Apati och utopi
Förbundsordföranden — Av: Petrus Boström, 2010-08-03Säkerhetspolitik kommer ofta, tillsammans med brott och straff, längst ned på listan över ämnesområden som intresserar väljarkåren. Så fullkomlig har den socialdemokratiska välfärdsstaten varit att inte bara har nattväktarstat blivit dagiscentrum, utan dessutom finns inte längre någon efterfrågan på statens mest grundläggande ansvarsområden. Mats Johansson (M) berättade på en talarkväll om hur han som nyvald riksdagsledamot enkelt kunde ta plats i försvarsutskottet. Särskilt förvånande är väl förvisso just inte en sådan anekdot. Om väljarna inte bryr sig om frågan leder riksdagsledamotens engagemang till en återvändsgränd i stället för partitoppen. What we do in life echoes in eternity, såvida det inte sker inom försvarspolitikens ljudisolerade regioner, tycks maximen ljuda. Hörseln spänner sitt lyhörda segel, menar Mandelstam, men inte ens den lyssnande statsministern verkar bry sig om frågan. Och finansministern blev försvarsminister när försvarsministern avgick och handelsministern mest blev det vakuum som resonerar i en tomhylsa. Utrikesministern har däremot föredömligt konstaterat det oresonliga i att brista i förståndet, gällande de amerikanska utlandssoldaternas hamletska dilemma. I ett parallellt universum skulle annars den senaste tidens vänsterutspel på det säkerhetspolitiska området välta det regeringsförslag som uppenbarligen har kidnappats av vänsterpartiet. Här ägnar vi oss dock åt viktigare saker. Genuscertifierade högskolor och etanolpolitik – i dubbel bemärkelse – exempelvis.
Först kom den rödgröna ratatouillens gemensamma hopkok om tillbakadragandet av USA:s utlandsstationerade trupper. Samtliga. Orden finns förvisso på pränt (En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder) men det hindrar ju inte (snarast ökar ansträngningarna) socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin från att tona ned ljudet från den nya utrikespolitiska doktrinen, redo att implementeras om det alliansfria Sverige får makten. Med sådana landsfränder behövs inga fiender. I vårt eget närområde har framför allt Ryssland efter Sovjetunionens fall reagerat på att NATO placerat baser i vad det gamla imperiet fortfarande betraktar som sitt exklusiva intresseområde. Nu får man således äntligen en samarbetspartner. En till så blir det fest – för diktatorerna. Långt bortom ankdammens stränder återfinns länder där ett tillbakadragande skulle medföra betydligt allvarligare konsekvenser än björnens gnälliga rytande. Afghanistan är rimligtvis inte i ett stadium då ett tillbakadragande av trupper skulle leda till maxtaxa på dagis och sopsortering. Detsamma gäller än så länge Irak. Sydkorea tvingas utstå ständiga hot och emellanåt väpnade attacker, som tack för landets stöd till Nordkorea i samband med ”missväxt” och andra ”naturkatastrofer” som är förbehållna den koreanska halvön norr om trettioåttonde breddgraden. USA har ca 25 000 soldater i Sydkorea, för att se till att historien inte upprepar sig. Och det sedan andra världskrigets utgång pacifistiska Japan har valt att länge inte ens ha någon försvarsmakt utan förlitar sig på amerikanskt stöd, inkluderande 33 000 Japanförlagda soldater.
Samtidigt som Ahlin försöker göra en skärmytsling av en konflikt sätter vänsterpartiet in tyngre artilleri. Från SvD:s intervju: ”Det är en svensk position gentemot USA. De ska avveckla alla baser utanför landets gränser”, säger Hans Linde (V). Den blödiga journalisten är av det barmhärtiga slaget och ger kommunisternas utrikespolitiska talesmannen en andra chans: ”Även i länder som Afghanistan, Sydkorea eller Tyskland?” Linde höjer rösten och bringar klarhet i frågan. Ett budskap med den tydligaste av klangbottnar: ”Ja. Det står i överenskommelsen. Där finns inga undantag. Vi ska ha en svensk position för nedrustning och avspänning. Det är viktigt att USA avvecklar sin militära närvaro runt om på jordklotet.” Denna syn är naturligtvis inte ny för vänsterpartiet, som i alla år har reserverat sig mot Försvarsberedningens blocköverskridande rapporter. EU är ett Mordor i fårakläder, NATO lika med nyimperialister och George Bush är Hin Håle själv. Inte bara bör vi inte samarbeta säkerhetspolitiskt med andra aktörer – de bör till och med aktivt motarbetas. Det som däremot är nytt är att socialdemokraterna gått ifrån den utveckling som skedde under regeringarna Persson, då man började att starkare betona vikten av den transatlantiska länken och då den tidigare renodlat propalestinska inställningen förbyttes i mer neutral syn (om sådan existerar) på den eviga konflikten i Mellanöstern. Nuder skriver i sina memoarer att han själv och Persson ”hade etablerat en närmare relation med en israelisk premiärminister än någon annan svensk regering gjort”. Vilket leder oss in på diskussionen om Mellanösterns enda demokrati.
Mycket har sagts och skrivits om Ship to Gaza, som enligt SvD skall ha ”enat svenska partier”. Det som förenar är väl förvisso fördömandet av den enskilda incidenten. Än vill de borgerliga partierna, till skillnad från de rödgröna, inte ”frysa EU:s handelsavtal med Israel”. Det är naturligt att fördöma en militär aktion mot ett mål som inkluderar svenska medborgare. Särskilt som det är statens uppgift att ansvara för deras säkerhet. Men den förpliktelsen gäller rimligtvis endast inom vissa gränser. Den demokratiska staten Israel (och militärdiktaturen Egypten) satte Gazaremsan i blockad, i syfte att tillse att raketattacker från enklaven inte skulle kunna genomföras. Blockaden omfattar inte humanitärt stöd. Israel erbjöd Ship to Gaza både den egna assistansen och Egyptens dito för att se till att varorna kom till rätt destination. Ship to Gaza avböjde. I stället valde man att försöka bryta den israeliska blockaden, vilket kan tolkas som en krigshandling. Då föreslog Israel att fartygen skulle anlägga israelisk hamn och varorna därifrån transporteras. Folkrätten är förvisso mest en personlig livförsäkring för diktatorer men i detta fall ges faktiskt även Israel rätt. Om det är uppenbart att fartygen är på väg in mot fientligt område får man agera redan på internationellt vatten. Det israeliska försvaret tycks således adekvat. Israels beteende beklagas både om de går till väpnad attack och när de väljer att på fredligare vägar hindra vapen från att nå Gaza. Men Israel är ju Israel. De rödgrönas gemensamma dokument om utrikespolitik ställer upp sju krav på Israel och ett på Hamas, och innehåller wild-and-crazy-formuleringar som att Israel ska stoppa ”det folkrättsvidriga byggandet av muren” och källsortera sina kärnvapen.
Det finns enligt forskningen, ur säkerhetspolitisk synvinkel, två olika falanger som varit förhärskande i västvärlden under 1900-talet (och i vissa fall betydligt längre): realism och liberalism, där det senare ska förstås ur säkerhetspolitisk synvinkel. I korthet innebär realismen att man försöker bygga ett starkt försvar för att kunna säkerställa rikets suveränitet och ofta att detta är statens mest högprioriterade mål. Machiavelli, Morgenthau och Reagan bör hänföras hit. Den säkerhetspolitiska liberalismen menar i stället att handel, samarbete och internationella organisationer kan kväsa oroshärdar redan i sin linda, och att ett demokratiskt statsskick garanterar avsaknaden av väpnad konflikt. Hit hör exempelvis Kant, Obama och (believe it or not!) Bush d.y. Som synes utesluter inte liberaler väpnade aktioner och realister är naturligtvis inte handelsmotståndare. Sveriges position är väl ungefär sådan att om landet hade varit lika liberalt på andra områden som på det säkerhetspolitiska skulle Studentförbundet kunna lägga ned verksamheten. Jag önskar dock härmed avisera för det samlade forskningssamhället (som läser Svensk Linje) att denna uppställda dikotomi mellan realister och liberaler är falsk. Det finns en tredje doktrin, som är varken realistisk eller li-beral, och det enda bevis jag önskar anföra för detta ändamål är det smått världsunika Vänsterpartiet Exkommunisterna, som önskar både nedmontera den egna försvarsmakten och vägra samtliga internationella, militära samarbeten.
Med en verklighetsbild som låter som en nordkoreansk propagandafilm ställer sig vänstern ofta på förtryckarnas sida. Och de gör det av historiska skäl. USA-hatet springer ur kalla kriget där VPK var det enda riksdagsparti som stod på fel sida även efter töväderspolitiken. Och attityden mot Israel stammar från arbetarrörelsens välbelagda antisemitism där judar, som tenderar att ofta vara antingen akademiker eller köpmän och således aldrig något gott, ofta förekommer med diamantringar på fingrarna och guldkedjor runt halsen.
Vladislav Savic, journalist på Sveriges Radio, har nyligen skrivit en mycket uppmärksammad bok om Sveriges syn på Ryssland. Hans genomgående tes är att Sveriges syn på arvsfienden bygger på gammalt groll i stället för en modern och nykter säkerhets-politisk analys. Han menar att man inte kan bygga sin säkerhetspolitiska doktrin på fördomar. Men det kan man visst. Den rödgröna utopin kan komma att utgöra ett bevis i fallet, givet att valet går åt skogen. För detta borde vara en fråga som man förlorar val på. Men det är det inte. Den svenska apatin är därtill alltför utbredd.



Prenumerera