Nävar som alla kan uppskatta

Det finns gott om exempel där den ena sidans stenhårda allvar utgör satir för den andra sidan. Även om artisten Fannys låt “Nya vägar” fick medelålders kommunmoderater att shaka loss på dansgolvet på partistämman 2007 där låten första gången spelades är det nog få personer på vänsterkanten som inte drar på smilbanden över textrader som “Nya jobb och bättre barnomsorg. Ja, vi får hopp tack vare Anders Borg”. Även många av oss på högerkanten skrattar rätt gott åt den egna sidans prestationer. Bloggen Alliansfritt Sverige har listat många guldgruvor under rubriken “Alliansens musikprestationer genom åren” (9/5/2009) och sidan är väl värd ett besök.

Vänstersidan har inte varit sämre. Även om de, det erkänns villigt, under åren lyckats prestera stora mängder riktigt bra musik finns det ändå gott om stolpskott.

Den svenska vänsterns sentida musikpolitiska historia toppas bland annat av 70-talsbandet Knutna nävar. Faktum är att bandet har lyckats bli så pass välkänt att det snarast är att betrakta som ett eget fenomen. Och det är kanske främst den svenska högerns förtjänst. På såväl Liberala ungdomsförbundets kansli i Stockholm som Frihetsfrontens sommarseminarier värvas “Sången om Stalin” frekvent med “Mao Zedongs tänkande”.

Det är kanske inte särskilt konstigt. Knutna nävar lyckas nämligen på så många sätt fånga det i 68-vänstern som roar och förnöjer. Det är svårt att fånga fenomenets kärna, men troligen är det någonstans här den ligger: bandet låter som en skrapig repetition av de mest ortodoxa svenska kommunisterna under 1970-talet. Och, kanske bäst av allt är att varenda stavelse sjungs utan minsta spår av ironi.

Göteborgsbandet Knutna nävar – kort historik

1971 gavs bandets första skiva ut, på KPML(r):s egna skivbolag Proletärkultur. Den innehöll en rad spår som kom att bli riktiga klassiker, såsom bandets tolkningar av ”Bandiera Rossa” och ”Internationalen”. “Bandet kom senare med singlar som ”Richard Dollarhjärta” – en fantastisk låt om kapitalisten och ”korstågsriddaren” med samma namn, som berättar om en politisk ledare modellerad efter Nixon — som för “länge sedan Hitler bräckt” — som reser runt i världen och mördar och förstör på löpande band, för att tjäna “klöver”. Den sista låten på deras andra – och sista fullängdsalbum – heter ”Arbetarbröder”, och lämnar ingen oberörd. ”Arbetarbröder, vi måste skapa ett kommunistiskt parti” lyder refrängens första del, och låtens auktoritära anda – som bland annat förstärks av fraser om partiledningar som inte förråder, beslutsamma förtrupper och hederliga klasskämpar.

Två temata står ut särskilt i Knutna nävars egenkomponerade musik. Det ena är det som brukar kallas antiimperialism, sånger om arbetarklassens kamp mot det koloniala förtrycket, det andra av det egna partiets historia och betydelse. När det gäller det förstnämnda skiljer sig bandet egentligen inte nämnvärt från andra liknande grupper från hela det breda spektrat av vänstergrupper. Sånger som ”Hallå där bonde”, som i stort sett utgörs av en dialog mellan en vietnamesisk FNL-man som manar till väpnat motstånd och en, inledningsvis, skeptisk bonde är nästintill mainstream liksom hyllningssången till Ho-Chi-Minh. Det är egentligen bara när bandet lovsjunger Stalin, ”den stålhårde kämpen – vår vän och kamrat, som gränsen är nådd för kamraterna i andra organisationer.

Det är tydligt att Knutna nävar gärna skulle ha velat befinna sig mitt i samma typ av revolutionära kamp som gerillorna i tredje världen. Revolutionen är möjligen ingen tebjudning men i Knutna Nävars värld har den likväl ett rosigt skimmer, inte olikt Göran Greiders vurmande för urkommunismen eller mer konservativa elements längtan tillbaka till den tid då män var män och kvinnor kvinnor och det krävdes adelskap, eller åtminstone förmögenhet, för att få rösta. I sångerna ges den här längtan efter de kommunistiska sagornas värld utlopp. Där utgör KPML(r) med sitt fåtal medlemmar, bland andra Sven Wollter, samma starka revolutionära kraft som bandet avundas länder som Vietnam och Kambodja. Där består medlemmarna av den revolutionära rörelsen av svetsare, snickare och fabriksarbetare, snarare än skrivbordsproletärer. När andra revolutionära rörelser förtvivlas över trasproletariatets brist på entusiasm för samhällsomstörtande verksamhet bibehåller Knutna Nävar tron på arbetaren, även om förälskelsen förblir obesvarad.

Det musikaliska proggbandet

En anledning till bandets bestående popularitet är att det, till skillnad från många av sina likar i proggvärlden, inte omfamnade teorin om att musik gör sig bäst när den låter så illa som möjligt. När Knutna Nävar sjunger ”Sången om Stalin” är det musik som faktiskt inte kan sjungas av alla, och den som hör ”Det är något konstigt med friheten” har svårt att sluta tralla.

Bandet har, liksom så många andra politiska rörelser, valt att låna friskt från andra. Den sortens plagierande har anor från religiösa och politiska rörelser. Den nybildade Frälsningsarmén lånade ofta musik från mer världslig musik under paroller som “Varför ska djävulen ha all bra musik?”. Den svenskamerikanske fackföreningsmannen Joel Emmanuel Hägglund med artistnamnet Joe Hill, lånade i sin tur friskt från väckelsemusik. Så transformerades Joseph Webster’s väckelsevisa In the Sweet bye and bye (som i modern tid kanske är mest känd för Johnny Cash version av samma sång) till den religionskritiska visan Preacher and the Slave som bland annat innehåller de bevingade orden ”You get pie in the sky when you die” och som sedermera fått en svensk tappning i Ture Nermans översättning version ”Svarta Präster” som sedermera spelats in av Fred Åkerström. Även psalmen ”Gå Sion din Konung” att möta har gått ett liknande öde till mötes.

Att skriva nya, mer revolutionära texter till redan kända melodier kom också att bli en av Knutna Nävars starka sidor. Kanske en av deras mest kända texter, ”Lär av historien”, där de förklarar krig mot mesiga och kontrarevolutionära element inom vänsterrörelsen, med formuleringar som ”småborgarrevisionister kan inte bygga partiet”, är modulerad på den internationellt mer välkända ”Proud Mary”.

Man kan fråga sig varför det som i den enes öron framstår som stenhård revolutionär kampsång med uppgift att omvända det i falskt medvetande avdomnade proletariatet för andra framkallar skrattparoxysmer. Troligen är det helt enkelt så att ingenstans blir kollisionerna mellan världsbilder så stora som när de måste komprimeras till klatschiga textrader. I versberättelsen Jevgenij Onegin driver Pusjkin vilt med rollfigurens Lenskijs melodramatiska tirader. Komiken blir där komik just eftersom Lenskij själv verkligen menar varje ord. På samma sätt framstår, för den kommunistiskt skolade, rader som “våra huvudstäder är Peking och Tirana. Där vajar den röda fanan” som fullkomligt självklara. För omvärlden krävs ett flertal steg av tankemöda och sociala influenser innan man når slutsatsen att Stalin är “vår vän och kamrat”.

Bakvägen kan därför Knutna Nävar säga någonting om den svenska vänstern som de representerar, låt vara att de är den vänster för vilka ett sommarläger med Ung Vänster framstår som höjden av borgerlig dekadens. “Strejken i Arendal” handlar om strejken på ett Göteborgsvarv 1972, och Knutna nävar driver tesen att facket förrådde arbetarna genom att gå med på rimliga och svårfrånkomliga uppgörelser . Samma kritik kommer inte sällan från dagens vänster mot LO-anslutna fackförbund. Den kritik som framförs i musiken kan framstå som perifer och ogenomtänkt. Sanningen att säga är problemet snarast det motsatta. Knutna nävar är i allt väsentligt en musikgrupp med en välgenomtänkt teoretisk politisk grund.

De låtar av Knutna nävar som romantiserar totalitära revolutionsrörelser? Där skulle nog dagens vänster också i mångt och mycket gå på Göteborgsbandets linje. Under 68-vågen var det inte särskilt kontroversiellt att ta ställning för kommunistiska diktaturer (se t ex Svensk Linje 3:2008), och säkert skulle många i dagens vänsterparti, då det begav sig, gärna ha stämt in i hyllningskörerna till många av länderna.
Knutna nävars popularitet är symptomatisk för en vänster som, ställd inför valet mellan individuell frihet och majoritetens tyranni väljer det sistnämnda. I det valet är Knutna Nävar på intet sätt extrema, även mainstreamvänsterartister som Mikael Wiehe svarar, när han i tidningen Ljudkoll får frågan om Kuba är en demokrati:

”Nej, det är inte en borgerlig demokrati som vi definierar det i Västeuropa men det är fortfarande ett land där majoriteten har inflytande, mer inflytande än något annat land jag kan komma på.”