Förutsättningarna för att förnya KD har aldrig varit bättre än nu

Inspirerade av en ledartikel i Svenska Dagbladet startade jag och min sambo för ett drygt år sedan en grupp på Facebook ”Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet – FFFF” i syfte att förnya Kristdemokraterna. Vi var frustrerade över partiets dåliga opinionssiffror och hade under en tid följt den debatt om partiets framtid som i viss mån förts internt, men framförallt externt, i media och bloggosfär. Vi delade många av de kloka synpunkter som framkom, men saknade ett fritt forum att föra diskussionen vidare.

FFFF:s uttalade mål är att arbeta för ett förändrat kristdemokratiskt parti, med en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran. När vi startade FFFF uppfattades det nog av många som provokativt, och mycket av det tankegods som vi förde fram var kontroversiellt i partiet. Samtidigt var det få som öppet kritiserade oss, och tack vare den breda ansatsen fick vi snabbt många sympatisörer. Sedan dess har oerhört mycket hänt. Kristdemokraterna befinner sig just nu i den förnyelseprocess som vi efterfrågade, och mycket av vårt tänkande återfinns numera i partiets officiella politik.

Förra sommaren lanserade Göran Hägglund verklighetens folk. Begreppet har spridit sig som en löpeld och retat gallfeber på kulturredaktioner över hela landet. Debatten kring verklighetens folk vs kultureliten har varit ett effektivt sätt att synliggöra en tydlig konflikt i svenskt samhällsliv och att det finns ett alternativ i svensk politik som hellre lyssnar till vanliga människors vardagsfrågor än rättar sig efter en självutnämnd samhälls- och åsiktselit. Vidare har Hägglund sagt sig vilja ”förbjuda förbuden” för att på ett tillspetsat sätt illustrera sin vilja att göra upp med den pekpinnepolitik som partiet i mångt och mycket har förknippats med.

Utifrån ovanstående idépolitiska frön har partistyrelsen under våren lagt fram ett av sina förslag till rikstinget ”Från den stora staten till det starka samhället”, en tydligt ideologiskt färgad proposition om politikens gränser som bygger på det principiella resonemanget om att staten ska träda tillbaka till förmån för civilsamhället. Även om jag exempelvis saknar ett kapitel om folkhälsopolitik, som kanske är det tydligaste ”pekpinnepolitikområdet”, är jag ändå imponerad över att partiet tycks vilja ta ytterligare ett steg i rätt riktning. Det är bara att lyfta på hatten för att Kristdemokraterna vågar föra upp ideologiska resonemang på agendan när de flesta andra partier, inte minst Nya Moderaterna, gärna offrar idépolitiken på pragmatismens altare.

För det fortsatta förnyelsearbetet har jag samlat ett antal punkter som jag tror kan vara bra att ha med sig på vägen. Punkterna är egentligen riktade till parti-ledningen, men fungerar även bra för alla som på något sätt vill delta i den fortsatta förnyelsen av partiet.

1. Prioritera den väljargrupp som är lättast att vinna och våga välja frågor som attraherar just denna grupp

Genom att profilera Kristdemokraterna i frågor som faktiskt hänger ihop och är viktiga för våra potentiella väljare – såsom exempelvis valfrihet för familjerna, frihet och personligt ansvar, rättstrygghet, försvar, låga skatter, tillväxt- och småföretagarvänlig politik – skulle vi kunna attrahera en större del av borgerligheten. Vi måste också våga lämna några frågor därhän, eller åtminstone placera dem långt in på lagret.

Det finns i själva verket en stor samhörighet mellan den smala krets av frikyrkliga som utgör Kristdemokraternas kärntrupper, och en bredare väljargrupp av ”vanliga” människor. Problemet är bara att de frågor som Kristdemokraterna ofta har synts i – moralfrågor eller förbudsfrågor runt exempelvis sprit och snus – antingen är helt ointressanta för den senare gruppen eller, ännu värre, stöter bort dem helt.

2. Dra på er eld

Om Kristdemokraterna siktar på att nå 51 procent av väljarna, så är risken stor att vi kammar noll. Siktar vi istället på att nå de 15-20 procent som delar mer klassiskt borgerliga värderingar så är chansen stor att vi lyckas. Kristdemokraterna måste våga dra på sig eld. Det gör ingenting om 80 procent av väljarna tycker illa om oss, det kan nämligen innebära att 20 procent älskar det vi säger. Att det finns tydliga alternativ och konfliktytor inom politiken gör den mer intressant och lättåtkomlig.

3. Fortsätt att konkretisera förnyelsen

Den nya inriktningen på politiken är helt rätt. Även om propositionen om politikens gränser är ett sätt att konkretisera den nya retoriken tycker jag ändå att det är viktigt att partiet framöver blir ännu mer konkret. För att allt tal om mindre förbud och till försvar för ”verklighetens folk” skall få trovärdighet så krävs det att partiet också visar det i konkret handling. Och det är inte bara Göran Hägglund som måste visa det, det gäller i minst lika hög grad andra kristdemokratiska företrädare. Kristdemokraterna ska vara ett parti som inte vill ha fler regleringar bara för att framstå som handlingskraftiga.

4. Våga ta fajter inom alliansen och tydliggör skillnader

Allianssamarbetet är bra och Kristdemokraterna ska fortsatt vara ivriga påhejare av Alliansen. Men så länge Alliansen består av fyra olika partier måste dessa också ges utrymme att profilera sig. Exempelvis borde Kristdemokraterna gå ännu hårdare åt Moderaternas nyvunna vurm för kvotering och genusanalys. En annan tydlig vinnarfråga för Kristdemokraterna är, som jag ser det, att profilera sig inom kriminalpolitiken. Vi måste försvara människors självklara rätt att slippa utsättas för våld, betona varje människas ansvar för sina handlingar och verka för höjda straff för vålds- och sexualbrott. Kristdemokraterna borde kräva straffsatser som står i proportion till det brott som har begåtts, som tar hänsyn till brottsoffret och som värderar människors liv och hälsa högre. Så uppfattar inte människor att det är idag och här har Kristdemokraterna ett guldläge i svensk politik.

5. Nyttja fördelen av att vara ett litet parti

Visst är det tråkigt att ständigt balansera på 4-procentsspärren, men det finns också fördelar med att vara ett mindre parti. Medan Moderaterna framstår som det pragmatiskt allmänborgerliga (och maktfullkomliga?) partiet finns det alla möjligheter för ett parti som Kristdemokraterna att ta ut svängarna och profilera sig på annat sätt.

6. Hitta en egen retorik

Kristdemokraterna har en fantastiskt rik idéflora att luta sig emot. Vi ska välja klassiskt borgerliga frågor, men använda ett icke-teknokratiskt språk. Exempelvis är inte poängen med sänkta inkomstskatter i första hand att det ökar incitamenten för arbete, utan snarare för att det ökar människors självständighet och trygghet. Välfärd är också att ha pengar kvar i slutet av månaden.

7. Kristdemokraterna har framtiden för sig

Fler gifter sig och enligt Kairos future drömmer unga idag om att få ett bra jobb, hitta den rätta och att få barn. Individualismen och självförverkligandet har fått stiga åt sidan för mer konservativa grundvärderingar, dock har allianspartierna inte lyckats växla in denna tendens. Konservativ är i princip ett skällsord i svensk politik, Kristdemokraterna utgör inget undantag i det hänseendet. Men jag skulle våga påstå att stora delar av verklighetens folk hyser många djupt konservativa åsikter. Här har Kristdemokraterna sin stora chans.

Jag ser med tillförsikt på Göran Hägglunds ambition att förnya Kristdemokraterna och jag tror att partiet är på väg åt rätt håll. Självklart kommer det att finnas gropar i vägen och ibland hamnar vi kanske på någon omväg eller till och med en återvändsgränd. Men vi vet i alla fall vart vi är på väg – och vad vi inte vill tillbaka till.