Det man ser och det man inte ser

Dianas bröst är vackra, fränder,
och Floras kinder likaså.
Dock Terpsichores fot mig tänder
och lockar med var ljuvlig tå.
Den lovar när man på den blickar
belöningar och heta kickar,
drar till sig med sin skönhet just
en svärm av egensinnig lust.
Jag älskar dem, min vän Elvina:
En fot som döljs av bordets duk,
ett lår i vårens gräs på huk,
på bal dansanta vrister fina,
av öppna spisen uppvärmt ben,
vid havet fot som trampar sten.

Klätt eller oklätt har varierat över tid, geografi och inte sällan samhällsklass. Förfall och omoral i en kultur har varit norm i en annan. Kroppsdelars erotiska laddning har växlat från tristess till ren kryptonit. Idag framstår Pusjkins benfetischism märklig men knappast i en tid där en kjol som inte täckte vaderna var lika otänkbar som ett blottat bröst. Även manliga ben har haft sin lockelse. I femtonhundratalets Europa ansågs ett par välsvarvade mansben ytterst tilltalande och den som inte var nöjd bättrade på dem med vadderade strumpor. Benfetischism var inget europeiskt fenomen. Kinesiska sexualhandböcker nämner 48 olika sätt att leka med kvinnliga lotusfötter.

Även kroppsdelar över midjan har haft sin lockelse. Bland japanska män var nacken höjden av erotisk lockelse. Japanska geishor ökade mystiken kring sig själva genom att lämna en eggande strimma av omålad hud i nacken. Före Meijiresturationen gick hedervärda japanskor sällan utan svärtade tänder. Hos Padaung i gränslandet mellan Thailand och Burma är det nacken som skall framhävas och tänjas ut genom rader av tjocka halsband.

Dagens påklädda kroppsdelar har inte alltid varit det. De keltiska legosoldaterna Gaesatae sägs ha slagits nakna och den som vill se bröst hittar dem enklast på ett café med ammande mödrar. Trots detta så är just bröst fortfarande ett infekterat område i den västeuropeiska nakendebatten.

Brott mot moden och tabun har varit en viktig del i politiska proteströrelser. Den franska revolutionens sans-culottes – utan kortbyxor – protesterade mot den rådande genom att växla adelns kortbyxor mot längre och mer proletära diton. Hundra år senare blev långbyxor en symbol för kvinnlig frigörelse. Klädsel används både som markör för deltagarnas revolutionära status och som medel för att uppnå samhällsförändring. Byxor för kvinnor var ingen kosmetisk förändring, det gav även kvinnor möjlighet att göra saker som kjolarna gjort omöjliga.

En ny modedebatt

Även idag pågår en intensiv modedebatt, dels den ansiktsslöjedebatt som fokuserar på att ta av kvinnor kläder, dels en bara bröst-debatt i andra änden av spektret. Våren 2009 avgjorde Malmö Kommunfullmäktige att kvinnor skulle få bada topless på stadens kommunala badhus – såvida det inte finns barn i närheten. Som det fåniga förbehållet visar har diskussionen som föregick beslutet varit lika rik på känslobaserade åsikter som fattig på principiellt tänkande. Ändå sätter den fingret på en viktig politisk fråga: i hur hög grad bör staten kontrollera människors klädsel eller frånvaro av den?

Klädfrågan är problematisk och intimt kopplad till synen på normer.  Vad gäller den privata sektorn kan äganderätten lösa upp de flesta av knutarna. Det bör rimligen vara upp till varje företagsägare att bestämma klädkod och upp till anställda och kunder att respektera den eller söka sig någon annanstans. På samma sätt bör var och en själv kunna avgöra vilken klädkod som gäller i hemmet.

Inte ens en nattväktarstat arbetar dock i vakuum. Statens representanter kommer att behöva kläder och de som besöker en offentlig polisstation kommer även i framtiden att behöva ha något att förhålla sig till när det är dags att anmäla bilstölden. När det offentliga inte bara befattar sig med bilstölder utan även med exempelvis skolor och simhallar blir
frågan än mer komplicerad.

I grunden handlar klädesfrågan också om statens inställning till normer. Är det statens uppgift att bryta mot existerande normer eller att anpassa sig till den starkaste normen? Flera stater använder klädregler i ett kulturradikalt syfte – för att ändra samhällsnormerna. Det turkiska förbudet mot slöja inom offentliga institutioner är inte bara ett resultat av en sekulär stat, det ska också motverka religiösa strömningar i det turkiska samhället samtidigt som iranska klädregler har motsatt syfte. De kinesiska maoisternas förbud mot lotusfötter sågs som en del i moderniserandet av Kina. Kulturradikala klädesregler upplevs vanligen som mer repressiva än alternativet då stora delar av befolkningen tvingas ändra sina livsmönster, men även en statlig norm som följer majoriteten innebär inskränkningar för minoriteten.

Normer för, INTE AV, staten

En av de få principiella röster i Malmödebatten kom märkligt nog från Alia Khalifa, mest känd för att ha blivit avstängd från en utbildning på grund av sin niqab. Hon menade att precis som hon själv skulle få välja kläder så borde detsamma gälla toplessbadare. Det är knappast någon rättighet att slippa se bara bröst eller nakenhet, även om det i vissa fall kan upplevas som obehagligt. På en fri marknad står det kräsmagade fritt att gå till ett annat badhus med mindre generösa klädkoder, men så länge badhuset drivs i offentlig regi är det svårt att se det rimliga i att utestänga personer med alternativ klädsel givet att de uppfyller krav på hygien eller säkerhet. På samma sätt som en nattväktarstat inte bör utestänga en hårt beslöjad person från att anmäla brott.

Man bör skilja på statens representanter och dess medborgare. Medan klädkoden för medborgare i allmänhet bör vara så tillåtande som möjligt bör klädseln hos statens representanter, såvida det inte är praktiskt olämpligt, följa en norm som omfattar så många människor som möjligt. Detta innebär inte bara att statens representanter bör klä sig som en majoritet. Om det finns olika plagg som är acceptabla enligt den starkaste normen bör de sträva efter att även uppfylla mindre dominerande normer. I valet mellan en tröja med eller utan kors bör statens representant välja det sistnämnda, även i länder där en majoritet uppfattar sig som kristna.

Vad som är klädsamt och oklädsamt är, vad religiösa fanatiker än hävdar, knappast något av gud givet. Inte heller är det en fråga som helt och hållet kan negligeras i ett fritt samhälle. I en stat som är till för medborgarna snarare än tvärtom bör statens representanter sträva efter att så långt som möjligt följa medborgarnas normer men samtidigt lämna det fritt åt medborgarna att följa vilka normer de vill.