Om demokratiproblemens natur

“Tänk dig ett Freedonia, en stat grundad på libertarianska principer, där varje beslut måste fattas i konsensus.”

Sedan Winston Churchill adresserade the House of Commons den 11:e november 1947 med det nu nötta rättfärdigandet av den rådande besluts-ordningen har variationer ekat, “No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.”

Även om han sannolikt hade rätt i ett brittiskt efterkrigstids kontext; hur länge håller en utsaga som förutsätter experimentering “from time to time” när världen slagit sig till ro.

Etymologiskt är som bekant “demokrati” en sammanfogning av det grekiska orden för “folk” och “styre”. Denna insikt säger tyvärr inte så mycket om vad demokrati betyder idag. Den moderna ungefärliga betydelsen tycks vara “det goda”, ett sedan grekerna erkänt svårgreppat begrepp.

“Det goda” till trots, det finns sannerligen anledning att ifrågasätta demokrati. Institutionell korruption, politiker köpta av intresseorganisationer som avviker från de löften de blev valda på. Stora partiorganisationer där spåren av meritokrati ibland är svår att skönja bakom allt kaffekokande, ryggdunkande och alla falangstrider. Det faktum att det är irrationellt att rösta; alternativkostnaden för att gå till vallokalen är inte försumbar och chansen att en enskild väljare är utslagsgivande i ett val är närmast försumbar.

En demokratismädelse som “majoritetens diktatur” är välriktad, den pekar på det förtryck som majoriteten har möjlighet att utöva på de marginaliserade grupperna i ett majoritets-styre. Smädelsen ifrågasätter dock inte den moderna demokratidefinitionen, “det goda”, utan räddar enkom begreppet från association med representativt majoritetsstyre.

Väcker man en slumpvald folkpartist mitt i natten faller hen sannolikt in i ett brandtal för demokrati, som om det vore det yttersta av mål. En liberal torde däremot vara statsskicksnetural och enkom söka det som långsiktigt garanterar hennes rättigheter, vilket också borde vara demokratins enda rättfärdigande. För 90-talets (till största del ihopdrömda) libertarianska furstendöme Freedonia betydde detta att man valde att avstå från demokrati och istället utsåg en monark avsedd som garant för att några avsteg från de libertarianska principerna aldrig skulle bli aktuella.

Världens alla stater, med ett fåtal undantag, räknar sig själva som demokratier. Inte så konstigt kanske då den moderna synonymen är “det goda”. Man måste dock vattna ur sin idé om godhet ganska ordentligt innan man kan påstå att alla dessa stater är just goda. Vilket torde betyda att de per definition inte är demokratier. Förvirringen har lösts genom att särskilja de mest vedervärdiga avarterna av stater och benämna dem de jure demokratier i kontrast till de som är de facto. En riktig demokrati, alltså “det goda”, är enligt demokratiforskaren [sic! ] således ett representativt majoritetsstyre.

När vi med skohornet låtit begreppsligheten avgöra vad som är “det goda” får vi språkbrukare automatiskt konservativa drag, och tack vare begreppslighet eller inte; hela världen har koordinerat sig på att hylla demokrati.

Det är som när mellancheferna ska anställa. Valet står mellan någon som förväntas vara den bättre, men som saknar de formella utbildningssignalerna, och en som har de senare. “Ingen har blivit sparkad för att göra vad som förväntas” går resonemanget bland mellancheferna och den senare får skriva på anställningen. I motsvarande återvändsgränden (lokala maxima) står världen och stampar med det representativa majortietsstyret. Churchills utsaga når någon gång ett “bäst före”-datum om det inte finns en utmanare “from time to time.”

En sak är säker, alternativen saknas i varje fall inte. Tänk dig ett Freedonia, en stat grundad på libertarianska principer, där varje beslut måste fattas i konsensus. Ingen majoritet kan förtrycka en minoritet via lagen, ett extremt trögrörligt system på gott och ont.

En annan väg är att helt avstå från det folkliga röstandet och istället slumpmässigt dra beslutsfattare ur populationen. Detta system kallas demarki och har varit ett inslag i så väl antika Aten, som det statsskick som den för regionen stabila republiken Venedig stod under. När maktens fördelas med lott är det inte längre maktgirighet, osunt allians-byggande, kaffekokande och patronage som leder till makt. Dessutom får även de marginaliserade åsikterna åtminstone en möjlighet att ta beslut (om än osannolik).

År 2000 tecknade Robin Hanson, ekonom på George Mason University, ned en innovativ stats-skicksidé med namnet futarki, vilken låter sig sammanfattas i slagordet: “Vote on values, but bet on beliefs”.

Hanson är en av förutsägelsemarknadernas (tänk: Bet365 fast för mer generella förutsägelser än bara matchresultat) pionjärer, och futarki menade han kunde nyttja dessa marknaders i sammanhanget utmärkta förmåga att göra förutsägelser för att bestämma den mest lämpliga policyn för att nå det som man genom votering bestämt är de sökta värdena Svårigheten med denna intressanta idé är att det är högst oklart hur man skiljer värderingar från policy utan att bygga in en ideologi i separationen.

Slutligen vill jag även nämna flytande demokrati vilket är en slags syntes mellan representativ och direkt demokrati. De röstberättigade kan delegera sin röst till en annan röstberättigad, men även upphäva delegationen tillfälligt genom att själva rösta i en enskild fråga. Ointresserad av politik, men håller med och litar på din morfar?  Delegera till honom. Morfar i sin tur, som nu är god för två röster, må vara politiskt intresserad, men har inte möjlighet att följa alla frågor och delegerar således rösterna i sin tur till sin favoritproffstyckare. Röstar morfar därmed fel i FRA-omröstningen?  Rösta själv i just denna fråga.

Det må finnas sunda argument mot alla dessa alternativa system, och mot de som inte nämnts, men det är inte dessa argument som gör dem otänkbara. Vi är fast i en koordination, som inte längre omprövas. Detta är demokratiproblemet.

Oh, Freedonia,
Freedonia the land that saves,
Freedonians never shall be slaves.