Vilket könsorgan?

De flesta av oss är nog vana vid att utrustningen mellan benen avgör om vi är kvinnor eller män. Verkligheten är dock långt mer komplicerad än så, och vi bör med rätta ställa oss frågan vad som är det egentliga könsorganet. I denna artikel tar redaktionsmedlemmen Hanna Wagenius upp synen på transsexuella och hur RFSL är lika fel ute i frågan som staten är. Vi har väl alla under någon biologilektion fått höra om de berömda X- och Y-kromosomerna. I korsningscheman visas det att X plus X ger avkommor av kvinnligt kön, medan X plus Y ger manliga diton. Kvinnor och män är fundamentalt olika, och man är antingen det ena eller det andra. Kanske har några av oss också träffat på människor som hävdar att i princip allt, utöver funktionerna hos våra genitalier, är sociala konstruktioner, och att biologin inte alls har med våra kön att göra. Någon som i vart fall kom i kontakt med den senare typen var David Reimer. Vid 22 månaders ålder genomgick han, på en psykologs inrådan efter en misslyckad omskärelse, en könsbytesoperation och uppfostrades som flicka. Psykologen hette John Money och var övertygad om att könsidentiteten vid en så låg ålder var flytande och kunde ändras av externa faktorer. Med hjälp av operationen, hormonbehandling och fostran skulle Reimer bli kvinna, samtidigt som hans tvillingbror, som inte genomgått någon operation, skulle förbli man och fungera som kontrollgrupp. Experimentet misslyckades dock, och som tonåring återgick Reimer till att leva som man. Fallet, som fick ett tragiskt slut 2004 när Reimer tog sitt liv, föreslår dock något helt annat än att kön skulle vara en social konstruktion eller för den delen bara det vi har mellan benen. Fler saker än så skiljer nämligen kvinnor från män ur ett rent biologiskt perspektiv – däribland bäckenets utformning, lungornas volym – och så hjärnans uppbyggnad. Mycket talar för att det är det sist-nämnda som är avgörande för vår könsidentitet. Det avgörande organet Hjärnor hos män och kvinnor ser olika ut. Den exakta orsaken härtill är inte klarlagd, men mycket tyder på att de hormoner fostret utsätts för under graviditeten är avgörande för om hjärnan blir kvinnlig eller manlig. De exakta skillnaderna är heller inte helt klarlagda, men tämligen klart tycks det stå att den relativa mängden grå- respektive vitmassa skiljer sig åt mellan könen. Också hjärnans BSTc (bed nucleus of the stria terminalis) skiljer sig åt. Hos män är den dubbelt så stor och innehåller dubbelt så många neuroner som hos kvinnor. Netherlands Institute for Brain Research släppte 2004 en rapport, Sexual differentiation of the human brain: relevance for gender identity, transsexualism and sexual orientation, i vilken man konstaterade att BSTc hos man-till-kvinna-transsexuella, alltså män som upplever att de är kvinnor trots att de har en typiskt manlig kropp, hade samma storlek som hos kvinnor. Man påpekade dock att mer forskning behövdes för att fastlägga om funktionella skillnader kunde föregå de strukturella, då diskrepansen mellan en manlig respektive en kvinnlig BSTc bara framträdde hos vuxna individer. Hos de allra flesta korrelerar en kvinnlig hjärna med förekomsten av en vagina, men det faktum att genitalierna utvecklas under graviditetens första månader och hjärnans könsbestämning sker under andra halvan av densamma ger utrymme för att skillnader uppstår. Det blir avgörande då hjärnans uppbyggnad tycks vara det som avgör den upplevda könsidentiteten. Kravet: Sterilisering Traditionellt beskrivs transsexualism som en stark och ej övergående upplevelse av att tillhöra ett annat kön än vad personnumrets näst sista siffra indikerar. Inte sällan återfinns upplevelsen redan i mycket unga år, vilket indikerar att mer än bara storleken på BSTc är avgörande för hjärnans könsidentitet. Hos unga transsexuella är självmordsförsöksfrekvensen hög, närmare 25 % av alla transsexuella under 18 har försökt ta sitt liv. Andra psykiska besvär, såsom depressioner, är också vanligt förekommande och hänger troligen samman med den psykiska press som uppstår när könsidentiteten upplevs vara en annan än den som ska upprätthållas gentemot resten av  samhället. Då samtalsterapi visat sig sakna effekt – vilket faller sig naturligt då hjärnans biologiska uppbyggnad troligen är avgörande för upplevd könsidentitet – behandlar man istället patienten så att kroppen överensstämmer med det upplevda könet. För att få byta personnummer krävs emellertid att en ny könstillhörighet fastställs juridiskt, och för att så ska kunna ske måste den som söker vara steril. I praxis har det dessutom fastslagits att det över huvud taget inte får finnas några könsceller kvar, så att exempelvis infrusna spermier måste destrueras för att det juridiska könsbytet ska ta form. Emellertid krävs inte att patienten genomgår en könsbytesoperation, det vill säga avlägsnar de medfödda genitalierna och återskapar nya av motsatt sort. Även om en önskan om att genomgå en sådan operation finns hos många transsexuella, finns också de som inte känner ett behov av det. För det juridiska könsbytet är istället oförmågan att fortplanta sig ett krav. Absurda konsekvenser Att kunna leva som det kön man identifierar sig med är i många fall livsavgörande. Eftersom Sverige använder sig av juridiskt kön, blir det nödvändigt att ändra detta för att kunna leva ett normalt liv som det kön man identifierar sig med. Det juridiska könsbytet för dock med sig en och annan olustighet. Eftersom hela personnumret, och inte bara den siffra som indikerar kön, byts ut vid ett juridiskt könsbyte, betraktas den som genomgått det som en ny person. Det medför att exempelvis användandet av ett gammalt CV utgör urkundsförfalskning. Trots att det bara är siffror som ändrats, trots att det utan tvekan rör sig om samma människa i fysisk mening, blir det juridiskt sett två individer. Den ene upphör, den andra uppstår. Samma problem drabbar den som vill använda gamla betyg från grundskola, gymnasium och högskola. De gäller en annan person med ett annat personnummer. Detta, i kombination med att transsexuella inte omfattas av diskrimineringslagstiftningen – de blir diskriminerade på grund av könsbyte, och inte på grund av kön eller läggning – gör gruppen extra utsatt på arbetsmarknaden. Att inte få behålla sitt gamla jobb må vara en sak, men att stå utan betyg och arbetslivserfarenhet i jakten på ett nytt kan vara förödande. Vad som kan ha varit helt nödvändigt för en individs överlevnad kan också fullständigt förstöra densammes möjligheter att försörja sig själv – inte på grund av att transsexualismen i sig skulle utgöra ett handikapp, utan på grund av att staten nödvändigtvis vill kategorisera sina medborgare i termer av män och kvinnor. Var är kampen? Transsexualitet är inte helt vanligt förekommande, men i Sverige genomgår över trettio personer per år ett könsbyte. I förhållande till homosexuella och bisexuella, som utgör de övriga grupperna under HBT-flaggan, är transsexuella tämligen få. Det kan vara en del i förklaringen till att arbetet med transpersoners rättigheter gått förhållandevis långsamt. Medan homosexuella nu får gifta sig, kvarstår ännu kravet på att den som genomgår ett juridiskt könsbyte ska vara ogift, och samtidigt som lesbiska par faktiskt inte längre är uteslutna från IVF-behandling tvingas transsexuella förstöra sina möjligheter att alls skaffa barn. Kanske beror det också på att transsexualismen är en något udda fågel i sammanhanget. Även om åtskilliga homosexuella män fått höra att de inte är “riktiga karlar”, så är en sexuell läggning mindre kontroversiell än en könsidentitet. Dessutom är förekomsten av transsexuella en direkt motsägelse av teorin om att kön bara är socialt, vilken har varit populär inte minst inom de kretsar som är opinionsbildande för sexuella minoriteter. Inom den radikalfeministiska teoribildningen tycks idén om att alla skillnader är skapta av ett orättvist samhälle avgörande för att legitimera kampen. Som en följd av detta har exempelvis RFSL först det senaste decenniet satt fokus på också transsexuellas rättigheter. Möjlig lagändring Framtiden kan dock komma att bli ljusare. I en rapport från Socialstyrelsen som släptes i juni 2010 föreslås att steriliseringskravet helt slopas. Man tar bland annat upp perspektivet kring mänskliga rättigheter och rätten att inte tvingas till medicinska ingrepp. Ett motargument som dock tas upp är idén om att en person, som väljer att genomgå juridiskt könsbyte, också väljer att följa de krav som lagen ställer. Tanken hade väl varit nog så god om det inte varit för att det är staten som tvingar in oss i ett juridiskt kön, och att vi inte själva väljer, eller i postnatalt tillstånd ens kan påverka, vilket kön vi upplever oss tillhöra. Det kommer troligen även efter en lagändring finnas transsexuella som ändå väljer att sterilisera sig, inte minst för att minska de risker som kan uppstå vid hormonbehandling. Poängen är dock att detta aldrig får vara ett tvång, en förutsättning för vad som ofta är livsuppehållande behandling som staten i sig gjort nödvändig. Det finns heller inget som talar för att transsexuella per definition skulle vara sämre föräldrar, så kravet på destruering av sparade könsceller är överflödigt. I en liberal stat finns ingen anledning för det offentliga att reglera vilka som får skaffa barn och inte. Noteras bör också att någon som genomgått juridiskt könsbyte inte automatiskt förlorar vårdnaden över barn som personen i fråga redan har – och dessa bör i rimlighetens namn inte riskera att utsättas för mindre förvirring än barn födda efter ett könsbyte, då de så kallade ångerfallen (vilka också inkluderar feldiagnoser) är extremt få. Sammanfattning När det kommer till vilket kön vi uppfattar oss tillhöra handlar det inte alls om genitalierna utan om den grå massan bakom pannbenet. Idén om könet som social konstruktion saknar grund. Betyder då detta att kvinnor och man-till-kvinna-transsexuella har en preferens för städning och bullbak? Självklart inte. Trots att hjärnstrukturerna skiljer sig stort mellan könen, går det inte ens att säga att den ena strukturen ger högre IQ än den andra. Kvinnor och män använder helt enkelt olika delar av hjärnan för att göra samma saker. Exakt vad som uppfattats som kvinnligt respektive manligt har också varierat genom världshistorien. Samtidigt är det tydligt att könsidentiteten är oerhört viktig för individen. Få av oss som haft turen att födas med ett konstant kön torde kunna sätta oss in i hur det är att leva i en kropp som inte överensstämmer med hur man uppfattar att den borde vara. Förslagsvis låter det offentliga bli att ytterligare försvåra livet för dem som inte haft den turen.