Ett vått finger i vinden, eller ett fuckfinger i fejset på vänstern?

Ett vått finger i vinden, eller ett fuckfinger i fejset på vänstern?

Riktigt så uttryckte inte Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag det, men han menade något liknande. På en pressträff i mars presenterade han Folkpartiets prioriteringar inför valet och inledde med att tala om att partiet inte kommer följa opinionen, utan istället bilda den. Trenden var annars, i exempelvis USA och Storbritannien, att partierna anpassade budskapet efter vad väljarna för tillfället ville höra, menade Ullenhag. Den smalbenssparken får vi anta även riktades mot Moderaterna.

Han tog skolan som ett gott exempel på när det lönat sig att vara kontroversiell. Jan Björklund har länge haft mittenfingret väl synligt framför ansiktet på flumprofessorer och socialdemokratiska skolministrar. Resultatet är, förutom att Björklund numera själv är chef på utbildningsdepartementet, att Folkpartiet har störst förtroende av alla partier i skolfrågan. Trots det är skolan inte ett klockrent exempel på det Ullenhag menar. Väljarna har aldrig i någon större utsträckning gillat flumskolan, snarare tvärtom. Men kontroversiell hos etablissemanget är definitivt Björklunds skolpolitik.

På senare tid har faktiskt Folkpartiet levt upp till Ullenhags utfästelse. Man fortsätter envist att driva att Sveriges försvarspolitik borde handla mer om försvaret av Sverige, nu när Ryssland stadigt rör sig i fel riktning. Det har partiet sagt nu i ett par år, men hittills inte fått med sig övriga Alliansen – och varje gång de säger det blir försvarsminister Tolgfors surare och surare. Gallan flödade på hans blogg i maj när Björklund upprepade sitt budskap. Av någon anledning ska man inte tala offentligt om försvars- och säkerhetspolitik i Sverige, men det är nog inte hela förklaringen till reaktionen. Moderaterna känner sig hotade på ett av sina kärn-

områden. De gamla kavalleriöverstarna kan nog tänkas föredra att rösta på en major, före en tomhylsa. Sånt är ju lätt att bli sur över, det kan man förstå.

Det hårdnackade försvaret av euron mitt i Greklandskrisen, krav på motprestation för att få socialbidrag och inte minst förslaget om lärlingsanställningar med rejält lägre lön är ytterligare exempel.

Det finns också exempel på motsatsen.

Ett par tillfällen har dykt upp under våren där en liberal och borgerlig kärnfråga kunnat försvarats. Först var det en undersökning om ökade klyftor. Inkomstskillnaderna hade ökat i Sverige. Men det intressanta var att alla grupper hade fått det bättre, allas välstånd hade ökat, alla hade blivit rikare. Ändå förfasade sig vänstern över att de mer välbeställda hade fått det ännu bättre än de fattigare.

Förra året, i Almedalen, sa Jan Björklund att Socialdemokraterna motarbetar rikedom, medan liberaler motarbetar fattigdom.

Iförd blårutig skjorta och med en tröja över axlarna slog han fast:

“Vår liberala inställning är att människor ska kunna påverka sin ekonomiska standard, genom de livsval de gör.”

Trots det sa Jan Björklund inte ett pip i våras när undersökningen debatterades ur sedvanligt vänsterperspektiv.

När vänsterpartierna presenterade sin budget i början av maj duggade det förslag som gjorde att människors livsval i allt större utsträckning inte påverkade deras ekonomiska standard, i alla fall inte positivt. Jobbskatteavdraget skulle trappas av på inkomster över 40 000 kronor i månaden, vilket gör att marginalskatten drar iväg i höjden. Förmögenhetsskatten bekämpar just rikedom. I alla fall i Sverige, eftersom en hel del av pengarna flyttar utomlands och de fattiga i Sverige tillhör de som indirekt drabbas.

Erik Ullenhag lyfte vid pressträffen i mars fram principen om minst hälften kvar av skatten, som ett exempel på där Folkpartiet skulle ta strid.

Jan Björklund var inte nådig i kritiken av vänsterpartiernas budget, men den ideologiska diskussionen om att bekämpa rikedom tog han inte. Det kan visserligen vara förståeligt. Alliansen främsta kännetecken hos väljarna är att de står på de välbärgades sida. En bild som de gärna tvättar bort. Att då ta rikedom i försvar är inte klockrent om man vill vinna val i Sverige. Men nu var det ju den sortens hänsyn Folkpartiet skulle stå över.

Samtidigt får man vara realist. Ett parti som kastar sig över alla kontroversiella frågor där man inte har något stöd från väljarna är inte långlivat. Men just den här frågan hade, ärligt talat, känts bra och rätt att hugga tag i.

På Folkpartiets partiråd i slutet av maj tog Jan Björklund i sitt tal återigen upp frågan. Han angrepp Ung Vänsters Ida Gabrielsson, som på Vänsterpartiets kongress sagt att det var alldeles för lätt att bli rik i Sverige. Björklund slog istället fast att det var alldeles för svårt att bli rik i Sverige.

Det är utmärkt att han då och då lyfter detta i sina tal, men det är inte där frågan får något genomslag. Det hade han fått om han gått in i debatterna under våren, och det är först när partiledaren gör det som vi kan veta att han menar allvar.

Folkpartiets roll inom Alliansen är precis som för Centern och Kristdemokraterna både oklar och svår. Moderaterna är stora och blir större. De flyttar raskt in på det område i mitten som de andra tre ockuperat. Innan 2006 var det i huvudsak Folkpartiet som kunde rekrytera väljare över blockgränsen. Väljare som lite senare kunde gå vidare till något av de andra borgerliga partierna. 2006 lockade även Moderaterna väljare direkt från Socialdemokraterna.

När Moderaterna nu sätter sig tungt i mitten, trycks de andra partierna utåt kanterna. Samtliga tre mindre borgerliga partier funderar på hur de kan sno gamla moderater. Centern med LAS, Stureplanscenter och företagarfrågor. Kristdemokraterna med verklighetens folk. Folkpartiet med lärlingsanställningar, försvaret, euron, kärnkraft – och några försiktiga förändringar av LAS.

Men att flytta till högerkanten är inte så lätt. Väljarna man har idag riskerar att stanna kvar i mitten. För att inte tala om partimedlemmarna. Många folkpartister gick med i Bengt Westerbergs Folkparti i början på 90-talet då handikappfrågor var hetast (hetast i Folkpartiet, ingen annan-stans). De kan acceptera, och till och med gilla, skolpolitiken, eurokramandet och kärnkraften. Men blir det för mycket börjar de knorra och streta mot.

Så vad är Folkpartiets roll egentligen inom borgerligheten, att långsamt kvävas under Moderaterna? Så länge som skolpolitiken finns där med samma styrka som idag är den risken inte överhängande, men några valresultat upp mot 13 procent, som 2002, blir svåra att uppnå. Kanske ska då rollen vara att, som Ullenhag vill, vara en stark opinionsbildare inom några tydliga, och gärna kontroversiella och konfliktfyllda områden. Det skulle hålla partiet över riksdagsspärren och när frågorna har blivit mindre kontroversiella och opinionen rör sig i den riktningen kan det bli regeringspolitik. Som skolan och kärnkraften.

Det är en schysst överlevnadsstrategi och dessutom viktig för Alliansen, som inte får stanna idémässigt. Men Folkpar-tiets roll borde – tycker jag som folkpartist – vara större än så.

Folkpartiet ska angripa samhällsproblem och politiska områden ur ett liberalt perspektiv. Miljöområdet innehåller tonvis av socialistiska lösningar som gärna letar sig in hos borgerliga partier. Handikappfrågor, äldreomsorg, sociala frågor ska inte bara handla om stöd från det offentliga utan minst lika mycket om livschanser och valfrihet.

Detta flyttar partiet lite åt höger, men man behåller samtidigt det viktiga engagemanget för de människor som har det svårt i samhället. Detta är kärnan i Folkpartiet. Ett starkt engagemang för det glömda Sverige, att vara en röst för de som själva har svårt att göra sig hörda. Men, som sagt, deras problem löses inte enbart genom stöd från kommunen, utan genom att de får chansen att själva lyckas i sina liv. Då måste exempelvis arbetsrätten ändras i Sverige.

Integriteten borde självklart vara en central fråga för ett liberalt parti. Ett försvar av integriteten, kanske är bäst att tillägga.

För att Folkpartiet ska växa och bli större krävs mer än detta. Partiet måste börja uppfattas som statsbärande. Väljarna måste börja känna att partiet klarar av att styra Sverige, att ta ansvar för statsfinanserna och lotsa oss genom en kris. Moderaterna har under lång tid, genom ett stort fokus på ekonomisk politik och skatter, byggt upp det förtroendet. Nu har det befästs och förstärkts genom Anders Borg och Fredrik Reinfeldt under finanskrisen.

Socialdemokraterna har historiskt haft detta förtroende, men det är för tillfället något försvagat av Mona Sahlin. Trots det är deras förtroende i dessa statsbärande frågor skyhögt högre än något av de mindre partierna.

Folkpartiet måste under lång tid driva frågor som människor uppfattar som statsbärande: Ekonomi, skatter, statsfinanser, utrikespolitik och försvarspolitik.

Det är verkligen ingen quick fix som kommer få utslag i årets val, eller ens i någon större utsträckning i valet 2014. Det handlar om att långsamt höja lägstanivån i väljarstöd. Med ett ökat förtroende i dessa frågor kommer partiet att få större utväxling av förtroende i andra frågor, som skola, integration, kärnkraft, euro – eller vad det nu kan vara i framtiden.

Alliansen och borgerligheten skulle stärkas av ett idéburet, liberalt Folkparti med starkare förtroende i statsbärande frågor. Alliansen kan inte stå och falla med Moderaterna och vem de har som partiledare och finansminister.

Moderaternas mål att etablera sig i mitten som Sveriges största parti öppnar möjligheten för ett tydligare liberal parti i Sverige. Ett parti som har kvar sitt engagemang och sin värme för människor som har det svårt. Ett parti som istället för kommunalt omhändertagande fokuserar på att dessa människor ska få möjlighet att själva forma sina liv, kunna skaffa sig ett jobb och inte bli beroende av andra.

Folkpartiet har chansen att vara Alliansen liberala idéspruta och över tid ta ett större och större ansvar för att styra riket. Ett bra första steg är att göra som Erik Ullenhag vill, att våga tycka obekväma saker och forma opinionen, inte följa den. Vi har sett några goda exempel på det och några missade chanser.

Per Schlingmann får gärna hålla upp det våta fingret i luften. Och Jan Björklund det torra mittenfingret.