Staden är bra för allt och alla

Läst: Triumph of the City
Skriven av: Edward Glaeser
Tryckt av: Penguin Press, 2011
Läsare: Patrick

Att försvara städer och de värden de bär upp kan uppfattas som närmast redundant i liberala sammanhang. Det krävs inte någon extraordinär historiekunskap för att inse alla positiva effekter och möjligheter som städer medför. Trots detta kan det vara på sin plats att få en uppfräschning av argumenten.

Edward Glaeser har skrivit ett rättframt försvar för (stor)städer, med titeln Triumph of the city. Glaeser är nationalekonomiprofessor vid Harvard och själv en storstadsperson – han har bott i bland annat New York och Chicago. Glaesers tes är rättfram: städer är bra för (i princip) allt, och alla. Redan i första kapitlet konstaterar Glaeser det enkla sambandet för tätbefolkade orter: mer människor = mer konkurrens = mer tillväxt. Därifrån fortsätter han till att förklara varför städer är bra på ett antal sätt där missuppfattningar vanligtvis råder.

Bra för fattiga

Många städer världen över har förvisso påtagliga inslag av urban fattigdom. Men det vanligaste misstaget, framhåller Glaeser, är att därför dra slutsatsen att städer skapar fattigdom. Tvärtom: det är just eftersom städer kan erbjuda en väg ut ur fattigdom, eller i alla fall förbättrade levnadsvillkor och möjligheter, som fattiga söker sig till städer från landsbygden. Från Rio de Janeiros favelas till slum i utkanterna av afrikanska storstäder noterar Glaeser samma drivkraft hos invånarna: att söka en chans till ett bättre liv än det som fanns i landsbygdens isolering. Prospekten för att tjäna mer är större i städer, både för fattiga och rika, och i den utvecklade världen glöms den agrara ordning som länge rådde även i våra länder ofta bort när utvecklingsländers miljonstäder betraktas med skeptiska ögon. Slummen är måhända inte vacker men den är vägen ur fattigdom för många människor i utvecklingsländer och bör inte jämföras med stadens rikaste delar utan med den begräns-ning och fattigdom som landsbygden i många fall innebär. Definitivt, påpekar Glaeser, ska inte de farhågor som medel- och höginkomsttagare som redan bor i städerna ibland uppvisar inför tanken om ökad inflyttning tillåtas stå i vägen för fler människors möjlighet att skapa sig bättre livschanser i städerna.

Bra för hälsan

Intuitivt kan även en stadsbo få för sig att livet i städer är ohälsosamt: stressigt, förorenat, trångt. Glaeser visar tydligt att städer i både industriländer och utvecklingsländer har bättre hälsotal, lägre självmordsfrekvens och lägre spädbarnsdödlighet. Visst, sjukdomar har lättare att sprida sig till fler i tätare befolkade områden, men det är också lättare att få tillgång till läkemedel och sjukvård. Investeringar i t.ex. vattenrening har också positiv effekt för fler människor ju tätare befolkat området är, och stadsbor promenerar mer.

När det gäller hälsan slirar Glaeser till lite grand i sin annars ganska liberala hållning: han tycks inta en försiktigt positiv hållning till de förbud och skatter som lagts på rökning i en del amerikanska storstäder de senaste åren, utan att erkänna att det är en inskränkning av den valfrihet han i övrigt ser som en del av städers styrka.

Bra för tillväxten

Städer är drivkraften för länders tillväxt i stor utsträckning, framhåller Glaeser – i synnerhet städer som lyckas ta vara på innovationer och företagsamma människor. Det kan förstås hända, och händer, att stora städer går på knäna och folk börjar flytta därifrån. Glaeser uppehåller sig mycket i detta vid exemplet Detroit och dess havererade bilindustri. Med det exemplet vill Glaeser peka på att städer som lägger ”alla ägg i samma korg”, genom att knyta sig vid en enda industri (och viktigare: ett enda eller ett par få företag), löper stor risk att stagnera när den industrin blir konkurrensutsatt. Ett bättre recept för att utnyttja närhet och dynamiska effekter av att kreativa personer och nytänkande företag samlas i samma område är då Palo Alto och Silicon Valley i Kalifornien, menar Glaeser. (Han inser dock inte ironin i att han beskriver detta samtidigt som han öppet erkänner att Palo Alto är byggt och planerat för att passa bilister, som behöver färdas en bit till jobbet.)

Bra för miljön

En annan viktig poäng som blir tydlig i boken är att det är humbug att storstäder skulle vara dåliga för miljön. Oavsett om man tittar på miljöpåverkan utifrån energianvändning, koldioxidutsläpp, ”ekologiskt fotavtryck”, industriutsläpp eller vattenanvändning så är städer mer miljö-vänliga än förorter och landsbygd. Den enkla anledningen till detta är att när människor bor tätare och på mindre ytor krävs mindre resurser per person för att upprätthålla en viss levnadsstandard. Man måste här, liksom när det gäller städer och fattigdom, jämföra äpplen med äpplen: ”fotavtrycket” från en invånare i New York eller Shanghai bör rimligen jämföras med någon som bor i glesbygden utanför dessa städer, eftersom det i de flesta fall är det reella alternativet, och inte med en jordbrukare på landsbygden i ett centralafrikanskt land. Glaeser är marknadstillvänd urbanist och har föga till övers för grönavågare, både vad gäller deras inställning och deras (miss)uppfattningar om resursåtgång i olika samhällen.

Bra för mångfalden

En uppenbar fördel med storstäder är att de erbjuder ett större utbud av alternativ och möjligheter vad gäller utbildning, jobb, subkulturer, underhållning, mat, m.m., och med detta följer oftast att metropoler uppvisar en större mångfald av t.ex. religioner, etniska härkomster och livsstilar än småstäder och glesbygd. Ekonomen och stads-teoretikern Sanford Ikeda brukar om detta tala om att städer förutsätter ”radikal tolerans”, alltså att det är svårare att vara inskränkt och skeptisk mot det man uppfattar annorlunda om man lever i en storstad än i en mindre stad. Varken Glaeser eller Ikeda säger huruvida det objektivt sett är rätt eller fel med denna mångfald, men Glaeser pekar i boken på hur denna mångfald inte bara leder till ett rikare liv för den som uppskattar valfrihet och alter-nativ, utan även bidrar till tillväxt och innovation, eftersom toleransen gentemot olika livsval som präglar storstäder gör att nytänkande och driftiga människor dras dit.

Planeringens problem

Som så många andra liberala stadsteoretiker lutar sig Glaeser mycket mot Jane Jacobs, vars bok The death and life of great American cities från 1961 var stilbildande i synen på staden och stadsplanering ur ett kritiskt perspektiv. Jacobs motsatte sig – liksom Glaeser – så kallad funktionsuppdelning och talade sig varm för en blandad, spontant framväxt stad. Jacobs hade dock en personlig aversion mot höga byggnader – något Glaeser inte delar. Han skriver tvärtom om vikten av att storstäder, framför allt i utvecklingsländer, tillåts byggas på höjden där så efterfrågas, eftersom restriktioner på byggande leder till begränsad inflyttning, stagnation och
ekonomiska ineffektiviteter. Glaeser stolpar upp tre regler som stadsplanering bör bygga på för att inte hämma utveckling:

1) tillståndsprocessen bör ersättas med ett system där avgifter och skatter kompenserar grannars och andras förluster av till exempel utsikt när nybygge sker i ett område, 2) historiskt bevarande (typ K-märkning) ska vara begränsat och väldefinierat, 3) stadsdelar bör få större makt att forma sin egen karaktär (dock ogillar Glaeser NIMBY-ism och ser ogärna att stadsdelar präglas av den typen av tänkande).

Kritik

Glaesers bok är en faktaspäckad men ändå läsvänlig inlaga till försvar för staden, ”människans främsta uppfinning”, som Glaeser kallar det. De positiva budskapen till trots kan viss kritik vara på plats. Glaeser definierar aldrig riktigt vad som är en stad; kan verkligen Los Angeles och Stockholm räknas in i kategorin ”städer” på samma villkor? Vidare väljer Glaeser i vissa fall att kontrastera den täta innerstaden mot glesbebyggda förorter (till exempel när han tittar på skolresultat), och i andra fall att räkna in förorter i staden (när han jämför olika storstadsområden) – lite grann, kan misstänkas, beroende på när det stärker hans tes. Problemet med brottslighet i städer berörs inte särskilt uttömmande. Av naturliga skäl – men det är ändå en brist – är boken väldigt USA-fokuserad; de få nedslag som görs i andra världsdelar sker i städer som det är svårt att avgöra om de är representativa för landet i fråga eller ej. Glaesers ganska okritiska vurm för Singapore känns aningen oinformerad.

I sina normativa resonemang lånar Glaeser ibland sin annars ganska marknadstillvända inställning till mer påtagligt etatistiska resonemang. Då blir det ofta inkonsekvent. Global uppvärmning måste lösas genom begränsningar i bilåkande (både i USA och i Kina och Indien), gärna genom skatter, samtidigt som Glaeser inte kan komma ifrån sin personliga känsla att bilen är ett viktigt instrument för frihet, rörlighet och andra goda värden. Skolor behöver bli bättre i USA, särskilt i innerstäder, och detta ska ske antingen genom friare val (skolpengs-system) eller genom mer offentliga pengar (”göra alla skolor bra”). Staden ska växa spontant, men myndigheter och politiker ska styra utvecklingen genom ”upplysta” investeringsbeslut, i exempelvis vägar, avlopp, el m.m. En nations fattiga är ”varje medborgares ansvar, inte bara de som råkar bo i samma politiska jurisdiktion”, skriver Glaeser; men samtidigt ska politiken enligt honom inte stödja upp städer och områden på dekis genom bidrag och subventioner. Hm.

Städer som spontan ordning

Städer har historiskt i många fall vuxit fram runt handelsplatser, och många av världens mest lyckade städer – New York, Amsterdam, Hong Kong – har nått framgång just genom att vara fördel-aktiga för handel. Att så sker kräver självklart ett juridiskt ramverk som främjar handel, med till exempel säkra äganderätter, lagstyre och frånvaro av korruption. Samtidigt får inte lagar och regler bli så inträngande att de förlamar stadens spontana växt. Här saknar Glaeser i sin beskrivning den hayekianska insikten om spontan ordning och evolutionär utveckling; Glaeser tittar i många fall på lyckade städer, identifierar de faktorer som gjort att de lyckats – till exempel just handel, men även framgångsrika universitet – och drar utifrån det slutsatsen att samma recept kan användas i andra städer (bland annat hävdar Glaeser att Detroit bör satsa på elitutbildning nu när bilindustrin falnat…). Att institutioner skiljer sig mellan platser och tidpunkter så mycket att det inte är möjligt att ”karbonkopiera” ett framgångsrecept verkar Glaeser bry sig mindre om.

Trots detta är han förstås ingen planerare med storslagna visioner för hur städer ska byggas och invånare fostras. I grund och botten är Triumph of the city en hyllning av spontan, frivillig samverkan inom ramen för goda institutioner. Framtiden tycks ligga, och alltid ha legat, i städerna.