Mitt i Linjen

Herr statsminister,

Du har tagit oss torrskodda genom stormiga världsfinanser. Du har vunnit våra hjärtan genom dina lyssnande öron. Du har skapat jobbskatteavdraget både åter, igen och ånyo. Du har agerat strålande när du fört den europeiska ordförandeklubban. Men vilken smutsfläck på din maktröda slips är inte denna hemska Assangeaffär. Historien kommer att låta höra att det var under din tid som statsminister som detta sociala dåd kunde begås.

Först och främst skall all bakgrundsfakta fram på bordet. Wikileaks läcka av avslöjande patientjournaler från Karolinska sjukhuset kommer att rädda många svenska liv, men så som artikeln ”Karolinska sprider patientuppgifter olagligt” förtäljer fördömer Datainspektionen offentliggörandet. Myndighetens paragrafryttare till generaldirektör Gurra Gräslig menar att avslöjandet riskerar patienternas personliga integritet. Tvärtom kan man ifrågasätta Gräsligs personliga integritet när han går det sjukvårdsindustriella komplexet till mötes, vilket utsätter svenska patienter för faror i vårdssituationer inom ramen för landstingets så kallade ”vård åt alla”. Man anar en komplott!

Dokumenten som Wikileaks har släppt bevisar det som ryktet om vården på Karolinska sedan länge gjort gällande. Socialstyrelsens siffror från 2008 om att 10 000 svenska patienter får en bestående skada på grund av bristande patientsäkerhet är blott kall statistik. De nu läckta patientjournalerna blottlägger vårdmaskineriets hemska verklighet ur ett underifrånperspektiv: hur enskilda människoöden i journaler reduceras till anonyma personnummer; lidande patienter avfärdas med journalanteckningar om ”psykosomatiska besvär”; alkoholister hånas som etylkonsumenter. Inte ens självaste Döden berör läkarna, som sedan första stund på utbildningen lärt sig att avhumanisera och objektifiera sina så kallade kunder. I de läckta dokumenten framgår att nyrekryter på Karolinska institutet fått genomföra sin första kliniska operation på kroppen efter en av sina överordnade. Detta är sjukvårdens opreparerade, osminkade, vidriga vardag. Ingen kan väl förvånas över att 10 000 människor varje år får vårdskador i en sådan miljö.

Efter uppgifterna om vården på Karolinska har de svenska vårdanhängarna känt sig tvingade att höja sina röster för att motverka den skada materialet kan åsamka de svenska vårdansträngningarna. Företrädare för landstingsmajoriteten gjorde tidigare i veckan dessutom klart att man står beredd att sända fler läkare och sjuksköterskor till Karolinska i samband med att frågan om vårdbudgeten tas upp på nytt i höst. Och vi vet att outbildade unga svenskar – av vilka de flesta är späda kvinnor – utgör en tacksam rekryteringsbas för landstingets sjukvårdsmaskin. Man skriver i sedvanlig anda att vården handlar om nationell solidaritet och mänskliga rättigheter. De försäkrar också att Karolinska sjukhuset finns ”för patienternas skull”.

Detta om något är ett argument som kan betvivlas i än högre utsträckning efter uppgifterna om det omfattande och systematiska dödandet av patienter i Wikileaks-materialet. Läckan visar på skrämmande siffror: 3 000 dödsfall och 630 000 extra vårddygn varje år på grund av bristande patientsäkerhet. Undertecknarna säger givetvis heller inget om att de svenska läkarna och sjuksköterskorna kommer att stå under sjukhuschef Mattias Smejs befäl, en man som vid ett tillfälle försade sig och gav utlopp för den eufori han känner när han skär mänskliga organ sönder och samman eller fattar beslut som vore han Gud Jahve själv.

Kommentaren på Dagens Nyheters ledarsida är i sin argumentation typisk för de vårdunderstödjande borgare som envisas med att försvara Karolinska sjukhuset. Om landstinget lämnar patienterna återstår bara kvacksalvare, barberare och barfotadoktorer. Och då kommer de fattiga i kläm. Det är inte första gången vårdens försvarare använder de fattiga som slagträ i debatten. Och dessa argument klingar inte mindre falskt nu än de gjort tidigare. DN nämner till att börja med inte att kötiden till allmän kirurgi är 34 procent kortare för personer med höga inkomster jämfört med låginkomsttagare. För sjukvårdsköerna till ortopedi är motsvarande skillnad 27 procent. Wikileaks tvingar fram sanningen i ljuset.

Wikileaks anklagas för att äventyra svenska läkares liv. Sanningen är farlig. Såväl socialminister Hägglund som allehanda sjukvårdsreportrar anklagar vårdens kritiker för att äventyra de svenska läkarnas säkerhet. Vården får inte ifrågasättas. Sanningen är farlig också i Sverige. Den annars så talträngde Filippa Reinfeldt vägrar kommentera Wikileaks dokument, väl medveten om att det som är sant på Karolinska kommer att bli sant också på Södersjukhuset, på Sahlgrenska, på Ackis. Därför skall sanningen tystas. Just för att vi ska kunna slippa läsa dokument om svenska läkares övergrepp på landets sjukhus behövs Julian Assange. Kanske är det för sent, men än torde tid finnas att förhindra kommande övergrepp.

Kan en människa som med sådan inlevelse och empati har kartlagt det barbari som döljs under Filippa Reinfeldts tunna fernissa vara skyldig till anklagelserna om våldtäkt? Kan en man med sådan star quality aktivt ha vidtagit steg som går emot den svenska elitfeminismens post-interkursella definition av våldtäktsbegreppet? Naturligtvis inte. Det hela är i själva verket en anti-anti-semitistisk konspiration, i syfte att dölja de verkliga övergreppen – de som begås bakom lyckta operationsdörrar. Det är inte Assange som är boven i dramat, utan den myriad av klandestina byråkrater och mörkermän som infiltrerar media, parlament och myndigheter för att motverka honom.

Men detta brev är alltför långt, herr statsminister, och det är dags att runda av.

Jag anklagar i stället landstingsrådet Filippa Reinfeldt för att det under hennes befäl sker dagliga övergrepp mot patienter.

Jag anklagar generaldirektör Gurra Gräslig för aktivt förtal av vårdkasen Julian Assange och hans livsunderstöjdande verksamhet.

Jag anklagar socialdepartementet och dess byråkrater för den avskyvärda presskampanj, särskilt på Flashback, som syftar till att missleda allmänheten och skyla de egna felen.

Jag har bara en passion i livet, ljusets och sanningens passion, i tjänst för den mänsklighet som har lidit så och är förtjänt av lycka. Min protest är inget annat än min själs rop.

Vänligen mottag, käre herr statsminister, min djupaste respekt

- Tom Börs
strejkande gruvarbetare