Zombisarna anfaller!

Sett: The Walking Dead
Skapad av: Frank Darabont
Visades av: AMC, 2010
Betraktare: Johanna Nylander

Trenden med vampyrer har varit påtaglig de senaste åren. Från 90-talets Buffy, En vampyrs bekännelser, CGI-effekterna i Queen of the Damned, den kommersiella men nördlågstatusmärkta Underworld-serien med en korsettklädd Kate Beckinsale som bästa behållningen till 10-talsproduktioner som kritikerrosade True Blood, tonårsfavoriten Twilight, Vampire Diaries och den lätt förträngda Moonlight.

Vampyrerna är individualister, hänger sig åt livets goda och ber sällan om ursäkt. Med sina evighets-långa liv är de ofta bildade och rika som sanna kapitalister. När manusförfattarna på senare år löst det där lilla problemet med att vampyrer måste döda människor för att överleva, och ibland till och med kan vistas i dagsljus har berättelserna förlängts, teve-serieformatet har blivit möjligt på riktigt, och fiktionen har undersökt hur vampyren blir till en vanlig samhällsmedborgare. Hur vanligt ett oändligt liv närt på blod nu kan bli.

Om nu vampyrerna på sitt sätt är fiktionens libertinska nyliberaler, var hittar man zombierna? I en populär sketch visade humorgruppen Grotesco en fest hos ett överklasspar som fick besök av en socialdemokratisk zombie. Mannen i paret blev biten, började klä sig i polyestertröjor från Dressman, anammade det kollektivistiska välfärdsbudskapet och mantrade att alla skall med tillsammans.

Zombier är helt enkelt inga individer. De är i bästa fall vilsna själar som i John Ajvide Lindqvists ”Hanteringen av odöda”. Allt som oftast är
zombier monster utan vare sig vilja, själ eller framtid. Fiktionen om zombier är oftast berättelser om hur man bäst dödar zombierna eller i alla fall flyr undan dem.

Tv-serien The Walking Dead börjar lite som filmen 28 dagar senare. En skadad polis vaknar upp på ett ödelagt sjukhus efter veckor i koma. Han kommer ut i staden, letande efter sin fru och son bara för att upptäcka att världen drabbats av en zombieapokalyps som heter duga.

I The Walking Dead är zombierna långsamma, sökande och tomma varelser vars hjärna infekterats av ett virus. Viruset dödar först människan för att sedan väcka kroppens mest basala funktioner till liv igen. De döda promenerande är som farligast i grupp när de känner lukten av levande och drivs av sin hunger på kött. En rätt stor skillnad mot mer attackerande zombier och virusinfektionerna i exempelvis Resident Evil. Det är helt enkelt mindre tevespel och en mer klassisk skräck för den djuriska apatin.

Man kan säkerligen läsa in politiska och ideologiska poänger i zombieskapet, men det är inte det som är det intressanta i The Walking Dead, utan människorna. Den överlevande polisen hittar efter ett tag en grupp andra överlevande människor, och i teveseriens sex första avsnitt är det samhälls-
byggandet, relationerna och framtidstron som tittaren får möta. Seriens narrativ om en kring-resande, flyende liten grupp som letar efter ett nytt beboeligt hem känns igen från klassisk science fiction. Den oändliga rymden, obskyra planeter och flashiga skepp är utbytta till småvägar, tält och en familjebilskaravan.

När zombiefilmerna traditionellt slutar med att antingen zombierna eller hjälten dör, tar The Walking Dead upp vad som händer sen, hur man går vidare, och hur man klarar av den post-apokalyptiska vardagen. Det är de mellanmänskliga förhållandena som är viktiga, att bygga ett nytt
samhälle och att överleva. Serien hinner inte fastna i den teknikfientliga nischens vurmande för den hårda ekofundamentalistiska skolan, utan man letar helt enkelt efter ett vaccin mot viruset och tar till alla hjälpmedel man hittar. Människorna i den överlevande gruppen vill varandra väl och håller hårt på dygder som hederlighet och respekt.

Vad som händer sedan, och hur The Walking Dead egentligen kommer att sluta vet vi inte än. Seriens första sex avsnitt är bara början, och kanske kommer vi få en Milla Jovovich som räddar oss från den stora paraplyorganisationen (visst är nästan-översättningen lite mer skrämmande än originalet?) till slut. Seriens anslag brister tyvärr på storslagna hjältar. Den spelar mer på de tysta svåra männens charm, lite åt det klassiska westernhållet, än vad den hyllar de överlevnadsstarka kvinnorna. Det finns helt enkelt ingen Rose McGowan med automatgevärsträben. I The Walking Dead skyddar mödrarna familjen och får på nåder följa med till mer farliga områden, vilket gör historien lite onödigt tråkig och exkluderande.

Miljöerna i serien är dock befriande vanliga. Flörtar med genren existerar. Som avsnittet som utspelar sig i ett större köpcenter, äldreboendet eller jakten på det statliga laboratoriet. Allt annat är precis som vanligt, det är nutid, det finns modern teknik, men ingenting annat än zombieviruset är särskilt överdrivet jämfört med den verklighet vi är vana vid.

Kanske är det just det som gör The Walking Dead så bra ändå. Den bejakar rädslan för det stora oformliga kollektivet, väcker frågor om medvetande och liv, och konfronterar tittaren med ett inte helt omöjligt apokalyptiskt scenario. Det samhällsbyggande och de normskapande och politiska utopier som människan sysslar med i dag bygger på hur världen ser ut just nu och hur man formar utveckling. I det postapokalyptiska samhället får man helt plötsligt en chans att bygga någonting helt nytt, en politisk ovanlighet som i princip inte förekommit sedan bildandet av Amerikas förenta stater. Då struntade man visserligen i att det existerade en ursprungs-befolkning, människor som i dag är ungefär lika marginaliserade i den populärkulturella historie-beskrivningen som zombierna i The Walking Dead.

Vad som händer sedan är den mest intressanta frågan som serien väcker. Det är inte om, utan när man hittar ett botemedel till viruset och
zombierna dör ut, som serien kan bli riktigt spännande. Populärkulturen behöver fler visioner där man bygger nya samhällen. Scifi-kulturen har länge försett oss med berättelser om nya världar där utvecklingen fått börja om, men inte ens den nyaste versionen av Battlestar Galactica sade egentligen någonting om vad som hände sedan. Kanske kan The Walking Dead vara en ny början på ett sällsynt kulturellt skifte, där världen inte slutar snurra bara för att zombierna slår till.