Ett amerikanskt kongressval

Lotta Moberg, tidigare styrelseledamot i Studentförbundets förening i Lund, Ateneum, bor sedan några månader i det förlovade landet i väst, för studier vid George Mason University. Svensk Linje utnyttjar denna möjlighet att skaffa sig en utrikeskorrespondent med placering i politikens epicentrum. Här kommer en krönika om det amerikanska valet och dess tillhörande valrörelse.

Ute i öknens julihetta tryckte värmen mot lungorna. Samtidigt var de överdrivet luftkonditionerade konferenslokalerna i ett av Las Vegas största hotell nästan outhärdligt kyliga. Över 2 000 personer hade samlats för Freedom Fest, en årlig festival i frihetens tecken. Jag hade väntat mig fler ideologer och ekonomer, men många som samlats var välbärgade affärsmän.

De kom inte för att spela bort slantarna på enarmade banditer. ”Folk här är rädda”, fick jag veta, ”de har samlat på sig tillgångar och nu försöker de ta reda på hur de kan behålla dem.” En stor andel av seminarierna handlade om guld, den yttersta symbolen för reellt värde. Placerare försökte övertyga dem om att guldpriset bara skulle stiga och att guld var det säkra skyddet mot den rådande stormen.

Den instabila ekonomin hade med vårens sjukvårdsreform fått ett nytt slag på käften, och under hösten har läget bara förvärrats ytterligare. Få förutsåg att det efter valet ännu inte skulle finnas någon påskriven budget för 2011, och att man inte skulle ha tagit beslut kring de tillfälliga skattesänkningar som Bushadministrationen initierade 2002-2003, och som automatiskt löper ut i januari. Irritation och rädsla har under året vuxit till frustration och glödande ilska.

Mer konservativt än liberalt

Jag tog det inte på fullaste allvar när en vän till mig, aktiv i Tea-partyrörelsen, i januari sade att de skulle komma att spela en viktig roll i årets val. Denna disparata organisation tedde sig inte direkt som någon samlande politisk maktfaktor. Men de har visat sig kunna sammanföra de som vänder sig mot Obamaadministrationens politik och de har onekligen påverkat valutgången. Tea-partyrörelsen har tre officiella mål: balanserad budget, konstitutionellt begränsad statsmakt och en fri marknad, frågor som libertarianer och konservativa mestadels är överens om. Vid deras sammankomster kombineras detta budskap dock ofta med argumentation för patriotism, religion och bevarande av den traditionella kärnfamiljen.

Americans for Prosperity Foundation, som verkar för minskade skatter, statsutgifter och hinder för företagande samt för ett rättvist rättssystem, samlade tusentals för sin sak i Washington slutet av augusti. Det officiella kärnbudskapet kom dock i skymundan när tillställningen utmynnade i en kavalkad av amerikansk patriotism i både tal och sång. Det var målande att Siv Jensen från norska Fremskrittspartiet var inbjuden bland talarna, och inte någon representant från Høyre.

Konferensen kunde för de som reste från andra sidan federationen kombineras med att dagen efter lyssna till Glen Beck, konservativ kommentator med allehanda känsloyttringar i nationell TV bakom sig. Han samlade över 300 000 missnöjda demonstranter på Capitol Hill. Många prioriterade att komma och lyssna på Beck framför det rally för Tea-party rörelsen som anordnades helgen därefter. Det sistnämnda blev därför mindre än väntat, men var icke desto mindre en festival av plakat med citat från konstitutionen, föga smickrande karikatyrer av representanthusets talman Nancy Pelosi och folk med vita peruker utklädda till konstitutionens författare. Jag slog mig ner för att lyssna till talarna tillsammans med några vänner, varav en, som är svart, med fog påpekade att han där kände sig ganska ensam med detta attribut.

”Vi är en armé!”, utropade en lokalpolitiker, ”Guds armé!” Hon var inte den enda bland talarna att påkalla styrka från ovan. Efter en blandning av musikframträdande och tal stod snart skaran i lågor, skanderande ”USA, USA, USA…!” En av talarna, före detta guvernör i New Mexico Gary Johnson, höll ett alltför intelligent och underhållande tal, varefter han vädjade till skaran att åtminstone överväga en legalisering av marijuana. Applåderna som följde var ytterst sparsamma. Några burop gjorde sig hörda.

Flera organisationer försöker att samla konservativa och libertarianer runt frågorna om att begränsa den federala statens makt och utgifter. Men att till exempel få religiösa och homosexuella amerikaner att samarbeta är inte alltid enkelt. Trots den nyväckta aktivismen verkar det därför svårt för libertarianer och konservativa att stå starka tillsammans emot demokraterna för ekonomisk stabilitet och minskade statliga utgifter.

En annalkande skattetsunami

Folket som samlades vi dessa möten uttryckte i handling den frustration som många kände med den sittande administrationens politik. Inför hösten var den stora frågan vilken kompromiss man skulle hinna komma fram till innan valet kring angående de skattehöjningar som, om inget annat beslutas, kommer att bli den största skattehöjningen sedan andra världskriget. Reavinstskatten höjs från en högsta sats på 15 till 20 %, skatt på aktieutdelning från 15 till nästan 40 %, medan inkomstskatten höjs för olika inkomstskattegrupper med tre till fem procent. Arvsskatten går från noll upp till en toppsats på 55 % vid årsskiftet. Välbärgade gamlingar funderar på att ställa in julfirandet i rädsla för barn och barnbarn som vill säkra arvet.

September passerade i spänd förväntan över vad som skulle göras för att stoppa skattehöjningarna. Plötsligt, den 29 september, tog kongressen sitt pick och pack och skyndade hem för att kampanja inför 2 november. Utan att ha någon budget klar för nästa år. Upprörda kommentarer följde. Nu skulle ingenting bli klart förrän efter valet.

Efter festen

Den amerikanska kartan färgades den 2 november republikanskt röd. Det blev det största skiftet i kongressplatser på 71 år. De 68 demokrater i representanthuset som byts ut mot republikaner förbereder sig nu hellre mentalt för nästa fas i livet än låter sig inspireras till stora steg i politiken. Kommer de att vilja stanna på kontoret till sena timmar för att skriva nya lagförslag? En teori är att de bara vill hem så fort som möjligt, medan en annan är att bittra politiker till varje pris vill ta ut sin hämnd, och därmed frenetiskt kommer att sätta käppar i hjulet för republikanerna. Teorier kring vad Obama ska ta sig till är lika vitt spridda som vägglössen i New York, men en ljuspunkt är att presidenten nyligen låtit påskina att han är villig att kompromissa med republikanerna budgetfrågan.

Budgeten är bara en av de frågor som måste avklaras snarast, så skattefrågan kan komma att prokrastineras. Hinner inte demokraterna ta itu med frågan kan nästa års kongress göra det och sänka skatter retroaktivt. De skulle alltså i mars kunna besluta om skattenivån från och med januari samma år.
De företagare jag träffar här uttrycker den frustration och oro som man kan vänta sig i ett läge av dylik förvirring. Om man inte vet vad skatten är om två månader, vad kan man då investera i? En placerare uttryckte sin frustration för mig i att inte kunna investera i långsiktigt gynnsamma projekt. Nu kan man bara planera på kort sikt, menade hon, så den nuvarande administrationen leder kapitalet från projekt och företag som är goda investeringar på flera års sikt, till för tillfället säkrare kort, som statsobligationer.

Den oberäkneliga politik som förs i Washington kan inte beskrivas som annat än ansvarslös. Politiska veteraner från Reagans tid har aldrig upplevt något liknande. Bristen på kapital är inte problemet, utan omöjligheten för individer och företag att planera sin ekonomi. Dagens osäkerhet driver en hel del resurser i sjön, och detta i landet med 24 procent av världens samlade BNP på sitt samvete. Blir den fortsatta behandlingen kortsiktiga injektioner kommer det att ta lång tid för USA att hitta tillbaka till långsiktig tillväxt.

Så fort valet var över utannonserade Federal Reserve att de ämnar injicera ytterligare 600 miljarder dollar i ekonomin genom att köpa upp statsobligationer. Pengapressen används ånyo för att försvaga dollarn och sänka räntorna. Med en ränta nära noll är det naturligtvis svårt att sänka den mycket mer, men realräntan efter att inflationsförväntningarna räknas in kan väl bli negativ.

Officiellt befinner sig landet i en fas av återhämtning efter krisen. Tillväxten är positiva 2 procent, ner från en högsta kvartalstillväxt på 5 procent i slutet av 2009. Jämfört med krisen i början av 80-talet är detta oroande modesta siffror. Reagan tog itu med sin situation främst genom att sänka skatterna, vilket ledde in i en återhämtningsperiod på 8-9 procents tillväxt. Obamas stimulanspaket har onekligen inte haft samma effekt. Det innefattade vissa tillfälliga skattesänkningar, men främst tack vare sjukvårdsreformen ser man på tio års sikt en nettohöjning i skatter på 352 miljarder dollar. De bleka tillväxtsiffrorna och en arbetslöshet som stannat upp på 9,6 procent håller teorier om en dubbelrecession vid liv.

En blick framåt

De krösusar som samlades i Las Vegas i juni sover nog inte mycket bättre om nätterna numera. Allt fler demokrater är besvikna på presidenten och sympatin för honom faller runt om i landet. Men som Edwin Feulner, ordförande för Heritage Foundation kommenterade, får vi hoppas att Obama förändras fram till nästa val, inte att han misslyckas. Han må ha flyttat politiken i mer socialistisk riktning, men de starka reaktioner som detta väckt påminner om att USA fortfarande är ett land där individuell frihet och skydd från staten värderas och diskuteras på en mer seriös nivå än hemma i Sverige.

Valutgången speglar främst missnöjet mot Demokraterna, inte en nyvunnen kärlek för deras motståndare. Aktivismen mot en övertrasserad budget och en växande stat bidrog till att skicka republikaner till Washington med ett uttalat mandat att nu ordna upp detta. Och de behöver visa att de åtminstone försöker. Annars blir inte nästa val den promenadseger man i nuläge kan väna sig. Prognoser för valet 2012 florerar naturligtvis redan i tidningarna.