Som vanligt är boken bättre

Sett: Brev från Eric Ericson
Regisserat: Ellen Lamm
Plats: Unga Dramaten/Elverket
Betraktare: Daniel Skavén Ruben

Jag tycker väldigt mycket om Eric Ericsons böcker Brev till samhället och Brev till utlandet (den förstnämna boken har enligt uppgift sålt i över 100.000 exemplar, så jag är nog inte helt ensam om min faiblesse). För den som inte är bekant med dessa böcker innehåller de i korta drag brev som Ericson skickat med märkliga erbjudanden, klagomål och påståenden till olika företag, organisationer och offentliga institutioner i såväl Sverige som i utlandet. Något som genomsyrar böckerna är Ericsons stora intresse för hur samhället fungerar; särskilt hur myndigheterna artigt och på korrekt svenska besvarar de mest osannolika förfrågningar som inkommer från medborgarna. Ericson sätter fingret på något i den svenska mentaliteten och folksjälen med de skriftliga samtal han inleder.

Ett exempel är när Ericson skriver till Mona Sahlin och låter meddela att han för att hedra socialdemokratin har låtit tillverka en unik dräkt till henne, i material som älgskinn, näver, bark och ull (”en modern folkdräkt”). Brevet får ett vänligt svar från Sahlin. Ett än mer utförligt svar får Ericson av marknadschefen på Kungsörnen makaroner, efter Ericsons brev till dem där han uttrycker sin besvikelse över den ”naziörn” som Kungsörnen använder som logga. Ericson skriver också till Tierps kommun angående möjligheten att anlägga ett indianreservat i kommunen (bland annat då klimatet ”påminner mycket om indianernas ursprungsklimat”). Hans ”skrivelse” får ett kort och korrekt svar från kommunens administrativa enhet. Ytterligare ett exempel är Ericsons brev till en tatuerare i Göteborg, där Ericson vill komma in med ett djur han vill tatuera. Och så vidare.

Ericsons bok Brev till Clara och Tyra ligger till grund för föreställningen Brev från Eric Ericson, som sedan april 2011 har spelats för fullsatta hus på Elverket i Stockholm.

Föreställningen har hyllats av de flesta recensenter i medierna. Expressens Gunilla Brodrej utropade: ”Måste ses”. Dagens Nyheters recensent Pia Huss kunde heller inte få in nog med superlativ: “helt jävla underbart galet alltihop” och skrev givetvis: ”Måste ses!” Förvisso skrev Huss också: “Men som med allt starkt personligt; antingen gillar man det eller också fattar man inget.”

Med bakgrund av att man gillar ovan nämnda böcker, och läser de recensioner som finns, så är det med höga förväntningar man går till föreställningen. Förväntningar som tyvärr inte infrias.

Scenografin består av en mängd prylar, tänk loppmarknad eller vindsförråd, som ligger ovanpå en lång vit vägg. Denna vägg används av de tre skådespelarna, Thérèse Brunnander, Sanna Sundqvist och Filip Alexanderson, för att föra berättelsen framåt. De skriver på väggarna och
klistrar upp saker på dem, så att väggarna till slut liknar en stor mindmap, workshop eller brainstorm på ett företags strategiseminarium. Skådespelarna hämtar dessutom ned föremål från ”loppmarknaden” ovanpå väggarna som används i de olika sketcher som spelas upp. Pennor, tejp och kartonger blir till hus, centrum och infrastruktur; det zoomas in och ut som vore föreställningen en presentation med onlineverktyget Prezi. Föreställningens uppbyggnad av Haninge, med rondell, skola och Systembolag, känns närmast östtysk i sin överstatligt välmenande miljonprogramshand, om än med ett samhälls-kritiskt anslag.

Sketcher överlappar och går in i varandra, och till slut vet man knappt vad som är dikt och vad som är verklighet. Det är ett konstant flöde av aktiviteter – ibland pågår flera historier parallellt med varandra på scenen. På ett sätt påminner det om handskrivna, kopierade lappar med förvirrade tankegångar, som ibland finns uppklistrade på vissa busshållplatser i Stockholm.

Ericson är samhällskritisk och slår mot såväl vänster som höger. Han har i en intervju kallat samhället för ”en ganska krävande plats” och att ”staten är någonting man bara ska infinna sig i. Man måste få de där breven. Även om man flyr ut i skogen och gömmer sig måste man förr eller senare komma tillbaka. Det är som att spela på ett kasino. Banken vinner alltid.” Detta låter libertarianskt. Samtidigt har Ericson dock kritiserat Timbros ”totalitära ekonomism” och gett ut boken Så fungerar samhället, en parodi på det nyliberala Utopia, där McDonalds sköter biståndet och Findus paramilitära soldater upprätthåller ordningen i förorterna.

Ericson kan alltså inte enkelt inordnas i ett fack. Det spretar, men det är samhällskritik. Skådespelarna gör dessutom ett utmärkt jobb i att förvalta det material som har givits dem. Föreställningen är emellertid bara stundtals rolig, nämligen när den direkt kopierar stilen från Ericsons böcker. Ett exempel på det är Coop Nära Kristineberg, som under föreställningens gång släpper ned nyhets-brev genom brevinkastet; nyhetsbrev som har ett ytterst personligt tilltal, men som blir nästan hotfulla. Personalansvrige (tillika skyddsombud) Björn Hansson bjuder först in till obligatorisk tipspromenad, för att i nästa nyhetsbrev skriva att personalen blivit djupt besvikna av att DU inte kommit till tipspromenaden (Anneli som har varit nykter alkoholist har nu börjat dricka igen!) och därmed kallas man till ett personligt samtal i butiken. Nästa nyhetsbrev berättar att en av medarbetarna har dött och nu ligger på lit de parade i charkdisken.

Det är främst dessa nyhetsbrev som lockar publiken till skratt, men det visar också att föreställningen är som bäst när skådespelarna läser högt, rakt upp och ned ur Ericsons alster. Detta exempel illustrerar att texterna gör sig bättre i en bok, jämfört med att bli framförda sceniskt – där en hel del av nyanserna faktiskt går förlorade.

Den gamla sanningen gäller därför även här; boken är bättre än filmen (eller föreställningen, i detta fall). För hur gestaltar man egentligen brev som har situationskomik som denna, och som skrivs till små organisationer som ”Terapi och Hobby”, bättre än i bokform?

”Jag har flera små möss som vill flyga i ett radiostyrt plan. Varje mus vill flyga i ca 15 minuter. Jag vill också fotografera mössen när de flyger. Jag kommer över till er 17 december. Om ni inte kan flyga mössen då så hör av er så fort som möjligt.”