Årsstämma i utlandet

Studentförbundets årsstämma, även kallade representantskap, har traditionellt ägt rum på Gimo Herrgård på den uppländska slätten. Åtminstone var så fallet då det Moderata samlingspartiet tillsammans med studieförbundet Medborgarskolan, där Studentförbundet utgör en av de centrala medlemsorganisationerna, ägde konferensanläggningen. Sedan 1991 har dock moderaterna och Studentförbundet klippt alla band till herrgården. Även om det inger viss sentimentalitet innebär det också större valfrihet. I år kunde därför representantskapet avhållas i den nygamla huvudstaden Berlin.

Klagomålen först. I korthet kan man notera att såväl servicenivå som arkitektur var kraftigt influerade av de många åren bortom kapitalismens sunda konkurrens. I stora delar av Östberlin är det faktiskt fortfarande svårt att få till stånd ett välfungerande kvartersliv, till stor del till följd av att gatuplanet inte är byggt för att hysa affärer, eftersom sådana månglare inte hade i det socialistiska paradiset att göra. Som tur är finns det både byggnader som överlevt kriget och en uppfinningsrikedom som har förvandlat DDR-topparnas gamla paradbostäder till en nykulturell smältdegel.

Till de mer turismartade aktiviteterna hör bland annat ett besök på det vansinnigt snygga judiska muséet, ritat av Daniel Libeskind och invigt 2001. Det är en arkitektur som tvingar besökaren att känna ilningar från nazismtiden, samtidigt som den är förödande vacker. Det är oerhört effektfullt emellanåt – de lutande golven som får stegen att kännas tyngre än vanligt; den underjordiska byggnationen som får en att känna sig lika undangömd som Anne Frank på sin vind; det höga “tomrummet” där den judiska litenheten inför systemet känns inpå huden; det ekande rummet där man måste gå på skriet-liknande metalliska ansikten som klingar modernistiskt med varje steg. Libeskind själv lämnar tolkningen åt betraktaren och ger knappt ens några hintar om de egna tankarna och känslorna inför sitt verk, så beskrivningen ovan får hänföras till de mer subjektiva. Men ett faktum som tycks närmast obestridligt är problemet att
arkitekturen så belamrar besökaren med intryck att utställningen faller i skymundan. Icke desto mindre är det den judisk-europeiska historien som krono-logiskt målas upp framför åskådaren, och den är både lång och högst intressant. I stället för att bara börja i förintelsen, som vore den en historisk anomali, omöjlig att förklara, ges här den judiska utsattheten genom århundraden i (främst) det tyska samhället. Anekdoter varvas med breda historiska penseldrag. Personligen fann jag intrycket alltför spretigt för att det skulle bli riktigt sammanhängande – och då var det ändå andra gången jag besökte muséet. Hur som helst går det inte att komma ifrån en uppriktig rekommendation. Den som har vägarna förbi bör absolut avlägga en visit.

Därutöver besöktes muséet vid Checkpoint Charlie av i stort sett samtliga närvarande ombud och observatörer. Det klassiska muséet om Berlinmuren och alla flyktförsök som den gav upphov till lider tyvärr delvis av information overload. Antalet tidningsurklipp med anekdotiska berättelser är alltför stort för att man ska känna att man orkar engagera sig. Och muséet är byggt just som för att engagera. Det är de små berättelserna som ska ta plats i stället för världshistorien. Här visas hur en man och hans son gömde sig i en statlig byggnad fram till natten, bara för att skjuta ut en linbana till medarbetare på andra sidan och sedan segla över i skydd av mörkret. Man beskriver hur en amerikansk före detta soldat tog på sig rollen som levnadsglad och excentrisk antikhandlare som körde sin (ombygggda) Cadillac över gränsen åtskilliga gånger och på så vis räddade tiotals östtyskar från socialismens klor. Det är rörande historier, bitvis med så mycket humor som ämnet tillåter, men den intellektuella studentförbundarens intryck går inte upp mot det nyfikna barnets – minnet av Checkpoint Charlie som ett uppfinningscentrum för transportkonstruktörer har etsat sig fast. Då bekymrade alla tidnings-urklipp mig inte, och jag visste inte tillräckligt mycket om nittonhundratalets blodiga historia och de olika förklaringsmodeller för detta blodbad för att kunna gnälla över bristen på historisk kontext. Inte ens det berömt retuscherade fotot, där den sovjetiske soldatens stulna klocka saknas, lämnas med någon förklaring. Bara en sovjetisk soldat, i färd med att resa en flagga. Av outgrundlig anledning har den sovjetiska soldaten utanför muséet ersatts av en rysk dito. Historierevisionism är aldrig ett lika allvarligt brott när det förringar kommunismens som nationalsocialismens brott. Utanför muséet ståtar en jättelik poster för iPhone 4, vilket upprörde somliga mer konservativt lagda deltagare. Själv gladdes jag åt att kommersialismen har nått så långt. Jag minns ett mögelosande pensionat (benämnt hotell) i närheten av Alexanderplatz och en tysk gränspolis som ville skära upp hela baksätet i vår Volvo 740. Lite kapitalistisk smaklöshet är en bagatell i varje kollektivistiskt sammanhang.

Själva representantskapet då. Där diskuterades i vanlig ordning mer politisk filosofi än praktisk politik. Respekten för talarstolen var i än vanligare ordning stor, emellanåt så monstruös att ombuden valde att lyssna till det gamla talesättet om tunghäfta och ädla metaller. Icke desto mindre brände det till i ett flertal debatter, samtidigt som det hölls lysande satirer, vilka parafraserade både riksdags-ledamöter och lärde män. På Studentförbundets
representantskap får både de allra viktigaste frågorna rum och de allra mest perifera. Således diskuterades försvarets, polisväsendets och domstolsväsendets organisation, lagutrymme och budget. Men även den bristande logiken i den nuvarande lagstiftningen för fornminnesbrott och statens eventuella förmåga att agera riskkapitalist avhandlades. Som en röd tråd genom alla debatter gick en metadebatt om liberalism och konservatism. Vem som vann är ännu för tidigt att säga. Men syftet med motions-behandlingarna i Studentförbundet är aldrig att fastslå vilken politik som ska föras ut under det kommande året. I stället handlar det om att öva den retoriska och argumentationsteoretiska färdigheten, bildningsgraden om man så vill, hos deltagarna. Det syftar till att skapa lärda män och kloka kvinnor av talangfulla embryon. Det fungerade väl i år igen.

Kvällarna i det sommarvarma Berlin blev inte mindre oförglömliga. Studentförbundets sittningar tenderar att bjuda på både stora portioner rapp humor och visa ord, sång, god mat och dans tills småtimmarna sprungit förbi. Årets representantskap utgjorde naturligtvis inget undantag. Den kulturöverföring som där äger rum, mellan äldre och yngre medlemmar, är i sig viktigare än all formalia som en årsstämma innebär. Fria Moderata Studentförbundet är, oavsett hur genomtänkta rapporter, intressanta medieutspel eller välkomponerade seminarier man än producerar, ett socialt forum. Människor bygger samhällen. Människor förändrar världen. Några av dem var i Berlin i juni 2011.