“Centerpartisterna gillar sin förnyelse”

När jag efter valet 2006 steg in i Rådssalen i Stockholms stadshus för att som förste centerpartist på åtta år delta i stadsfullmäktige kände jag allt några misstänksamma blickar som riktades emot mig. Bilden av Centerpartiet var då, trots partiets pågående förnyelse som ledde till stor nyfikenhet och stort intresse i förra valet, fjärran från dagens bild av partiet som är (S)veavägens främsta måltavla med partiledaren som tar varje tillfälle i akt att tala om behovet av värderingsskifte, Stureplanscentern och ungdomsförbundet som vill fucka facket.

Många borgerliga vänner hade snarare bilden på näthinnan av partiet vars partiledare 1994 gick omkring med avskedsansökan i portföljen för att sedan hoppa av regeringen på grund av Öresundsbrons byggande. Eller partiet som tillsammans med socialdemokraterna sanerade svensk ekonomi – något som var nödvändigt – men som ändå indikerade att detta var ett parti som minsann inte satt still i en borgerlig båt.

Kontrasten mellan Bondeförbundet, kohandeln och Olof Johansson – och Stockholmskandidaten Jonas Petterssons senaste video på Youtube där han vill att alla ska kunna bli miljonärer genom införandet av platt skatt är förstås total. Samtidigt finns klara kopplingar historiskt och för många av oss som varit med i partiet ett tag och arbetat med förnyelsen är det en väntad utveckling.

Förnyelsen började faktiskt så tidigt som under första halvan av 90-talet genom att en rad förbundsordföranden i Centerpartiets ungdomsförbund sakta men säkert förflyttade positionerna i libe-ral riktning. Det handlade om olika saker som exempelvis införandet av fri radio, grundtrygghet i socialförsäkringssystemen eller att alla ungdomar borde ha ett eget företag. Vid mitten av 90-talet var det också CUF som tog striden om att partiet skulle definiera sig som borgerligt och inte ”icke-socialistiskt” som dåvarande partiledning drev.

Denna utveckling var en reaktion mot tidigare CUF-generationer som tvärtemot detta hade varit i ledningen för en radikal rörelse i partiet vilken bland annat yttrade sig i att CUF i Stockholm under en kort tid lär ha använt en röd (!) klöver i sin logo. Det är dock viktigt att förstå att detta dels rör sig om ytterligheter och dels om en parentes i partiets långa historia.

Många av oss som var aktiva i CUF och Centerpartiets Högskoleförbund, CHF på 90-talet lockades av kombinationen borgerligt parti som tror på marknadsekonomi och inom denna ram prioriterar miljöfrågor. Många av oss sökte ett parti som vi upplevde som spännande och formbart. Själv var jag en Stockholmskille som mycket väl kunde ha blivit moderat eller folkpartist men miljödimensionen lockade. Jag hade heller inga problem med att kombinera mitt medlemskap i CUF med ett medlemskap i Frihetsfronten/Tritnaha där man fick helt andra perspektiv på frihet som i en eller annan form säkert smög sig in i motioner till CUF:s förbundsstämma. Flera av oss samlades i studentlägenheter på kvällarna och drömde om en ny riktning för Centerpartiet.

Samtidigt var det flera som öppet pläderade för hur Centerpartiet skulle ta en ny position i svensk politik. Mest känd av dessa är nog Dick Erixon som med inspiration från bland annat kommunitarismen och med stöd i Centerpartiets småföretagarhistoria och partiets tidigare mycket starka engagemang i ägande-rätten tog öppen konflikt med partiledningen i frågan om blocktillhörighet och inriktning. Stockholmscentern blev skådeplatsen för de oundvikliga konflikterna. Här samlades CUF:are, CHF:are och borgerligt drivna politiker som ville förnya – men också partiledningens medarbetare och radikaler från 70- och 80-talen som höll emot. Stämmorna blev tämligen livliga. Vissa av förnyarna beskylldes för att vara ”Timbrocentern” enligt något slags guilt-by-association-resonemang.

De nationella valnederlagen 1994 och 1998 var förutsättningarna som behövdes för att viljan till förnyelse skulle sprida sig i partiet. Det tillsattes valanalysgrupper och förnyelseprocesser inleddes.

Maud Olofsson var personen som enade partiet och som kunde förklara för de breda lagren i partiet på vilket sätt de nya tankarna hängde ihop med de gamla. Till sin hjälp hade hon kompetenta personer som exempelvis förre CHF-ordförandena Henrik Sjöholm och Elisabeth Thand Ringqvist, förre CUF:aren Johan Hammarqvist och andra. När Fredrick Federley blev CUF-ordförande och började skjuta partiet framför sig i ett rasande tempo blev det allt mer tydligt för omvärlden att någonting höll på att hända med Centerpartiet.

Valet 2006 blev en framgång för Centerpartiets förnyelse med många nya väljargrupper som såg ett liberalt alternativ med fötterna på jorden, eller i myllan om man så vill.

Efter valet 2006 har Maud Olofsson fortsatt tala om behovet av värderingsskifte som uppföljning till maktskiftet. Hon har stått emot och hållit hårt i plånboken när de utländska biltillverkarna hotat och pressat. Hon har sålt statliga bolag. Hon har arbetat i motvind med regelförenklingar för företagen. Hon har tagit Vattenfall i örat när det behövts. Hon har som förste centerledare kommit överens med övriga borgerliga partier om energipolitiken. Hon har tagit sjukförsäkringsdebatten när hon som andra kunde duckat.

För den som ville se ett borgerligare Centerparti som står för mer frihet så har hon i hög grad levererat. Ett säkert tecken på detta är att Socialdemokraterna ägnat sig åt en närmast exempellös smutskastningskampanj där strategin varit att peka på hur Centerpartiet ”lämnat sina rötter till förmån för Stureplan”. Men centerpartisterna gillar sin förnyelse. Ju argare Socialdemokraterna är på oss desto säkrare blir vi på att vi är rätt ute. Motsätt-

ningarna mellan C och S är faktiskt inget nytt. Den har funnits på landsbygden och i bruksorterna under större delen av 1900-talet, inte minst hos de småföretagare som byggde partiet och som fick smaka på S-regeringars centralistiska regleringar och omställningar.

Även om jag efterlyser mer och fördjupat allianssamarbete så måste jag också skriva under på att den mångfald som de fyra partierna ger Alliansen är både värdefull och en framgångsfaktor. Vi påverkar och modererar varandra samtidigt som vi visar på egna styrkor i och med vårt engagemang i olika frågor.

Centerpartiets roll inför årets val är att vara företagarpartiet i meningen att vi förstår företagandets villkor men också att vi vill premiera företagsamma människor i en vidare mening. Det handlar om att ta debatten om allt från synen på skatter till LAS och arbetsgivaravgifter. Men också att driva på värderingsskiftet: vi måste få en förändrad syn på företagaren, privatisering, vinst och de drivkrafter som är grunden till hela vårt välstånd och finansieringen till det vi kallar välfärd.

Centerpartiet ska också vara alliansens gröna röst. Miljöpolitiken har alltid varit definierad av vänstern i den meningen att ”god miljöpolitik” alltid varit syno-nymt med förbud och regleringar – och i motsatsförhållande till tillväxt. Här har Centerpartiet utvecklat sin syn på miljöpolitiken under de senaste decennierna och formulerat en borgerlig miljöpolitik som bygger på liberala värderingar. Centralt är att varje individ ska ha rätten att inte få sin miljö eller hälsa förstörd av någon annan. Lösningen är prissättning. Därför är Centerpartiet anhängare av ekonomiska styrmedel. Samhällsdebattören Johan Norberg utvecklade sin syn på Stockholms trängselavgifter inför folkomröstningen 2006 när han jämförde trafiken och bristvaran gatuutrymme med de gamla sovjetiska livsmedelsbutikerna. Någonstans där kan man hitta kärnan i en borgerlig miljöpolitik.

Vi ser den ekonomiska tillväxten som en nödvändighet när det gäller att för-bättra miljön. Produktivitetsutvecklingen och nya innovationer är viktiga redskap. Jorden kommer inte att räddas av svenska politiker, men kanske av svenska miljöföretag.

Avslutningsvis är mitt eget facit efter snart fyra år i Stockholms stadshus att osäkerheten och misstänksamheten förbytts i både vänskap och värde-gemenskap. Mina kollegor i Rådssalen har fått uppleva ett Centerparti som

citerar Milton Friedman, driver på för fler privata utövare, motsätter sig rökförbud för stadens anställda och som något år föreslagit större skattesänkningar än sittande majoritet.

Så, har Centerpartiet då blivit mer höger? Frågan skulle få många centerpartister att skruva på sig. Anledningen är att vi alltid haft svårt för den endimensionella skalan, men givet att de flesta idag har förmågan att tänka i flera dimensioner så kan jag nog utan att vara alltför äventyrlig besvara frågan med ett ja.