Regeringen Reinfeldt: Halvvägs till pension

När jag 2004 intervjuade den relativt nyblivne partiledaren Fredrik Reinfeldt för Svensk Linjes räkning mötte jag en politiker som formligen utstrålar förtroende och eftertänksamhet, men när man analyserar vad han sagt konstaterar man att han mest talar i negationer och sällan konkretiserar sig. Man får helt enkelt gissa sig till var han är på väg, och genom det förtroendeingivande bemötandet stoppar man ofta en välvillig tolkning i tomrummet. Min var att likna Reinfeldt vid Bamses kompis Skalman.

”Reinfeldt ’tror bara vad han vet’ genom att det utretts och prövats även av utomstående och ’skynda’ verkar vara ett fult ord som ersatts av ‘trygg förändring’. Blir det kritiskt kryper han ofta in i sitt skal av förnekande och retorik. Men långsamheten och eftertänksamheten får inte förväxlas med räddhågsenhet eller motvilja mot förnyelse. Tvärtom. Nyfikenhet och uppfinningsrikedom är lika beskrivande för Skalmans karaktär, även om (eller kanske tack vare att) han aldrig jäktar. Man slutar aldrig överraskas av vad han kan plocka fram ur sitt rymliga skal.”

Så ser den välvilliga tolkningen av regeringen Reinfeldt ut när mandatperioden nu löper mot sitt slut. Det pågår en förändring, men vi har inte hunnit märka av den ännu. På en del områden är det sant. Framför allt har regeringen sänkt ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och för dessa besparingar sänkt inkomst-skatten genom ett jobbavdrag. De har också inlett en otacksam reformering av sjukförsäkringssystemen som trots sina barnsjukdomar inneburit både besparingar i statskassan och ett ökat fokus på att hjälpa människor komma tillbaka till arbetsmarknaden. Dessa besparingar är en bidragande orsak till att statsfinanserna trots borgerlig flerpartiregering och ekonomisk kris är i hyfsad balans.

Även på andra områden har Sverige gjorts lite friare. Värnplikten har avskaffats, det sker en öppning för ökad arbetskraftsinvandring och en minskning av ovillkorade bidrag på samma område, en utredning har ytterst försiktigt öppnat för en väg mot rimligare hyressättning, några myndigheter (främst Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet) har avskaffats, det har sålts några statliga företag, förmögenhetsskatten har tagits bort och överförbara fiskekvoter har införts för ett par fiskebestånd, en reform som i andra länder räddat fiskbestånden och gjort den subventionerade näringen lönsam. Och så kan vi köpa huvudvärkstabletter i vanlig butik efter avskaffat apoteksmonopol. Efter fyra år av stilla lunk är det ett hyggligt facit av små förändringar.

Med rätt val av jämförelseobjekt kan det till och med fås att framstå som riktigt bra. Man kan jämföra med ett sklerotiskt Västeuropa där varje liberalisering framstår som ett unikum av ”reformvilja”. Då kan man rentav, som exempelvis moderaternas partisekreterare Per Schlingmann, försöka sprida bilden av Alliansregimen som ”Europas mest reforminriktade regering”.

Man kan också jämföra med tidigare borgerliga regeringar. Det har aldrig förekommit i modern tid att en borgerlig regering får finanserna att gå ihop. De två tidigare har tvärtom slagit världsrekord i statsutgifter som andel av BNP. Besparingarna sker på ett genomtänkt, reforminriktat sätt, snarare än som tom retorik efter nattliga krisförhandlingar. ”Krispaketen” hösten 1992 visade sig i efterhand nästan bara bestå av skattehöjningar. Det är också första gången som skatterna sänks på riktigt av en borgerlig regering, 1991-94 sjönk skattekvoten marginellt, men detta berodde på att skatter växlades över till obligatoriska egenavgifter.

Samtidigt bör det nämnas att medan detta är ett stort steg för borgerligheten är det ingen särskilt formidabel bedrift. Ramverket kring statsbudgeten har stärkts betydligt och i avsaknad av fast växelkurs eller euro har penningpolitiken kunnat användas för att mildra påfrestningen på statsfinanserna (jag skriver om detta i Neo nr 3 – 2010). Vi vet också att regeringen varit redo att punga ut hisnande summor i bankstöd (1500 miljarder kronor gjordes på en vecka redo att spendera på detta, nästan två hela statsbudgetar), och även köpt på sig ett reservdelslager för fyra miljarder kronor genom att låta en ökänd bilskojare ta över Saab med skattebetalarnas pengar som garant mot förluster. Mer tur en skicklighet har tagit Sverige genom finanskrisen och regeringens faktiska hantering har snarare varit till skada än till nytta. Den perifera frågan om styrelsebonusar har hamnat i centrum och det kollektiva fonderingssystem för banker som nu skissas i EU med svensk förlaga har redan dömts ut för att det underlättar ansvarslöst risktagande (”moral hazard”).

Så långt kan man ändå få intrycket av en regering som tålmodigt och långsamt stretat på för att få Sverige i frihetlig riktning. Av tre huvudsakliga skäl skulle jag hävda att denna positiva bild av regeringen inte stämmer. För det första är de positiva förändringarna löjligt små och regeringen kommer att få problem att fortsätta med dem. För det andra går utvecklingen på de flesta andra politik-områden i fel riktning. För det tredje är ”reformtakten” betydligt snabbare när det gäller att expandera statens makt på nya områden.

Regeringen har minskat statsutgifter och sänkt skatten för låg- och medel-inkomsttagare. Det är en stor och bra reform. Problemet är bara att de samtidigt har målat i sig i ett retoriskt hörn genom sitt anammande av socialistisk fördel-ningsretorik. Sänkningarna har mer eller mindre utformats som ett kontantbidrag lika för alla. Planerade skattesänkningar för pensionärer kommer att följa samma mönster. Det säger sig självt att sådana skattesänkningar inte kan fortsätta. Snart måste man ta strid för principen att de som betalar mest skatt också får sänkt skatt, exempelvis genom att avskaffa värnskatten och helst fortsätta mot platt skatt, om man alls ska kunna få ner skatterna.

Talande är också att regeringen beskrivit växlingen av sänkta skatter mot minskade utgifter som de ”svåra” beslut man tog i början av mandatperioden medan fortsättningen mer varit en tid för offentliga utgiftsökningar. Frågan är alltså hur Alliansen kommer att fortsätta i sin kanske främsta liberala profilfråga.

Förändringarna på andra områden är så små att de blir misstänksamma. Varför avskaffades just Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet, som drev en ideologisk agenda motsatt regeringens, medan andra opinionsbildande myndigheter som Folkhälsoinstitutet och Barnombudsmannen blir kvar och får ökade resurser? Hur ska vanligt folk ens märka att cirka tre myndigheter av över femhundra avskaffats när det är så många kvar?

Talet om att antalet myndigheter minskat betydligt mer döljer att detta handlar om sammanslagningar som många gånger ökat antalet anställda. Att regeringen inte ens förmått sätta stopp för myndigheters opinionsbildning eller den politiserade utnämningsmakten är också exempel på att regeringen inte ens förmått leva upp till sina högst begränsade utfästelser i valet 2006.

Det finns fler exempel på snålheten i förslag som går i rätt riktning. Ökad möjlighet till arbetskraftsinvandring gäller av någon outgrundlig anledning inte folk som redan bor och arbetar i landet, flera stora företag har undantagits försäljningsplaner och en översyn av stelbenta alkoholregler lyckades inte ens tillåta gårdsförsäljning (det ska dock utredas).

Jag tror att detta är otaktiskt av flera skäl. De ytterst små förändringarna i myndighetsfloran har lett till rejäla dolkstötslegender. Indragningen av subventioner till ”En bok för alla” för vuxna väckte ramaskri (trots gratis bibliotek och billiga pocketböcker), samtidigt som folk enligt opinionsundersökningarna knappt noterade att de fått sänkt skatten. Med andra ord hade fler nedlagda myndigheter och minskade bidrag huvudsakligen skapat konkurrens om samma medieutrymme (kanske med motfrågan vad som motiverar att just deras verksamhet ska vara kvar), medan de i andra ändan hade gett skattesänkningar som faktiskt märkts i plånboken. De sirligt utsnidade smakbitarna av frihet riskerar helt enkelt att vara för snålt tilltagna för att stilla aptiten. Då blir folk bara irriterade.

Sanningen är också att det mesta under regeringen Reinfeldt står still eller flyter på i riktning mot en långsamt svällande statsmakt. Arbetsmarknadspolitiken ska inte reformeras, lagarna som håller ungdomar och invandrare utanför arbets-marknaden ligger fast. Därmed försitts också chansen att på allvar göra upp med det utanförskap som var en valvinnare för Alliansen 2006.

Mer avslöjande för denna min andra poäng är kanske att på områden där Alliansen ansträngt sig för att ta fram en ny politik, så är det för det mesta inte en liberal sådan. Kulturpolitiken och biståndet har utretts och omprövats, men utan att minska omfattningen av politiken. Biståndet ska omdirigeras till färre länder, men inte minskas eller avskaffas. I kulturpolitiken talades om ambitionen att inom ramen för höjda anslag stödja en ”borgerlig” kultur. En teknokratisk strävan att styra annorlunda var en viktigare ideologisk ledstjärna än att liberalisera, dvs att styra mindre eller inte alls och lämna makten till människor och marknader.

I slutänden blev den nya kulturpolitiken inte ens borgerlig, utan ett rent teknokratiskt ”jaså”. Kulturen ska i fortsättningen samordnas och utvärderas av tre stora myndigheter, alltmedan en större andel bidragspengar ska gödslas regionalt. Det är i sig en (klassikt folkpartistisk) övertro på samordningsvinster parat med en naivitet i ambitionen att säkra mångfald genom att monopolisera kassaflödet. Stina Oscarsson för Skuggutredningen har faktiskt en god poäng: “Vi har svårt att se att färre stora myndigheter kan ge ett mer spretigt, ett djärvare och mer vildvuxet kulturliv.”

Visst, kulturutredningen har gjort upp med idén från 1974 om att den statsunderstödda kulturen ska vara en motkraft till kommersialismen. Och en del formuleringar kan låta försåtligt nytänkande: ”Det skede då man slentrianmässigt satte likhetstecken mellan ‘samhället’ och den offentliga sektorn har också passerat.” Men låt oss innan vi jublar över detta titta på den idé som ska träda i den tidigare kamporienterade statskulturens ställe:

”En nationell kulturpolitik behöver … bygga på medverkan från ett stort antal intressenter där den offentliga sektorns aktörer visserligen är särskilt betydelsefulla, men långt i från kan agera ensamma. Staten är fortfarande den enskilt viktigaste parten för att skapa och få uppslutning kring en nationell kulturpolitik, men den roll som staten nu behöver ta för att utveckla politiken bör förändras.

Statens roll ska vara tydlig, strategisk, drivande och samordnande med andra aktörer.  Syftet med den nya rollen bör i första hand vara att stimulera samhället i dess helhet att ta ansvar för kulturens gemenskaper, kommunikation och skapande förmågor. Samspelet mellan statens egna insatser och den offentliga sektorns i övrigt är särskilt betydelsefulla.“

Retoriken kan låta inkluderande, men i praktiken är detta recept en våt dröm för kulturbyråkrater och kulturpolitiker. Statens och myndigheternas roll blir alltså att flyta ut över alla samhällssektorer, samtidigt som ansvaret för vad som i slutändan skapas blir lika utspritt och delat av alla ”samhällets” kockar (”intressenter”). Myndigheterna ska ”utvärdera kulturinstitutionernas och kulturmyndigheternas arbete med hälsofrågor“, de ska följa kulturens betydelse för integration, skola och miljöpolitik (!). Politiken ska präglas av ”utbyggda löpande kontakter mellan de politiska nivåerna” och ”ökad utvärdering och uppföljning av de politiska insatserna”.

Den borgerliga kulturpolitiken kommer alltså att bli ett enda långt kafferep. Samlingar för framtagande av strategidokument, hearingar för synpunkter och utvärdering av desamma, endagskonferenser à 1395 (plus moms) för ”intressenter” som har det gemensamt att någon annan betalat biljetten och som utvärderar körsångens betydelse för hjärt- och kärlsjukdomar, kulturlandskapets ekonomiska värde, en strategi för utsmyckning av vindkraftverk eller där den ena regionaldelegationen av politiker, byråkrater och intressenter åker på studieresa för att se vad den andra ägnar sig åt. Sedan åker alla hem för att dokumentera och utvärdera. En kulturbyråkratins tomteverkstad.

För en regering har detta arbetssätt uppenbara uppsidor. Man håller alla beslutsfattare, byråkrater och intressenter på gott humör och rejält sysselsatta. Därmed skapas också ständigt nya intryck av att man gör saker, och en mängd studier och utvärderingar som bekräftar värdet av detta. Den digra mängden material som produceras, de många nivåerna och breda intressentinkluderande i beslutsfattandet kommer att göra det närmast omöjligt för utomstående att få insyn och utkräva ansvar. Samtidigt kostar det inte särskilt mycket pengar att hålla en byråkrati rullande, jämfört med att faktiskt göra något för den bredare allmänheten. Även med övernattning, hotell, projektanställningar och konsultarvoden talar vi några tiotals miljoner per projekt istället för hundratals miljoner eller miljarder som faktisk verksamhet tenderar att kosta.

Så har en överstrategisk regering ”hanterat” ännu ett politikområde. Det har utretts och omorganiserats i grunden för att i slutändan bli av samma omfatt-ning som förut. Allt för att ge intrycket av aktivitet och egen prägel på ett politikområde där alla partier egentligen är löjligt överens. Denna reform är talande för regeringen Reinfeldt. Där regeringen lagt mycket energi på politiken kan förändringen knappast kallas liberal.

Samma ingångsvärden gäller för välfärdsstaten i stort. Ibland får vi lite mera valfrihet inom offentligt kontrollerade och finansierade system, ofta bara fler regleringar och mera pengar. Tanken på att inrätta ett lärarskrå som får monopol på fasta lärartjänster skapar både ökade kostnader och försvårar möjligheten att ta tillvara kompetensen hos alla de lärare som saknar formell behörighet. I familjepolitiken infördes ett lydnadsbidrag åt familjer som delar ”jämlikt” på föräldraledigheten.

Förmyndartanken är en förvånande stark ledstjärna för de borgerliga, med höjda moralskatter på tobak och alkohol och höjda anslag till Folkhälsoinstitutet. Regeringen har till och med försökt samla bransch- och myndighetsintressen kring livsmedel i korporativa uppgörelser om måltidsstorlekar och marknadsföring för att kontrollera vad folk äter.

Viljan att sätta en ”borgerlig” prägel genom ökad politisering utmärker också regeringens syn på rättsstaten. Här finns viljan att tillföra mer resurser, vilket möjligen kan behövas till ett av nattväktarstatens huvudområden. Det katastrofala blir dock när socialdemokratiska morallagar av rättsosäkert slag vässas i borgerliga händer. Alliansen har exempelvis skärpt diskrimineringslagen; en lag som bara bestraffar arbetsgivare, t ex om det förekommer en rasistisk jargong i fikarummet och som förbjuder näringsidkare att välja publik eller ens vilka de anställer. Detsamma görs med exempelvis prostitutionslagen, som hindrar vuxna människor från att komma överens om sex mot betalning, där det nu övervägs strängare straff. Det finns även planer att utöka lagen mot ”barnpornografi” så att de även omfattar brottet att titta på bilder där det inte på något sätt framgår att det är en minderårig som avbildas, t ex om en välutvecklad naken kvinna är under 18 år. Det skapar både rättsosäkerhet för den enskilde och en glidande skala mot ambitionen att förbjuda all slags pornografi.

Detta kan kontrasteras med den påfallande inkompetensen att åstadkomma liberala förändringar där detta var ambitionen. Fastighetsskatten som skulle avskaffas, men flyttades bara till en skatt på rörlighet. Krånglet för företagen skulle minska, men företagen upplevde tvärtom länge en ökande regelbörda. Kassalagen som tvingar alla företag till dyra investe-ringar i kostsam kassautrustning är ett talande exempel på en regering som bara var företagarnas vän i retoriken. Till och med handelspolitiken har varit antiliberalt merkantilistisk. Högre statsanslag för att ”främja” svenska storföretags export, medan liberaliseringsuppdraget ligger för fäfot genom den inställsamma linjen i EU-frågor, där politiken i princip går ut på att säga ja till allt som kommer från Bryssel. Under ett halvår som ordförande-land med rika möjligheter att sätta egna frågor på agendan lyckades Sverige inte med ett enda ord beröra behovet att avskaffa jordbrukspolitiken och minska subventionerna.

Det är i ljuset av det senare som man ska förstå att FRA-lagens genomdrivande fick en sådan chockverkan för Allianssympatierna. På de flesta enskilda områden är det inte tydligt nog att Alliansprojektet glidit mot att utöka statens makt, även om många i olika sakfrågor undrat vad de höll på med. Så kom FRA-lagen, detta monstrum till lag med fluffiga och vida statliga ambitioner. Den legaliserar massövervakning av enskilda människors mailkorrespondens och det får dessutom ske för en mängd syften som är långtifrån rent försvarspolitiska, t ex får FRA spåra ekonomiska transaktioner för att undvika spekulation mot valutan. Hur miljökatastrofer ska hindras av övervakningen vet nog ingen, men FRA får spionera även i detta syfte.

Genom FRA-lagen och det sätt den drevs igenom på, med idiotförklaring av kritiker och brutal inpiskning av egna kritiska ledamöter, blev det tydligt att den här regeringen inte är en missförstådd allierad frihetsvän som vill gå långsamt fram. Då hade de inte med stormsteg marscherat mot ökad statlig övervakning. Och det är nu inte bara FRA. EU kräver lagring av alla teledata och använder redan sin antiterrorlagstiftning för att gripa privata spelbolagsaktörer för att de konkurrerar med nationella monopol, vill registrera bloggare och kunna utesluta människor från hela Internet som straff om de fildelar illegalt. Övervakningsstaten är ett av de stora frihetshoten för närvarande, och Alliansregeringen gillar den.

Man kan vikta de ovanstående tre delarna annorlunda och olika. Medan jag anser att reformerna i frihetlig riktning är ytterst modesta kan andra peka på att de överträffat vad tidigare borgerliga ministärer mäktat med. Någon kanske ifrågasätter min analys att status quo råder i de flesta delar av den socialdemokratiska maktapparaten, från arbetsrätten till kulturstöden och futtigt förmynderi. Men en radikal och oväntad marsch mot den stora staten genom svepande övervakningslagar torde göra att få har tilliten till att den här regeringen drivs av en ambition att göra Sverige friare. Frågan är snarare om den drivs av någon ambition alls, utöver att hålla sig kvar vid makten.

Detta var den obehagliga överraskning som Fredrik Reinfeldt dolde i sitt skal, och som ingen hade förväntat sig av en så försiktig och pragmatisk person. Men nog är FRA-lagen i all sin prålande makt en illustration av vad som kan hända när en politiker utan ideologisk ryggrad eller principer hamnar i beslutsställning, och känner sig pressad att visa sin auktoritet. Alliansregeringens oresonliga och fanatiska försvar för FRA-lagen påminner om kronkursförsvaret under regeringen Bildt, det intellektuella och ekonomiska haveri som mer än något annat bidrog till att odugligförklara borgerliga regeringar under över ett decennium framöver.

Politik är inte utan ironier. Om Alliansregeringen förlorar är det på sådana repressiva åtgärder, tänkta att visa ledarskap och enighet, medan det som kan rädda borgerligheten är att de den här gången faktiskt sänkt skatten och hållit igen utgifterna, en fasad som det nymoderata projektet gick ut på att ta bort. Liberalismen har kanske inte spelat ut sin roll, trots allt.