Den självgående maskinen

Ett av Fria Moderata Studentförbundets främsta mål är att erbjuda ett forum för fri debatt och diskussion. Nya ämnen tycks ständigt bli föremål för den intensiva och intellektuella debatten. Men vissa frågor fortsätter att dela förbundets medlemmar. Synen på den Europeiska unionen är en sådan.

Det är inte särskilt konstigt, för goda argument finns både för och emot unionen som fenomen. Å ena sidan ger vissa aspekter av EU just sådant som marknadsvänliga personer borde förorda, som rivna tullmurar och ökad gränsöverskridande konkurrens. Men å andra sidan är EU:s uppgifter inte begränsade till det. Apparaten och dess institutioner verkar ibland vara självsvällande, och få borgerliga kampanjare för Ja-sidan 1994 kunde nog ana hur pass regleringsfrämjande EU skulle komma att bli.

Kanske är det helt enkelt så att EU har blivit till ett statsmaskineri som alla andra. Frihetliga personer har egentligen liten anledning att behandla EU på annat sätt än man behandlar de nationella staterna, med sina många fel och brister. För visst blir Europa mindre liberalt då dumma regler drivs igenom på EU-nivå. Men också det motsatta gäller.

Viktiga skillnader finns dock mellan EU och dess medlemsstater. EU:s maktcentrum är ännu bättre arenor för politiker som vill vidga sin makt än de nationella lagstiftande institutionerna, eftersom de där får jobba mer ostört. Först under de senaste åren har svenska medier börjat rikta ordentligt uppmärksamhet mot vad som faktiskt sker i EU:s makthavande institutioner, men fortfarande är bevakningen undermålig.

Vilket än skälet må vara står det klart att mycket som malts genom EU:s på sistone förtjänar att beklagas. Processen kring SWIFT-avtalet är ett undantag från mycket annat som sker inom unionen på så vis att det faktiskt rönt hyfsat bred uppmärksamhet. Inte minst den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström, vars ansvarsområde inbegriper SWIFT-frågan, har fått mycket kritik för avtalets kraftiga integritetspolitiska brister. EU-parlamentet har hittills lyckats hålla SWIFT-avtalet från att klubbas. Men starka krafter arbetar fortfarande för att driva igenom det avtal som om det implementeras kommer att ge amerikansk underrättelsetjänst tillgång till europeiska bankkunders uppgifter i jakten på potentiella terrorister. Parlamentet har redan motsatt sig avtalet en gång, och trots att Malmström et al inte har rättat till de problem som gjorde att parlamentet avvisade avtalet förra gången kommer det med all sannolikhet att godkännas av en majoritet av parlamentets ledamöter nästa gång det prövas.

Det är inte sällan just på integritetsfronten som EU sviker de frihetliga idealen. EU:s datalagringsdirektiv är redan godkänt av parlamentet, men väntar på att klubbas av den svenska knapptryckningsfabriken på Helgeandsholmen i Stockholm. Vissa svenska riksdagsledamöter har meddelat att de trots att de principiellt motsätter sig direktivet kommer att rösta ja, för när det gäller sådant som EU redan har beslutat om hävdar sig politiker på nationsnivå inte ha något val. Direktivet måste införas i Sverige, ty sådan är den överstatliga ordningen. Uppenbarligen täcker inte den höga riksdagslönen följande av principer och ideologi hos alla riksdagens ledamöter.

Lika märkligt blir det då EU-maskinen försöker driva igenom en skatt på banker inom unionen, trots att de nationella finansministrarna i G20-sammanhang redan har gett upp. Skatteintäkterna ska gå till en krisfond för att finansiera framtida bail-outs, så att skattebetalarna ska slippa bära kostnaden. Det syftet är förvisso lovvärt, men förslagets dåliga incitament gör att det ändå borde slängas i papperskorgen. Alla banker ska inte tvingas betala för att rädda de som inte driver sin verksamhet på ett affärsmässigt vis. Dåliga banker bör helst inte alls räddas, och en institutionalisering av pengaösande över banker som inte klarar sig sätter ett dåligt förfarande i permanent system.

Listan på tokigheter inom EU kan göras lång. Väsentliga delar av EU:s biståndsbudget har visat sig gå till helt andra saker än humanitär hjälp, såsom program för internationella utbytesstudenter och träning av personal till museibutiker i länder som Georgien och Egypten. Koldioxid- och tobinskatter har föreslagits för hela unionen, liksom kraftiga regleringar av finansmarknaderna. Svensk Linje hoppas innerligt att dessa processer inte kommer att fortgå obemärkta i Sverige. Inte minst bloggare har gjort ett hästjobb med att tvinga våra medier att rikta strålkastarljus mot annars ouppmärksammade processer, och det svenska Piratpartiet ska ha en eloge för sin förmåga att föra upp undanskymda processer i EU på den svenska dagordningen. Men frågan är fortfarande om intresset och den seriösa övervakningen av vad som sker inom EU kommer att sträckas utanför de politiska nördarnas kretsar inom en överskådlig framtid.