Realismens triumf

Desillusionerade frihetsvänner hävdar ibland att om inte radikala förändringar genomförs omedelbart, är frihetsfrågan förlorad och tiden inne att ge upp. Eller att liberalisering på kort sikt måste tillåtas leda till försämringar och genomföras mot elektoratets vilja.  Att finna en medelväg mellan förändring och stabilitet som är gångbar i en demokrati är förstås ingen lätt sak. Men förändringar är inte utopiskt hokus-pokus. Inte minst den arabiska våren bevisar att de kan ske här och nu. Moderaternas arbetslinje utgör ett inhemskt exempel. Sprängkraften i idén om egen försörjning är lätt att undgå idag, men i bidragssverige anno 2004 krävdes mod och ledarskap för att driva linjen.

Snart ett halvt centennium sedan gav Niccoló Machiavelli i sin handbok i makt tipset att betrakta vad människor gör, istället för vad de borde göra¹. Realisten noterar att människor reagerar på incitament och missbrukar offentliga bidragssystem. Idealisten hävdar systemets syften, oberoende av utfall. När bidragslinjen ställdes mot arbetslinjen segrade den senare mycket tack vare sin realism. Verklighetens valmanskår kunde verifiera Anders Borgs analys.

Socialdemokraterna har bittert fått erfara följderna av att ignorera Machiavellis råd (delad föräldraförsäkring blev inte heller en valvinnare). Sveriges framgångar som fredsmäklare är ett annat bra exempel på hur idealismen (rättare sagt liberalismen, som doktrinen något missvisande kallas på utrikespolitikens område) leder till maktlöshet. Vi flygfotograferar, medan grannlandet på andra sidan sundet jagar diktatorer med målstyrda robotar.

Revolutionära idéer måste adressera riktiga problem för att vara livskraftiga. Svensk debatt har en udda tendens att överfokusera på frågor som berör mycket få existerande personer. Busschauffören och sjuksköterskan har betydligt färre vänner i politiken än den multihandikappade transpersonen. SUV:ar och snabbtåg dominerar miljödebatten. Vindkraften skall säkra vår energiförsörjning. Det finns en god poäng med att diskutera perifera frågor när de tillåts illustrera allmängiltiga principer. Reglerna kring fornfynd var ett hett ämne i talarstolen på årets Gimo, men vid verklighetens matbord torde frågan lysa med sin frånvaro. Det betyder inte att frågan är onödig att diskutera, utan att den måste sättas in i ett större sammanhang. Ideologin ger oss kompassen, men den talar inte om i vilken ordning eller på vilket sätt reformer bör genomföras. Då är det konstigt att anklaga någon för att försöka genomföra dem på ett taktiskt fördelaktigt sätt. Men när enskilda frågor diskuteras så mycket att politikerna börjar tro att de är viktiga på riktigt skapas overklighetens elit. Värnskattedebatten är ett bra exempel på detta. Skatten må vara missriktad och orättvis, men berör ytterst få och avskaffandet är förknippat med ett högt politiskt pris.  Lyckligtvis saknar Socialdemokraterna all verklighetsförankring just nu; inget talar dock för att det tillståndet är permanent.

Något av det farligaste människan vet är förändringar. Varför ge sig ut i okända vatten, när hamnlivet är ganska bra? Missnöjet måste nå höga nivåer innan reformer genomförs – i annat fall blir effekten ofta den motsatta.  Utan väljarbas är reformer omöjliga att upprätthålla. Saul Alinsky, teoretiker och praktiker inom politisk aktivism, beskriver förutsättningarna på följande sätt: ”Any revolutionary change must be preceded by a passive, affirmative, non-challenging attituded toward change among the mass of our people”². Reformernas nödvändighet måste bli allmängods innan de blir verklighet; när så skett vandrar politikerna självmant på de upptrampade stigarna. Arbetslinjens seger ägde rum åren 2004-2006, inte 2006-2010.

Politikens spel handlar om makt mer än något annat. Alinsky rekommenderar aktivisten att anamma en pessimistisk-realistisk världssyn: ”an arena of power politics moved primarily by perceived immediate self-interests, where morality is rhetorical rationale for expedient action and self-interest”³. Bilden kan tyckas cynisk och förenklad. Alternativen är att äta eller att ätas. Men hur skulle en idealistisk bild av politiken se ut? Med det inte sagt att en realistisk bild av politiken är omöjlig att kombinera med en idealistisk vision om politisk frihet. Tvärtom är förskräckelsen realismen förhoppningsvis för  med sig en ytterligare drivkraft för att minimera politikens domäner.

En revolution uppstår inte ur tomma intet. Aktivisten måste åstadkomma missnöje med status quo, identifiera  lösningen och uppbringa tillräcklig makt för att genomföra den. Idealism bli realism. Revolutionsromantik föras över i praktisk aktion. En anekdotisk studie i reformförsök skulle kunna ge följande fyrfältare::

Några exempel:

(4) Ryssland: stundtals välmenta men komplicerade reformer tas likgiltigt emot av befolkningen;

(3) Italien: trots återkommande demokratiska procedurer har reformer mycket svårt att få fäste. Mycket utlovas, lite görs, ännu mindre får verkan.

(2) Sverige: löntagarfonderna infördes med bristande förankring; Grekland: nedskärningar i statsbyråkratin utan förankring hos befolkningen (byråkraterna)

(1) Sverige: arbetslinjen. Framgångsrika och beständiga förbättringar kombinerar bra lösningar på verkliga problem med en aktiv befolkning som kan ta emot och bära upp dem.

Vad som händer efter en framgångsrik revolution är inte svårt att se. Revolutioner ger välbetalda jobb, status och makt. Payoffen av att göra en ytterligare revolution är tämligen låg: makt är i huvudsak ett nollsummespel. Det är naivt att förvänta sig att regeringen skall agera mot sina egna intressen. Detta brukar anföras som argument för maktskiften, men bör förstås mana borgerliga företrädare till eftertanke redan nu.

För att initiera en ny realistisk revolution måste vi skapa ett tryck för liberala reformer. Alinsky identifierar skämtsamt aktivistens vägval i till synes hopplösa situationer: a) tycka synd om sig själv, b) använda våld som politiskt vapen och c) organisera sig och skaffa makt. Det sista alternativet tycks vara det enda framkomliga, att döma av borgerlighetens historia i Sverige.

Tillsammans med det nyvalda presidiet ska Studentförbundet bidra till att skapa nästa frihetliga revolution. Mer lokal verksamhet, fler medlemmar, fler seminarier och därpå följande idédebatt blir medlet. Ju fler som får bekanta sig med frihetens idéer, desto större blir trycket mot den rådande ordningen. Revolutioner behöver inte bara idéer, utan även supportrar.

[1. Niccoló Machaivelli, Fursten
2. Saul D. Alinsky, Rules for radicals
3. a.a.]