It’s morning again in America

Läst: The Great Stagnation
Skriven av: Tyler Cowen
Tryckt av: Barnes & Nobles, 2011
Läsare: Karl

Är eran av amerikansk dominans på väg att ta slut, eller är den senaste tidens kriser och krascher bara ett överkomligt hinder på vägen mot fortsatt dominans? Är drömmarna om evig tillväxt krossade, eller behöver de bara modifieras? Det är frågor som författaren Tyler Cowen funderar kring i sin bok The great stagnation.

Det senaste decenniet har det, netto, inte skapats några nya jobb i USA. Medianlönen har bara stigit marginellt sedan 1970-talet. Och som lök på laxen närmar man sig en statsfinansiell kris i takt med att statsskulden skenar. Orsaken står inte att finna i den dagsaktuella penning- eller finanspolitiken. Inte heller i den ökande globala konkurrensen. Och de två större politiska partierna är ungefär lika dåliga på att hantera dessa långsiktiga och strukturella problem.

Men vad är då orsaken till problemen? Det är vad Tyler Cowen diskuterar i boken The great stagnation. Svaret, enligt Cowen, är följande: USA:s institutioner har byggts under det implicita antagandet att det finns många lågt hängande ekonomiska frukter att plocka, men dessa börjar nu ta slut. Historiskt har USA haft tillgång till tre typer av lågt hängande frukter:

Fri tillgång till land

Fram till mitten av 1800-talet fanns det land i överflöd. En stor del av dessa arealer låg i nära anslutning till floder och sjöar. Kombinerat med en hög grad av social frihet utgjorde detta en enorm lockelse för Europas mest driftiga arbetare, vilka emigrerade och snabbt gjorde USA till världens rikaste land.

Tekniska genombrott

Under perioden 1880 till 1940 upplevde amerikanerna en lång rad tekniska genombrott. Man fick tillgång till elektricitet, bilar, flygplan, telefoner, läkemedel och en lång rad andra ”uppfinningar”. Samtidigt effektiviserades och vidareutvecklades järnvägen och båttrafiken, och jordbruket automatiserades i allt högre grad. Resultatet blev en kraftigt effektiviserad produktion, med tillhörande förbättringar i levnadsvillkoren.

Sedan dess har dock takten i förändringarna saktat ner. Bortsett från internet är livet idag inte särskilt mycket annorlunda än för 50 år sedan. De vildvuxna prognoserna för hur framtiden skulle se ut, som formulerades under 1950- och 60-talet, har inte förverkligats. Vi har inte flygande bilar, lever inte för evigt och har fortfarande inte satt en människa på en annan himlakropp än månen.

Utbildande av smarta men fattiga barn

År 1900 tog bara 6,5 procent av alla barn i den relevanta kohorten examen från high school. 1960 hade andelen vuxit till 60 procent. Samma mönster gäller den högre utbildningen: År 1900 var det bara en på 400 som påbörjade en högre utbildning, medan samma siffra år 2009 var 40 procent. Förr var marginalstudenten – den person som gick från att inte få någon utbildning till att få en utbildning – ofta synnerligen begåvad. Det som hållit henne tillbaka var inte hennes mentala infrastruktur, utan hennes materiella förutsättningar. Att möjliggöra för dessa personer att utbilda sig gav stora produktivitetsvinster. Idag är mönstret ett annat. Det finns inte längre några större potentiella vinster av att ytterligare expandera utbildningsprogrammen.

En stor del av USA:s ekonomiska tillväxt fram till 1970 har alltså, enligt Cowen, byggt på att man plockat från dessa tre typer av lågt hängande frukter. Man skulle eventuellt kunna addera tillgången till billiga fossila bränslen och en god konstitution. Oavsett antal börjar dessa frukter nu ta slut. Visst sker det fortsatt utveckling. Men i allt högre grad fokuseras det på privata och omfördelande produkter, snarare än sådant som för med sig positiva externaliteter. Ta de senaste årens nya finansiella instrument – ett tacksamt mål att attackera, det skall erkännas – som exempel. De var innovativa och genererade stora vinster åt deras skapare. Men det är tveksamt om de ledde till någon ökning av det aggregerade välståndet. Vad som till en början såg ut som skapandet av resurser ter sig, så här i efterhand, allt mer som en omfördelning; från oss som fått städa upp efter finanskrisen och till de som tog oproportionerligt stora risker med de nya produkterna. Samma mekanism – ett ökat fokus på privata snarare än kollektiva produkter – kan alltså förklara såväl den generella ekonomiska stagnationen som den ökande graden av ekonomisk ojämlikhet, hävdar Cowen.

Mjuk tillväxt?

Cowen tar inte upp det i sin bok, men även de effektiviseringar som leder till verkligt resurs-skapande har begränsningar. Det finns nämligen ingenting att lägga dessa extra resurser på som kan ge samma höjning av levnadsstandarden som det en gång gjorde. När den vanliga amerikanska arbetaren hade råd med ett kylskåp, en bil eller en vettig sjukförsäkring innebar det stora kvalitetsförbättringar i hennes liv. Men på grund av den fallande marginalnyttan av materiella saker minskar möjligheten att konsumera oss till lycka om inte nya konsumtionsmöjligheter skapas. Vi blir helt enkelt inte lika lyckliga av att kunna köpa en andra bil som vi blev när vi kunde köpa den första. Men trots detta finns det begränsade möjligheter att styra om vår konsumtion i en ”mjukare” riktning. Innovation inom exempelvis sjukvården har stor potential, men konsumtionen av dessa tjänster är i många fall komplicerad och likriktningen förhållandevis stor. Lägg därtill riskerna som är associerade med spridningen av exempelvis multiresistenta bakterier, och vi står inför en högst verklig risk att utvecklingen snarare kan ta några steg bakåt.

Vad väntar bortom horisonten?

Men vad väntar då när solen stiger över morgondagens Amerika? Enligt Cowen kanske vi får vänja oss vid en något långsammare ekonomisk utveckling. Det finns dock ett antal positiva trender. Främst gör de fattigare ländernas snabba ekonomiska tillväxt – i sig en produkt av den lågt hängande frukten ”gör som USA, Europa och Japan” – att väntevärdet av att komma på nya produkter blir högre, då konsument-marknaden blivit större. Det ger ökade incitament till innovation.

Några andra större och mer omvälvande spaningar eller förslag på åtgärder kommer Cowen egentligen inte med. Trots det är The great stagnation ett välskrivet inlägg i en relevant debatt. Den går snabbt att läsa, och ger lagom mycket intellektuellt tuggmotstånd. Man behöver inte hålla med om allt. Kanske bör man inte ens göra det. Men när man som läsare utmanas att tänka själv startar just den typ av kreativa och innovativa processer som kan hjälpa oss vidare, till morgondagens ekonomi.