivar.

För att avsluta med att följa detta något historiedeterministiska resonemang till nästa nivå kan man även fråga sig vad frihetsivrarna skall hitta på om några år när Reaktionen obönhörligen även kommit att sluka förskolepedagogiken? Jord- och artfrigörelse är redan påbörjade projekt och kanske blir det dags när alla andra romanser krackelerat, Gud förbjude, att damma av den gamla men ännu inte helt insedda frihetspotentialen i rasbegreppet? Applikationsytorna för dessa frihetssträvanden är ju – som vi sett – helt och hållet obegränsande…