Sverigedemokraterna är inte höger

Höger/vänster-begreppet i politiken uppkom som de flesta vet som en beskrivning av placeringen i den franska nationalförsamlingen under 1700-talets senare hälft. De förändringsvänliga radikalerna satt till vänster medan de mer konservativa, försvararna av den gällande ordningen satt till höger. Sedan dess har begreppen förstås använts i en myriad sammanhang. I Sverige stämde dikotomin förändringsförespråkare-förändringsskeptiker någorlunda som beskrivning av skalan under andra halvan av 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet; främst för att folkpartiet länge betraktades, och betraktade sig självt, som hemmahörandes till vänster – ofta i ställning med socialdemokratin för reformer i den tidiga svenska demokratin, mot högern och bönderna.

När sedan det som i statsvetenskapen kallas ”tuschstreckets förskjutning” skedde, och skiljelinjen i svensk politik inte längre handlade om synen på allmän rösträtt, utan mer och mer kom att handla om synen på statens roll i ekonomin, förändrades också höger/vänster-skalan i Sverige. Åtminstone

sedan andra världskriget har vänsterpartiet och socialdemokraterna definierat sig själva som ståendes till vänster; och med den socialistiska politiken som motivering till detta, inte förändringsviljan. Vänsterpartierna har skilt sig från partierna på den borgerliga sidan genom att förespråka mer inskränkningar och mer statliga interventioner i marknadsekonomin, högre skatter, mer statligt ägande, fler inskränkningar i avtalsfriheten på arbetsmarknaden, m.m. (Det finns förstås invändningar mot detta; ibland har t.ex. s medverkat till marknadsliberala reformer, särskilt under 1980- och 1990-talen, och även s har i stort sett alltid anslutit sig till den internationellt sett ganska breda konsensus som funnits i svensk politik till stöd för frihandel. Överlag torde det dock inte vara alltför kontroversiellt att hävda att de borgerliga partierna genomgående har varit mer marknadsekonomiskt sinnade än vänsterpartierna.)

Genom denna självvalda positionering till vänster från s och v utifrån ekonomiskt socialistiska ståndpunkter kunde man tycka att det vore självklart att de partier som generellt velat se en friare ekonomi skulle se sig själva som höger. Begreppet höger har dock länge varit en vånda för vissa av de borgerliga partierna – märkbart särskilt för fp och c – och i princip fram till 2000-talet fanns det en stark tanke om ”mittensamverkan”, där s, fp och c skulle kunna bilda regering. Så skedde dock aldrig, men det förekom ett antal blocköverskridande samarbeten i sakfrågor. Inom fp fanns också under samma tid en stark tanke om att partiet utgjorde en ”borgerlig vänster”. Det förespråkare av detta epitet tog fasta på var folkpartiets kulturradikala och reforminriktade rötter; i den ursprungliga höger/vänster-uppdelningen var ju förändringsvännerna vänster.

Jag skulle dock hävda att detta är felaktigt. Om det avgörande kriteriet skulle vara inställningen till förändring och reformer så skulle socialdemokraternas dryga fyrtioåriga maktinnehav i mitten av 1900-talet ha klassificerat de snarare som ”höger” (bevarare, inte förändrare, eftersom det var deras eget system som skulle skyddas) än som ”vänster”. På samma sätt skulle regeringen Bildt 1991-94 kunna ges etiketten ”vänster”, med tanke på förändringsbenägenheten och den höga reformtakten. Och socialdemokraternas reformbenägenhet under 1980-talets senare hälft skulle då klassas som en rörelse vänsterut.

Låter detta rimligt? Nej, såklart inte. Det går också emot vad sidorna – båda – själva anser sig vara. Däremot vidstår många att höger/vänster-skalan inte räcker för att beskriva politiska ståndpunkter. Ofta brukar en vertikal axel läggas till, där värdena auktoritarism (eller kommunitarism) respektive frihetlighet (eller individualism) läggs till. På så sätt går det att få en skillnad på frihetlig vänster (typ, syndikalister) och auktoritär vänster (typ, vänsterpartiet under Ohly), och samma åtskillnad inom högern. Detta gör att man kan hålla ekonomiska frågor på den horisontella höger/vänster-skalan men få en mer nyanserad bild. Man går således ”åt höger” om man föreslår ytterligare skattesänkningar, men inte om man föreslår, säg, drogtester i skolan. På samma sätt går man inte ”åt vänster” om man förordar att även homosexuella par ska få ansöka om adoption.

Mot bakgrund av denna beskrivning går det att kraftigt ifrågasätta begreppet ”högerextremism”, och om vilka det används. Logiskt sett borde det vara en beteckning på någon eller några som vill ha extremt lite statlig inblandning i ekonomin. Typ, Fria moderata studentförbundet. (Studentförbundet hette också Fria högerstudenters förbund ett tag på 1990-talet.) Men i stället har begreppet kommit att användas ohämmat om rasister, nazister, xenofober, invandringsfiender och andra grupperingar som utmärker sig genom att ha som prioriterad politisk fråga att minska invandringen och/eller flyktingmottagandet till Sve-rige, samt hyser negativa omdömen om utlandsfödda eller vissa religiösa grupper. Dessa grupperingar och partier har ofta auktoritära och icke-individualistiska drag, men de är ytterst sällan höger i den ovan beskrivna bemärkelsen.

Historiskt har också auktoritära partier och rörelser klassats som ”höger”, trots att deras politik varit ekonomiskt socialistiskt. Både NSDAP i Tyskland och fascistpartiet under Benito Mussolini i Italien bedrev långtgående interventio-nistisk ekonomisk politik och var inga vänner av den fria marknaden. (Mussolini hade själv dessutom uttalat socialistiska rötter.) Att ta det auktoritära draget hos dessa tyranner som intäkt för att de skulle varit ”höger” vore historiskt och begreppsmässigt felaktigt; skulle man i så fall kalla likaledes auktoritära ledare som Mao Zedong eller Pol Pot för höger? Rimligen inte. Hitler fängslade förvisso både kommunister och bolsjeviker, vilket gör att nazisterna till svurna fiender för vänstern – men Hitler fängslade också t.ex. katolska präster, medlemmar av Jehovas vittnen, intellektuella och ”anti-sociala” element, och andra grupper som inte hade någon koppling till vänstern. Att fängsla politiska meningsmotståndare måste rimligen ses som en del av ett auktoritärt diktatoriskt styre, inte som något som går att sortera på höger/vänster-skalan.

Det kan tyckas underligt när Sverigedemokraterna allt som oftast i dag, även av kunniga debattörer, benämns som ”högerextrema”. Granskar man sd:s rötter ser man tydligt att kopplingen till ”högern” i bemärkelsen ekonomisk frihetlighet aldrig har varit närvarande. I t.ex. Daniel Poohl och Mikael Ekmans bok Ut ur skuggan (Natur & Kultur, 2010) beskrivs sd:s historia och tidigare nazistiska kopplingar. Det är inte samma grad av extremism i partiet idag, förvisso, men inte heller har det gått åt höger. (Poohl är för övrigt en person som är själverkänt medveten om den begreppsförvirring man bidrar till genom att kalla sd för högerextrema, men väljer att göra det ändå – måhända i brist på bättre inarbetade begrepp.) Den ”förnyelse” av partiet som skett under 2000-talet, särskilt under Jimmie Åkessons ledning, där äldre hardliner-medlemmar lämnat och uteslutits (särskilt när Nationaldemokraterna bröt sig ur 2001) skulle med en logik där auktoritära och xenofoba drag var höger alltså ha inneburit en rörelse åt vänster. Detta är förstås absurt och illu-strerar väl det felaktiga i att kalla sd – eller nationalistiska eller xenofobiska partier överhuvudtaget – för höger.

Inte heller om man läser sd:s partiprogram eller nyligen presenterade skuggbudget ser man några påtagliga drag av ekonomisk frihetstänkande. Visst finns där delar som ekonomiskt liberal betoning, men de är få, och partiets politik domineras snarare av höjda välfärdsförmåner för traditionella svenska väljargrupper, som bekostas genom ett åtklämmande av invandrare och immigrationspolitiken – och inte ens genom dessa ”besparingar” lyckas de presentera en balanserad budget. Sd framstår i detta snarast som populister, och inte ens ”höger”-populister – som det tidiga Ny Demokrati hade drag av, eller som Fremskrittspartiet i Norge i dag är exempel på – utan ganska påtagliga mittenpopulister. Ingen stringens, ingen tendens att gå mer åt höger eller vänster, men en övervikt av auktoritära drag.

Att sd och partiets väljare befinner sig i mitten framhåller också Markus Uvell i boken Folkhemspopulismen (Timbro, 2010). I undersökningar där sd-väljare får definiera sig själva på en skala mellan 0 (mest vänster) och 10 (mest höger) hamnar de i genomsnitt på 5,4 – och samma resultat syns när de ska ta ställning mellan ”ett socialistiskt samhälle” och ”ett samhälle med mer privat företagsamhet och marknadsekonomi”.

”Ur ett traditionellt höger/vänster-perspektiv är Sverigedemokraterna ett tydligt mittenparti, oavsett all den energi som från vänsterhåll läggs ner på att definiera partiet som ’högerextremister’”, skriver Uvell. Han beskriver vidare de tre sd-väljartyper som framträder i undersökningar: ”den traditionella arbetarklassmannen”, ”den missnöjde läraren” och ”kvinnan i vården”. Ingen av dessa typer är egentligen i grunden driven av främlings- eller invandrarhat; finns det negativa inställningar gentemot invandrare eller utlandsfödda som grupp så handlar det snarare om att de får klä skott för dessa väljares allmänna missnöje, ofta med sin egen personliga livssituation. Alla tre grupperna återfinns också vanligen i mitten av höger/vänster-skalan.

Det finns inget enkelt sätt att förmedla budskapet om att det är logiskt felaktigt att kalla sd för höger. Oftast är det, som också Uvell pekar på, vänstern som tjänar på det. Problemet bottnar i en djupt rotad missuppfattning om vad höger/vänster-skalan handlar om. Vissa liberaler inom högern vill lösa detta genom att und-vika att använda begreppet höger, andra genom att som liberal söka definiera sig som ståendes utanför höger/vänster-dimensionen. En ytterligare taktik är som sagt att försöka omdefiniera höger/vänster utifrån den ursprungliga 1700-talsbetydelsen, eller att föra in ”mitten” som begrepp.

Ingen av dessa taktiker fungerar i längden, är min uppfattning. Så länge socialisterna definierar sig som vänster, och så länge den fråga som utgör den största skiljelinjen i svensk politik är ”Vill du se högre eller lägre skatter?”, kommer de borgerliga partierna och deras sympatisörer att ses som höger. Enligt den definition av höger/vänster-skalan som jag menar är den rimliga står de också till höger om sd. Det kan krävas en del pedagogiskt arbete för att förklara varför sd inte är höger, men det finns mer att vinna på det än att fortsätta låta begreppsförvirringen råda.