En nekrolog över Piratpartiet
Kontroversiellt — Av: Jacob Dexe, 2011-06-07Upp som en sol och ner som en pannkaka är kanske ett passande uttryck för att beskriva den blixtvisit som Piratpartiet gjort i den svenska politiska historien. Jacob Dexe, före detta medlem i just PP och numera aktiv i Fria Moderata Studentförbundets medlemsförening Ateneum, ger oss nu svaret på frågan om vad som egentligen hände.
Även för den som är minimalt intresserad av svensk politik var det svårt att missa att vi i juni 2009 fick ett nytt parti över fyraprocentsspärren i ett val. Piratpartiet fick 7,1% av rösterna och knep ett fast mandat och ett observationsmandat när Lissabonfördraget trädde i kraft, även om Frankrike har lyckats fördröja den parlamentariska omorganiseringen ganska kraftigt. Det var många liberaler som under valrörelsen 2009 pekade mot Piratpartiet som ett möjligt alternativ för att sätta stopp för Fredrik Reinfeldts Orwellska samhälls-skick och kanske öppna upp den svenska politiken för betraktare och medborgare. 16 månader senare fanns väldigt få sådana tankar kvar. Piratpartiet floppade och fick enbart 0.65% av rösterna. Vad hände? Vart tog de andra 187 000 väljarna vägen?
Uppgång
Det känns ändå som om man borde ta historien från början. Partiet startades nyårsdagen 2006 av Rick Falkvinge, och fick redan första veckan ganska mycket uppmärksamhet från internationella medier, en trend som fortsatt. Piratpartiet är fortfarande mycket större utomlands än något annat svenskt parti någonsin varit. Det första partiprogrammet var inte särskilt välskrivet, utan i stort nedplitat på servetter av Falkvinge och andra tidiga medlemmar. En paragraf som sedermera ströks var att Thomas Bodström inte skulle få några andra allmänna tjänster än att möjligtvis sälja korv utanför riksdags-huset, med motiveringen att på den senare nämnda platsen kan han åtminstone inte åsamka någon verklig skada.
Ovan nämnda exempel är i många avseenden symptomatiskt för Piratpartiet och dess politik. Det är en organisation som mäter sina framgångar i
faktiska händelser men som tenderar att fallera när det kommer till politisk retorik. Det enklaste sättet att se när Piratpartiet varit framgångsrikt är att titta på medlemsantalen. Det finns över fem år två distinkta händelser som givit partiet avsevärda tillökningar i den statistiken: razzian mot The Pirate Bay 30 maj 2006, och den efterföljande domen mot The Pirate Bay i tingsrätten 17 april 2009. I båda dessa fall mångdubblades antalet medlemmar. I det senare fallet fick man 30 000 nya över en helg.
Framgång
Detta, ilskan över utkomsten i The Pirate Bay-målet, är enligt mig och mer etablerade statsvetare den huvudsakliga anledningen till att Piratpartiet rönte sådan framgång den 7 juni 2009. Det mediala surret och de många aktivisterna gjorde att partiet både syntes och uppmärksammades. Tittar man på SVT:s valundersökning så framgår det att av de som tillfrågades huruvida ”frågan om fildelningen” var en viktig faktor i val av parti så ansåg 19 procent att det hade ”mycket stor betydelse”. Ingenting om integritet, övervakning eller kultur i någon annan bemärkelse.
Piratpartiet lyckades förvalta den mediala uppmärksamheten mycket väl. Som ett politiskt specialfall, alltså utan ”heltäckande” politiskt program, behövde man oftast inte stå i debatt med de andra partierna utan hade möjlighet att göra sitt eget anförande vid sidan av, eller i specialdebatter om det särskilda ämne som var i ropet, fildelningen.
Reaktion istället för aktion
Ungefär här antar jag att det den uppmärksamme läsaren inser att jag inte har nämnt något om vad Piratpartiet gjorde själva för att föra sin politik framåt. De exempel som ges tidigare är helt och hållet utkomsten av andra faktorer och andra aktörers beteende som har gynnat Piratpartiet. Man lyckades rida på en framgångsvåg. Jag skulle dock vilja påstå att man trots relativt skickligt utnyttjande av alla faktorer inte hade en aning om hur man kontrollerar eller styr en sådan våg. I de flesta offentliga utrymmen där Piratpartiet fick tillfälle att tala fritt valde man att fokusera på integritets- och informationsfrågorna. När det gällde fildelningen och vilka lagar som skulle förändras, vilka
alternativa modeller som skulle införas och hur man skulle kunna kringgå alla internationella handels-avtal som bygger på upphovsrätt, var Piratpartiet och dess företrädare allt som oftast svarslösa.
Ovänner och teknikaliteter
Piratpartiet har också en förmåga att göra sig ovänner med, eller aktivt ta avstånd från, organisationer man skulle kunna upprätta värdefulla samarbeten med. En lobbygrupp vid namn Kulturskaparna, en paraplygrupp för olika kreativa yrken, blev redan vid dess skapande sommaren 2009 en svuren fiende till flera av de framstående piratpartisterna. Detta trots att både Piraterna och Kulturskaparna ansåg att en stor del av problemet i upphovsrätten låg hos lagstiftarna och de större producenterna.
Det finns flera andra exempel men här kommer det som är mitt huvudargument till varför Piratpartiet har tappat nära på allt stöd: Piratpartiets framgångar har under dess korta existens varit en reaktion på externa faktorer där man har kunnat fördöma ett föreliggande man anser är felaktigt. Ingenstans har Piratpartiet lärt sig att ta till vara positiva externa händelser eller öppna upp en debatt med egna frågor som inte är en reaktion på vad motståndaren anser, uttalat eller låtit bli att uttala. Det saknas politiska visioner som går att förstå sig på utan längre teknikfilosofiska diskussioner och man har ingen ideologi att ställa sig bakom när svaren tryter.
Media och skandaler
Men visst fanns det externa faktorer som partiet skulle kunna mobilisera kring för att nå framgång även i riksdagsvalet. Datalagringsdirektivet är ett sådant. Här var dock problemet ett annat. Från årsskiftet 08/09 fram till skrivande stund plågades och plågas Piratpartiet av interna och externa skandaler som tenderar att förstöra engagemanget och glöden i organisationen. Det finns en uppsjö av exempel, som förhoppningsvis ingen anser är lämpliga i någon sorts politiskt parti. En frontfigur i partiet använde det interna mailsystemet för att be om privata donationer till sitt konto. Partiledaren kodade och skrev hela det interna röstningssystemet för internvalen, och var den enda som kunde kontrollera koden. Riksdagskandidater förspråkade intergenerationell sex, alltså sex mellan barn och vuxna. Partiledaren sa att det borde vara lagligt att enbart inneha barnpornografi. Personer i ledningen använde semiofficiella kanaler för att höja röstdeltagande och därmed påverka utgången på årsmöten – bara för att nämna några exempel.
Ett fallet parti
Det blir svårt att göra bra politik av externa företeelserna när de interna problemen sliter sönder organisationen. Många i Piratpartiet ser med förakt på sådant som anses vara normalt i andra organisationer, utan att reflektera över varför sådana system existerar. I stället ska Piratpartiet göra något nytt, trots att man i själva verket bara uppfinner hjulet gång på gång.
Piratpartiets framgångar är lätträknade. I den svenska politiken har man om möjligt lyckats lyfta några frågor till dagordningen som inte fanns med tidigare, men på sistone har även dessa försvunnit från den allmänna debatten. Succén 2009 var en kombination av en världsunik rättegång och ett massivt mediauppbåd. När man senare var tvungen att försöka stå på egna ben och föra fram en egen politik så kom ingen respons from folket. Med en uteslutande reaktiv politik som saknar konkreta visioner och handlingsplaner kommer väljarkåren så småningom att vända dig ryggen. Kan man sedan inte mobilisera sin egen organisation för att skapa detta blir det bara än svårare.
Piratpartiet siktar redan på valen 2014. Frågan är om man ens kommer så långt innan skutan kapsejsar.
Prenumerera
8 kommentarer
För mig är det helt enkelt de interna, destruktiva, omogna, offentliga bråken mellan olika falanger i partiet som får mig att tappa lusten och fastställa att en röst på pp är en bortkastad röst.
Thor: även om du har rätt (vilket jag inte tycker) så är en röst på de andra partierna är värre än bortkastad: det är en röst på tyranni. Därför ska jag fortsätta rösta på Piratpartiet.
Kan bara instämma med Thor. För många aktiva i piratpartiet tyckte uppenbarligen att det var viktigare att få “Rätt” i interna konflikter än att arbeta för att uppnå de politiska mål partiet sade sig stå för.
Utan att överdriva så har många pirater ägnat 100 gånger så mycket energi åt interna bråk än åt att driva politik.
Med den prioriteringen är det inte märkligt att det blev platt fall.
PP var vid senaste valet det största partiet utanför riksdagen, och jag upplever deras buskap och information om huvudområden som tydligt. Nu läser ju jag bloggar vilket genomsnittsväljaren inte gör.
Jag tror att prasselmedias kompakta tystnad är en mycket viktig faktor till det låga resultatet. Att övriga politiker inte tog upp PP:s kärnfrågor är mer att vänta sig, men var inte heller gynnsamt. Men det är ett pedagogiskt problem att så många människor tror att integritetskränkningar gäller någon annan. Och tror att många fler kulturskapare överlever på upphovsrättsintäkter än vad som är fallet. Så “plånboksfrågorna” och vikten att hålla Sahlin och Ohly borta från ministerposterna dominerade nog varför folk valde som de gjorde.
Är ditt argument för att behålla upphovsrättens form är att behålla nuvarande handelsavtal i evighet?! PP har tydligt uttalat “vilka lagar som skulle förändras” på längre sikt, väsentligen inga patent, endast kommersiell upphovsrätt i fem år. Handelsavtal kan behöva omförhandlas, men jag tror inte det saknas länder som bryr sig om pris och användbarhet hellre än någon vidarebefordrad uppfinnare. Vad gäller “alternativa modeller” bör det vara utanför politikens område, men generellt fungerar kreativt skapande inom länder och områden (t.ex. mode) bättre ju sämre patent och copyright fungerar (med bibehållet varumärkesskydd iaf.). Respekterar du själv copyright i alla lägen, eller är våra handelsavtal bara att se som symbolfråga från din sida sett?
De enda exempel du nämner på invändningar, 1. att be om privata donationer (utan partistöd är det en rimlig begäran i partiets intresse), 2. att partiledaren skrev röstningssystemet (öppen källkod, vem som helst kan kolla), 3. att riksdagskandidater förspråkade intergenerationell sex (har inte detaljerna här, antar att det rör (byx)myndiga individer dvs. inte barn.) 4. Partiledaren sa att det borde vara lagligt att enbart inneha barnpornografi. (Vettigt, titt- och innehavsförbud är inte värdigt en demokrati.) 5. Ledningen använde semiofficiella kanaler för att höja röstdeltagande (All politisk verksamhet handlar om att argumentera att och hur folk ska rösta, ledningens åsikt är relevant, och bör framföras tydligt; röstningen var fri och frivillig.)
Tråkigt nog var den interna enigheten bristfällig (vissa aktiva har gett upp pga. detta) och tog fokus från föregående val, något jag tror och hoppas nuvarande ledning tagit lärdom av.
Skillnaden mellan blocken är ibland ganska liten, och eftersom alla röster räknas och redovisas ser jag inte röster efter hjärtat som bortkastade. (Till exempel slog Liberala Partiet för första gången Kalle Anka-partiet 2010.)
Jag tycker PP:s fokuserade program är ärligare en andra småpartiers (C,Fp,KD,V,Fi) som kan kohandla bort godtyckliga delar av sina program. PP fokuserar på medborgarrätter, vilket vi har sett alltför lite av i politiken hittills. Många medlemmar kom visserligen till i samband med TPB, men jag tror debatten om FRA-lagen som nog gav minst lika många av rösterna. Jag ser med spänning fram emot PP i valrörelsen fram till EU- och riksdagsval 2014.
/Aktiv Piratpartist
Jan-Erik;
“Är ditt argument för att behålla upphovsrättens form är att behålla nuvarande handelsavtal i evighet?”
Nej, däremot är det en fråga piratpartister nonchalant viftar bort med ett “det fixar sig”. Med tanke på att många internationella samarbeten bland annat handlar om immaterialrätter så är det en relevant fråga att kunna besvara av ett parti som PP.
Vad gäller mina “enda” invändningar (exemplen är som vanligt väldigt många fler, detta var ett axplock). 1) Det gör det inte rätt att kringgå styrelse och ledning. 2) Icke, enbart Rick hade tillgång under processen 2009/2010. 3) Det rörde även barn. http://bit.ly/giF5SU, http://bit.ly/K5cNU 4) Agree to disagree, oavsett är det inget PP gagnas av. 5) När det i enskilda omröstningar är 200 fler röstande än normalt och dessa har röstat på alternativet som Rick och CE bloggade om och länkade till så anser jag att det är en obalanserad påverkan som inga andra har möjlighet att genomföra.
Ett av PP’s stora problem är en tjurskallighet som gör att man svårligen kan ta åt sig nyanser i den problematik man debatterar. Allt är svart eller vitt, rätt eller fel. Det är oerhört svårt att slå sig fram på den politiska arenan med den inställningen.
Jag vidhåller åtminstone fyra av punkterna, 2) det viktigaste att källkoden för röstningssytemet var tillgänglig i slutet av 2009, fritt att hämta med “Subversion”:
På https://forum.piratpartiet.se/showthread.php?t=22722 säger Rick Falkvinge (2009-Dec-29) “Den som vill kontrollera vilken kod som körts (och har kunskaper därtill) kan som vanligt checka ut hela PirateWeb med all dess historik från svn://pirateweb.net.”
1) Vem som helst kan be om pengar eller annat, så länge man inte tvingar partiet att ge dem har inte styrelsen/ledningsgruppen vetorätt där. I punkt 5) visar du misstro mot hur kapabla medlemmarna är att rösta. Medlemmar som är engegerade i Partiet och mot Falkvinges och Engströms åsikter får se till att masa sig till datorn och rösta. Folk lyssnar till partiledaren och den valda representanten för att de byggt upp ett rykte att vara värda att lyssna på.
3) Verkliga övergrepp (inte avbildningar) mot barn bör dock fortsätta vara olagliga, vilket även PP håller med om. Så det var bra att PP blev av med Dick Wase (tackar för länkarna!), även om han har en poäng i att debatten är omöjlig att föra på ett sansat plan. Susan A Clancy presenterar en mer rimlig kritik av frågan på http://traumamyth.com/. I punkt 4) håller du inte med själv, men titt- och inehavsförbud är inte i linje med PP:s program (eller liberala grundidéer heller) och då får man ta det otacksamma att argumentera mot det.
Vissa saker ÄR rätt eller fel, och en viss principiell stringens (“tjurskallighet”?) är något jag uppskattar och saknar i svensk politik. PP har en strategi för samarbete och kompromisser om/när de kommer in, men grundidén är få frågor med starka åsikter i dessa. Därefter kan man arbeta några år på att utarbeta detaljfrågor, men attityden “det löser sig” utan argument är, sett ur mänsklighetens historia, mycket rimligare än “det löser sig inte” utan argument.
Partier som MP, SD och V har mycket starka (och dessutom irrationella) åsikter i kärnfrågorna men klarar sig ändå på den politiska arenan.
/Aktiv Piratpartist
Fler exempel välkomnas. Jag vidhåller punkterna 1,2,4 och 5, efterfråga argument om du välkomnar ytterligare sådana.
Speciellt viktigt att framhålla är (2), att koden till röstsystemet *är* tillgänglig sedan åtminstone 2009–2010 (Falkvinge 2009-12-29: “Den som vill kontrollera vilken kod som körts (och har kunskaper därtill) kan som vanligt checka ut hela PirateWeb med all dess historik från svn://pirateweb.net.”)
/Aktiv Piratpartist