Låt partipiskan vina

Ann-Marie Pålsson (M) lämnade riksdagen till följd av den. Statsministern själv har både fått smaka på den och låtit andra ta del av den. Riksdagsledamot Gustav Blix (M) ger här för Svensk Linjes räkning ett försvar för den beryktade partipiskan, vilket andas mer mått och sans än eldig passion. Fullt i paritet med föremålet för debatten.

När jag läste kursen ”Beslutsfattande” vid Handelshögskolan i Stockholm för ett antal år sedan så tog vi del av då rätt aktuell forskning kring hur beslut fattades i en svensk kommun. En minnesvärd slutsats kring hur det gick till i kommunens tekniska nämnd var att besluten till avgörande delar utformades av kommunens tjänstemän medan politikernas uppgift i själva verket ofta var att ta ansvar för saker som de inte kunde påverka. När nu riksdagens samlades för ännu en mandatperiod och jag själv för andra gången tog plats i plenisalen infinner sig frågan vad vi riksdagsmän egentligen kan påverka och uträtta? Är riksdagen (som vissa anser) i stort bara ett rundningsmärke som visserligen fattar många beslut men i verkligheten bestämmer ganska lite?

Något om den svenska partidisciplinen

Jag tror att frågan delvis väcks av att Sverige sannolikt har den demokratiska världens mest lojala parlament. Detta då regeringens förslag i regel går igenom utan alltför mycket gnissel. Men att därför dra slutsatsen att riksdagens 349 ledamöter är maktlösa rundningsmärken är både felaktigt och okunnigt. Framförallt har man illa läst sin författning. För riksdagens makt är stor OM den vill. Att ställa upp på regeringens förslag eller inte är ju formellt ett val vi gör varje gång vi samlas i kammaren för omröstning och ofta föregås riksdagsmajoritetens stöd till regeringen av en högljudd debatt och protester från oppositionen. Varför gör vi då inte mer av vår maktposition? Varför har vi partier och varför är den svenska partidisciplinen så stark?

”Polsk riksdag” var visserligen ett system där alla ledamöter har vetorätt, men även med dagens beslutsregler skulle det nog vara oerhört svårt att komma till beslut utan partier och om partier ska fungera så måste det finnas någon form av partidisciplin. ”Någon jävla ordning ska det va’ i ett parti!” sa en gång kommunistledaren C H Hermansson. Han hade lika gärna kunnat säga riksdagsgrupp. Att partipiskor både finns och används är då inte bara naturligt och nödvändigt utan också nyttigt och bra.

Partidisciplinen har flera fördelar. Utan den skulle partiledare knappast kunna (trovärdigt) ingå bindande överenskommelser, och ständigt trilskande partigrupper skulle omöjliggöra effektiva förhandlingar och kompromisser. Partidisciplinen tror jag också bidrar till att (svenska) politiker faktiskt håller vad de lovar vilket både ökar förutsägbarheten och stärker tilliten i vårt samhälle – två viktiga faktorer som bland annat anses bidra positivt till ett lands ekonomiska utveckling.

Lojala ledamöter i Sverige

Vad kan förklara att partilojalitet och tillhörande disciplin är så stark i Sverige? Utöver den naturliga lojalitet som kommer av vårt valsystem där partiernas inbördes rangordning av kandidaterna ofta har avgörande inflytande över vem som väljs så är det partigrupperna i riksdagen som i regel avgör vilken ledamot som får göra vad. Detta påverkar såväl ledamöternas inflytande som status och inkomst. Många utanför politiken skulle nog lyfta fram detta som ett starkt disciplinerande verktyg i händerna på de inpiskare som har i uppdrag att valla trilskande folkvalda tillbaka in i partifållan. Rätt så. Men jag tror att det även finns andra, minst lika viktiga förklaringar till svenska parlamentarikers partilojalitet.

För det första så är kompromissvilja och beslutseffektivitet rätt vanligt förekommande i såväl näringsliv som förvaltningar och föreningsliv. Till och med det svenska fotbollslandslaget kritiseras ibland för att vara tråkigt välorganiserat och kollektivistiskt.

För det andra färgas vår nuvarande politiska struktur av vår historia med en relativt stark kung med mandat att regera. Kungen var dock sällan enväldig utan behövde acceptans eller i vart fall tolerans för sin politik i riksdagen. Idag menar jag att vår rätt starka monark har ersatts av en ibland lika stark regering om än med starkare och mer demokratisk kontroll.

Men den tredje och kanske viktigaste förklaringen till svenska parlamentarikers upplevda lojalitet tror jag kan vara att riksdagsledamöterna söker verkligt inflytande. Då gäller det att försöka påverka regeringens förslag medan de fortfarande mals i regeringskansliets kvarnar, alltså innan de når riksdagen och offentlighetens ljus. Det är en svår uppgift som blir nära nog omöjlig om man av regeringen upplevs som just illojal eller av andra skäl inte är att lita på, till exempel genom att man som ledamot går emot den egna regeringen.

Kritik mot partipiskan

Vilka är det då som främst kritiserar partipiskornas roll? Min uppfattning är att den främst kommer från tre håll. Ofta från någon av riksdagens ledamöter, något som förvånar föga eftersom det i regel är deras makt och inflytande det handlar om. Ibland kommer den från just de politiska journalister som också gärna fyller spalterna med den särskilda dramatik som endast ett osäkert parlamentariskt läge eller kritik av det egna partiets ledning kan bjuda. Men vanligast är nog att olika särintressen uppmanar ledamöterna ”rösta med samvetet” när de riskerar att förlora på ett förslag om inte någon ”modig” riksdagsledamot går emot partilinjen. Mer sällan kommer kritiken från vanliga väljare eller ens från statsvetarhåll.

Men i likhet med fotbollens självutnämnda förståsigpåare (som ofta efterfrågar mer utrymme för individuellt skickliga spelare som Zlatan Ibrahimovic) så glömmer partidisciplinens kritiker att parlamentarisk demokrati precis som fotboll är och förblir ett lagspel där resultaten räknas. Svensk disciplinerad tråkfotboll resulterade i att landslaget åren 1990 – 2010 deltog i hela åtta av tolv EM- eller VM-slutspel – en stark prestation av ett litet fotbollsland som Sverige. På samma sätt har den svenska partidemokratin ett hyggligt facit: en stabil demokrati med hygglig respekt för medborgerliga fri- och rättigheter; ovanligt lite korruption; budgetbalans och en stegvis krympande statsskuld; ett hållbart pensionssystem; unika valfrihetsreformer inom skola, vård och omsorg; en gradvis ”normalisering” av ett ovanligt högt skattetryck samt en hygglig ekonomisk tillväxt och produktivitet för att nämna några framgångar om sticker ut vid en internationell jämförelse.

Konstitutionella avvägningar

Dessa relativa framgångar har nog fler förklaringar än att vi har partidisciplin. Men som alla politiska system så balanserar vårt mellan ytterligheterna handlingskraft och försiktighet. Vårt svenska beslutsfattande med beredningskrav som utredning och remissförfarande ses samtidigt av vissa som handlingsförlamande långbänkar, medan andra efterfrågar än mer tröghet trots risk för sviktande reformförmåga. Att hitta balansen mellan politisk handlingskraft och konstitutionell hindersprövning är en evig fråga som vi, likt bland andra de amerikanska unionsfäderna i klassikern ”The Federalist Papers” från 1780-talet, lär få fortsätta brottas med. Även om jag alltjämt vill se ett friare debattklimat, mer maktdelning och starkare grundlagsskydd till liv, frihet och egendom så brottas jag numera alltmer med en växande känsla av att vår balans trots allt har tjänat oss rätt väl. Är det ett tidigt symptom på en tilltagande politisk åderförkalkning som skulle förskräcka en yngre upplaga av mig själv? Kanske, men att ändra för ändrandets egen skull leder sällan rätt.
Den nya regeringsform som nu ligger på riksdagens bord för beslut tar flera steg i rätt riktning. När det gäller personvalet innebär förslaget bara några myrsteg åt rätt håll när spärren till riksdagsvalet sänks, så jag lär få fortsätta väcka min mångåriga motion om att helt skrota spärren i personvalet och låta väljarna rangordna partiernas kandidater. Jag vill också kraftigt minska antalet riksdagsledamöter för dagens relativt stora riksdag tror jag bidrar till att många ledamöter beslutar betydligt mer än de bestämmer. Men det är tack vare stabiliserande krafter som partidisciplin som får mig att tro att mina förslag skulle förbättra snarare än rubba balansen.

Att de fyra oppositionspartierna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna) nu kan enas om att fälla regeringen eller dess olika förslag tror jag kommer att öka disciplinen i alla partier. Partipiskor lär fortsätta vina i Sveriges riksdag. Det är ett i grunden naturligt, nödvändigt och nyttigt inslag om beslut ska kunna fattas – och ansvar kunna utkrävas. För den snillrika följdfrågan min professor ställde efter att ha reducerat politikernas uppgift till ”att ta ansvar för saker som de inte kunde påverka” var just denna: ”Hur skulle det se ut om ingen tar ansvar?”