Benghazi

Johan Hjelmstrand är viceordförande emeritus i FMSF och arbetar med politisk rådgivning och PR i privat och offentlig sektor. I Benghazi i Libyen arbetade han med Information Operations (informationskrigföring) samt genomförde en studie av hur rebellerna arbetar med krigspropaganda. Hjelmstrand är även moderat kommunpolitiker med ansvar för de kommunala välfärdsverksamheterna i Upplands Väsby.

Efter 14 timmars bilresa med fyra olika förare och bilar är vi framme i staden Benghazi i den fria delen av Libyen. Vårväder, ca 17 grader varmt och sol. Staden ser ut som en blandning mellan en stad i sydeuropa och i Egypten. Rebellflaggor vajar över nästan alla hus utom de regeringsbyggnader som brändes ner under revolutionen i mitten av februari. Längs strandpromenaden vid havet finns rabatter med palmer och gröna gräsmattor. Trafikpolisen är ersatt av frivilliga pojkscouter som så gott de kan håller ordning på trafiken (män i övre tonåren och uppåt behövs vid fronten). Stämningen är god och än så länge lever många på glädjen över den nyvunna friheten.

Lokalbor som vår chafför, tolk och personer man träffar på restauranger och i butiker är alla glada att Ghadaffi inte längre styr över området och många har på olika sätt hjälpt till i revolutionen. Allem är runt 20-25 år och berättar på flytande brittisk engelska om hur han varit organisatör till några lokala demontrationer under revolutionen den 17 februari. Vår chafför gör sina sista månader med arbetspraktik innan han ska ta ut sin läkarexamen. Hans förhoppning är att forska och i framtiden doktorera i Tyskland eller i USA, när situationen i landet stabiliserats.

Ett av stans finare hotell blir min bas i Libyen under veckan jag är på plats. Efter en stunds minglande på hotellet visar det sig att många känner varandra från tidigare konflikter som de i Irak och i Afghanistan. Journalister, aktivister och entreprenörer från västländer verkar besöka samma konfliktzoner och spela samma roller.

Karen från nordamerika ser ut att vara cirka 19 år gammal och går runt med sin macbook och visar trailern till en dokumentär om revolutionen som hon nyss klippt ihop. Två universitetsstuderande från Storbritannien har precis kommit tillbaks från den belägrade staden Misrata dit de åkt med rebellernas vapen- och sprängämnesfartyg. I hamnen blev de beskjutna av Ghadaffis artilleri och prickskyttar men klarade sig oskadda och kunde leverera den sjukvårdsutrustning och de mediciner de tagit med sig. Andra profiler är den brittiske konsulten som lyckats få ett kontrakt  för att jobba med de libyska rebellernas mediaavdelning och den japanska journalisten som är utsänd av en tidning i hemlandet.

Med rikliga mängder sprit i bagaget blev det naturligt med efterfest på hotellrummet. Hotellet har bara kaffe och läsk och flera av hotellgästerna har varit här i flera veckor utan att få sig en drink. Killarna från Storbritannien tar varsin Jack Daniels med cola och is och sätter igång den stora utläggningen om varför världen och särskilt världskapitalismen är så ond. De är någon sorts kollektivistiska vänsteranarkister och är själva förvånade över att de  hittat en militär insats där USA och Nato är inblandade som de kan stödja. Festen håller på till ett par timmar efter midnatt innan det är dags att sova.

Ny dag och dags för möten i lobbyn. Många hoppfulla entreprenörer är på plats med idéer om att importera mat, bränsle och utrustning. Chansen att hjälpa till och samtidigt tjäna en slant på mobiltelefoni verkar vara över. Mobilnätet Free Libyana är igång och via internetmedier nås vi av informationen att några rika privatpersoner tillsammans med regeringen i Quatar har fört in utrustning och kopplat om mobilnätet. Får man väl tag på ett SIM-kort är det gratis att ringa men själva kortet kostar mellan 25 och 150 dollar.

I rebellernas presscenter i stadskärnan arbetar frivilliga med att ackreditera journalister och förse dem med pressbrickor, hålla igång trådlöst nätverk och hjälpa till med kontakter för att möjliggöra fototillfällen och intervjuer. Jag hämtar ut mitt presskort med löpnummer 1532 vilket tyder på att intresset för de fria Libyen verkar vara stort.

Rebellerna har gjort en storsatsning när det gäller mediakontakter och alla från det styrande rådet till stabschefen för den fria libyska armén har pressekreterare som ser till att information alltid finns tillgänglig för journalisterna. I mediacentret, en byggnad med fem våningsplan, arbetar ca 400 frivilliga på vad som sakulle kunna sägas vara rebellernas kommunikationsavdelning. Bland annat sitter organisatörerna för de dagliga demonstrationerna här redo att koordinera aktiviteter för media och utländska besökare.

Planscher, kapsylöppnare, banderoller och profilmaterial med färgerna från rebellernas flagga finns tilllgängliga att köpa och i pressrummet på hotellet där vi bor finns en talarstol med texten Free Libya som kommer med i bild när nyheter offentliggörs. Vid ett tillfälle var hotellparkeringen full av bilar och ett myller av AK47-beväpnade vakter svärmare kring hotellet. Det fria Libyens vicepresident och generalen i rebellarmén var på plats för att hålla presskonferens om läget i konflikten inför ca 100 journalister och en mängd internationella tv-kanaler.

Med kort varsel kommer informationen om att John McCain ska besöka Benghazi. Vi besöker hans presskonferens på Tibesti Hotel där han förklarar varför USA borde göra mer för att hjälpa rebellerna att besegra Ghadaffi. Libyer på plats applåderar när McCain jämför Ghadaffi med Stalin och Hitler och kräver att USA och andra regeringar ska erkänna rebellerna som Libyens legitima regering. Efter presskonferensen kommer två små flickor fram med varsin demonstrationsskylt med pro USA-budskap. McCain ger dem varsin kram och journalisterna får ett bra fototillfälle.

Folk är glada att efter 42 år av förtryck äntligen få uppleva frihet. Samtidigt påminns vi om prickskyttarna som Ghadaffi placerade i stadskärnan för att döda civila genom de kulhål som fortfarande finns på många fasader.  Förutom rebellflaggan är Quatars, USA:s och Frankrikes flaggor väl representerade. Det finns både en glädje över att Ghadaffi inte styr staden men samtidigt en oro för att rebellerna inte har lyckats rycka fram närmare mot Tripoli. I nuläget består beväpningen mycket av AK47-gevär och Toyotajeepar med flak, vilket inte utgör något större hinder för Ghadaffis artilleri, stridsvagnar och prickskyttar.

Situationen just nu är att lokalsamhället fungerar och staden Benghazis styre klarar av att hålla samhällsfunktioner som säkerhet, sjukhus och gatustädning i drift. Det styrande rådet (National Transition Council) koncentrerar sig på utrikesrelationer och kampen mot Ghadaffi vid fronten. Revolutionen är så färsk att läget inte blivit vardag då journalisterna åkt hem och det stora långsiktiga arbetet måste påbörjas: Att bygga upp ett fritt och demokratiskt Libyen utan Ghadaffi vid makten.