Bristfylld debut

Det kan sägas direkt – det är ett lovvärt initiativ att försöka analysera hur Europas integration av kontinentens nya medborgare har fungerat och hur så kallade populistiska partier vunnit i popularitet under de senaste två decennierna, genom att exemplifiera med landet Holland och Geert Wilders. Valet av just Holland är intressant, då landet liknar Sverige i flera aspekter; litet, exportberoende land med en historisk självbild som neutral, tolerant do-gooder – som på senare år har upplevt problem med integrationen av sina nya medborgare, kanske särskilt dem med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika. Men denna bok når inte hela vägen fram. Det är förvisso Roland Zuidervelds debutbok, men på trots av en ganska imponerande referenslista känns boken i delar som ett hastverk – även om författaren enligt egen utsago lagt ett halvår på att skriva boken.

Exempel på bokens brister är hur samma holländska ord förklaras på upprepade ställen (t.ex. ordet för invandrare, allochtonen, som är hämtat från grekiska och betyder ”från en annan jord”), och hur berättelsen först följer ett spår, för att sedan ta ett stickspår, för att sedan ta ytterligare ett stickspår, och sedan – om man har tur – återkomma till huvudspåret för att ge en förklaring. Vidare hoppar boken fram och tillbaka mellan årtal – utan att det främjar framställningen – så att läsaren själv tvingas lägga pussel för att försöka skapa sig en helhetsbild. Det blir tröttsamt i längden.

Boken innehåller de klassiska nyckelorden; Samuel P. Huntington och “Civilisationernas kamp”, Francis Fukuyama och ”Historiens slut”, blandat med lite Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali och Pim Fortuyn. Men det hela känns ytligt och man kommer aldrig riktigt in på djupet av de personer och företeelser som analyseras.

Fallet Wilders inleds med en kort bakgrund om morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh, för att sedan gå in Geert Wilders. Läsaren ges en kort bakgrund av Wilders – man får veta att han efter avslutade juridikstudier sedan 1989 hade en bakgrund i det liberala partiet VVD (där han gick från talskrivare, via kommunfullmäktige i Utrecht till parlamentsledamot 1998), men att han efter en intern schism 2004 hoppade av och grundade Partij voor de Vrijheid, PPV (Frihetspartiet). Förutom att Wilders är emot

islam, ett turkiskt medlemskap i EU och vissa invandrare generellt – exemplifierat med en del uttalanden – får man inte en särskilt god bild av personen Wilders eller vad det är som har skapat honom. Han växte enligt boken upp med tre syskon i staden Venlo vid gränsen mot Tyskland med en antinazistisk far och en mor som härstammade från holländska kolonisatörer på ön Java. Dessa hade tydligen varit starkt nationalistiska, något som ges som möjlig förklaringsmodell till Wilders senare ”vurm för holländskhet”. Wilders reste också tydligen runt i Israel och Mellanöstern som ung och ”chockerades” av bristen på demokrati i den muslimska världen.

Zuiderveld ges en – förstår man – ovanlig audiens hos den för många journalister skygge Wilders, men intervjun på 40 minuter lyckas heller inte fördjupa kunskaperna om denne; Wilders för fram att han vill stoppa ”massinvandringen från muslimska länder” liksom lägga ”mer pengar på sjukvårdssystemet och framförallt på de äldre som byggde det här landet”, parat med strängare straff för alla som begår brott. Gäsp. What else is new?

Efter bokens inledande tredjedel lämnar vi Wilders och får möta ärrade holländska journalister, forskare och kämpade borgmästare i invandrartäta förorter (probleemwijk, dvs problemområde) såsom Ahmed Marcouch i Slotervaart, som kallas sheriffen för sin Bloombergska nolltolerans mot brott. I bokens avslutande tredjedel möter vi återigen Wilders, som vid denna tidpunkt ställts inför rätta för vissa av sina uttalanden. Dessutom börjar Zuiderveld här att jämföra likheter och skillnader mellan Sverigedemokraterna och Frihetspartiet. Boken rundas av med att författaren ställer ett batteri retoriska frågor (á la  Bo-Inge Anderssons krönikor på text-tv) rörande Wilders som inte besvaras. När man slår ihop boken har man inte blivit mycket klokare på den holländska situationen – vilket är en besvikelse. Boken känns mest som ett lång reportageserie i Aftonbladet, med det vanliga innehållet. Det är beklagligt. Vi behöver en bredare debatt om hur integrationen av invandrare till Europa, och Sverige, kan förbättras. Hur man underlättar för folk att få jobb, lära sig språket och komma in i samhället. Zuiderveld kunde gett boken en djupare dimension genom att exempelvis jämföra Holland med Kanada istället för Sverige; Kanada har framgångsrikt tagit emot och integrerat miljoner invandrare – utan att uppleva de integrationsproblem vi dragits med i Europa. Vad är orsaken till det – den förda politiken, typen av invandrare (arbetskraftsinvandrare istället för flyktingar eller anhöriginvandrare) eller varifrån invandrarna kommit – detta kunde givit boken större djup – och därmed förhoppningsvis större genomslag.

Boken har sina förtjänster. När den holländska integrationspolitiken, som i många avseenden har liknat den svenska, sätts under lupp, så förstår man också bättre varför integrationen i Sverige i vissa avseenden har misslyckats. En intressant observation är att den holländska politiken gentemot invandrare ändå in på 1980-talet inte syftade till att integrera invandrarna men att förbereda dem på att resa hem, vilket gjorde att man bidrog till att de fortsatte att leva som de gjort i sitt gamla hemland. När man på 1980-talet ändrade inställning och nu ville integrera invandrarna, så ändrade man inte integrationspolitik utan hittade bara på nya argument för dess existens – ett exempel Zuiderveld berör är hemspråksundervisningen, som nu skulle syfta till att underlätta att lära sig holländska (genom att ha större kunskap i sitt hemspråk). Ett intressant inslag är de medborgarprov som alla holländska invandrare måste ta sedan 2007; prov man kan ta obegränsat gånger. Staten betalar privata företag att genomföra undervisningen och proven – och ger företagen en bonus på upp till 4000 euro för varje kursist som klarar sig. Vissa av frågorna i medborgarprovet är smått komiska. Zuiderveld ger följande exempel: ”Du tar en drink tillsammans med en kollega på en terass och du retar dig på två män lite längre bort, som smeker och kysser varandra. Vad gör du?

A. Du sitter kvar och låtsas som du inte misstycker.

B. Du berättar högljutt för din kollega vad du tycker om homosexualitet.

C. Du säger till de båda männen att de ska sätta sig någon annanstans.”

(Rätt svar är A – det vill säga staten anser det vara förkastligt att uttrycka sin negativa åsikt om homosexualitet, men inte att ha själva åsikten). Andra frågor skall säkerställa att invandrarna inte är sexistiska, slarviga och så vidare.

Fallet Wilders försöker diskutera frågor som mångkultur, islams roll i Europa, populism, vad det innebär att vara t.ex. holländare och hur man skall komma till rätta med de sociala problem invandringen fört med sig – men  man kommer aldrig in på djupet och läsaren lämnas med fler frågor än svar. Det är synd.