Tanken om EU som ett pågående projekt, ett samarbete som är dömt att lyckas och fördjupas har genomsyrat det sedan bildandet. Centraliseringen av makt har i detta paradigm setts som en förvisso nödvändig, men oviktig bieffekt av samarbetets utveckling. De som är emot EU är för den dåliga dåtid som var innan EU grundades – EU-förespråkarna är experter på denna typ av (falska) dikotomier.
Tvivelsutan har EU åstadkommit många bra saker. Bara en elallergisk överlevare från gröna vågen kan ha missat vad EU betytt på område efter område: visumfria resor, tullfri inre marknad, reformer och demokratisering i Östeuropa, en domstol som försvarar fria marknader från klåfingriga politiker och byråkrater, etc etc. EU-förespråkare vilar, med rätta, gärna på dessa lagrar. Samtidigt är det omöjligt att bortse från det nuvarande läget. Unionen tycks vara på väg i en riktning många medborgare inte håller med om. De kortsiktiga samordningsvinsterna har skördats, men maskineriet kan inte stanna, och lagstiftandet och centraliserandet fortsätter som om allt vore frid och fröjd. Till och med de varmaste EU-anhängarna säger att vi måste ta det bra med det dåliga.

Frågan är bara hur mycket av det dåliga vi kan och bör acceptera. EU har av liberaler länge torgförts som en försvarare av goda frihetliga idéer, i vart fall när det gäller marknaden; en minsta gemensamma nämnare, skärning av politiska ambitioner, som med nödvändighet blir den fria marknaden. På senare tid tycks det motsatta ha inträffat: alla inblandade får lite av sin önskelista uppfylld och unionen blir just en union av medlemsstaternas politikers klåfingriga intentioner. I dagsläget är skyddet mot att det senare skall inträffa uppenbarligen otillräckligt.

När den opinionsmässiga kartan inte stämmer överens med den utstakade vägen, vad som på deras nyspråk kallas “den enda vägens politik”, är reflexen oftast att följa planen. Margot Wallströms intervju1 där hon bortförklarar irländarnas nej till Lissabonfördraget är en klassiker i denna genré, och ger en inblick i hur projektets ledare tänker. Opinionen, i de fall den avviker från önskat utfall, är ett irritationsmoment snarare än en stoppsignal.

En i sammanhanget återkommande tankefigur skulle kunna betecknas “dammlucketeorin”: det är i själva verket inte Grekland som räddas, utan årtals byggarbete. Blotta närvaron av sådant taktiserande bevisar att EU inte längre besitter sin forna attraktionskraft. Inte bara den finansiella krisens spridning är farlig för EU-projektet: de mentala processer ett bakslag för euron skulle sätta igång är minst lika farliga. Tanken att integration och överflyttning av makt är reversibla hotar självaste grundvalen för EU-projektet, den “allt fastare sammanslutning[en] mellan de europeiska folken”2. Inte minst därför väcker den brittiska premiärministerns senaste utspel sådan ilska.

Problemet med ovanstående synsätt är att det förbigår ett nödvändigt steg i legitim maktöverföring, nämligen medgivande från delegatorn. Detta kan tyckas trivialt; ändå bevisar unionen gång på gång sin oförmåga att skapa ett fungerande ramverk för hänsyn till folkviljan.
Historien vet få tillfällen då makt, en gång delegerad till ett maktcentrum, utan omvälvningar senare återkallas. I den meningen är nuvarande kris ett gott tillfälle för rannsakan och anpassning. Att rulla tillbaka vissa delar av samarbetet som gått för långt, såsom eurosamarbetet, utvärdera tveksamma delar, såsom jordbrukspolitiken, förstärka länken till medborgarna – allt detta är möjligheter som tidigare inte funnits. EU har fortfarande en viktig roll att spela, inte minst för Ukraina, Turkiet, Balkanländerna.

Förhoppningsvis leder den politiska krisen till ett smalare och vassare EU som försvarar fria marknader, river handelshinder och upprätthåller rättigheter. En skärning istället för en union, helt enkelt.

[Fotnötter:
1. http://bit.ly/margot-show-must-go-on
2. EEG-fördraget, http://bit.ly/eeg-fordraget]

Herr Protektionist (det var inte jag som döpte honom, det var Charles Dupin) ägnade tid och pengar åt att omvandla mineralerna på sin mark till järn. Eftersom Naturen hade varit mer generös mot belgarna sålde de järn till fransmännen för ett lägre pris än Hr Protektionist, vilket innebar att fransmännen, eller Frankrike, kunde få en given mängd järn för mindre arbete genom att köpa det från de goda flamländarna. Vägledda av egenintresset drog de alltså fördel av situationen och varje dag kunde man se flera spikhandlare, smeder, vagnmakare, mekaniker, hovslagare och jordbrukare antingen själva bege sig, eller skicka mellanhänder, till Belgien för att skaffa järnet. Hr Protektionist tyckte inte alls om detta.

Hans första tanke var att stoppa missbruket genom direkt intervention, med sina bara händer. Det var det minsta han kunde göra eftersom han ensam skadades. Jag tar min karbin, sa han. Jag tar fyra pistoler i bältet, fyller på med patroner, tar på mig mitt svärd och så väl utrustad beger jag mig till gränsen. Där dödar jag den första smed, spikhandlare, hovslagare, mekaniker eller låssmed som kommer för att göra egen vinst i stället för att bidra till min. Det skall lära honom en läxa!

När han skulle ge sig av kom Hr Protektionist på lite andra tankar som något lugnade hans krigiska iver. Han tänkte: För det första är det inte helt omöjligt att järnköparna, mina landsmän och fiender, blir förargade och i stället för att låta sig dödas dödar mig. Och även om jag tog med mig alla mina tjänare kan vi inte vakta hela gränsen. Slutligen skulle det kosta för mycket, mer än vad resultatet är värt.

Hr Protektionist skulle just sorgset resignera inför tanken på att bara vara fri som alla andra, när han plötsligt fick en lysande idé.

Han kom ihåg att det finns en stor lagfabrik i Paris. Vad är en lag? Frågade han sig. Det är en åtgärd som alla måste följa när den har trätt i kraft, vare sig den är bra eller dålig. För att se till att lagen följs organiseras en officiell polismakt, och för att organisera denna hämtar man män och pengar från nationen.

Om jag alltså bara kunde få den här stora lagfabriken i Paris att utfärda en liten lag om att ”Belgiskt järn är förbjudet”, når jag följande resultat: Regeringen kommer att ersätta mina få tjänare som jag ville skicka till gränsen med en styrka på tjugo tusen man, söner till mina motsträviga smeder, låssmeder, spikhandlare, hovslagare, hantverkare, mekaniker och bönder. Sedan, för att hålla dessa tjugo tusen tullare glada och i god vigör, kommer man att anslå tjugofem miljoner francs tagna från samma smeder, spikhandlare, hantverkare och bönder. Organiserat på det viset blir skyddet mycket bättre genomfört och kostar mig ingenting. Jag slipper också se lumphandlarnas grovhet. Jag får sälja mitt järn till mitt pris, och jag få det ljuva nöjet att se vårt stora folk nesligen narrat. Det skall lära dem att hela tiden utropa att de är föregångarna och pådrivarna i Europas framsteg. Det är ett smart drag, och det är värt att prova!

Så Hr Protektionist for till den stora lagfabriken. (En annan gång kanske jag berättar historien om hans skumma affärer där, i dag vill jag bara berätta om de steg han tog öppet). Han gav de ärade lagstiftarna följande argument:

”Det belgiska järnet säljs i Frankrike för tio francs, vilket tvingar mig att sälja mitt till samma pris. Jag skulle hellre sälja för femton francs men kan inte på grund av det förbenade belgiska järnet. Stifta en lag som säger att belgiskt järn inte får komma in i Frankrike. Jag höjer genast mitt pris med fem francs och det får följande konsekvenser:

För varje hundra kilo järn jag säljer får jag femton francs i stället för tio; jag blir fortare rikare; jag ökar exploateringen av mina gruvor; jag anställer fler arbetare. Mina anställda och jag konsumerar mer vilket är bra för köpmän miltals avstånd. Dessa köpmän får en större marknad och kommer att öka sina order till industrin, och gradvis sprids detta över hela landet. Det här välsignade hundra-sous-myntet som ni låter falla i min kassalåda kommer, som en sten som faller i vattnet, att sprida oändliga cirklar åt alla håll.”

Hänförda av talet och förtjusta över att det är så lätt att med en lag öka ett folks välstånd, röstade lagstiftarna igenom lagen om restriktion. ”Vad är det för prat om arbete och sparande?” sade de, ”Varför använda de besvärliga metoderna när en lag räcker för att öka den nationella rikedomen?”

Och lagen fick alla de konsekvenser som Hr Protektionist hade förutspått; men den fick andra också, för låt oss vara rättvisa, hans resonemang var inte fel, men ofullständigt. När han bad om privilegiet visade han på de synliga effekterna men utelämnade de osynliga. Han hade visat på två personer när det i själva verket fanns tre med i bilden. Det är vår sak att reparera misstaget, vare sig det var ofrivilligt eller överlagt.

Ja, myntet på fem francs som genom laga medel omdirigerades till Hr Protektionists skattekammare ger en fördel till honom och de som får arbete tack vare det. Och om lagen hade pressat fram myntet ur månen skulle inte de goda effekterna uppvägas av några dåliga. Tyvärr kom inte några mystiska hundra sous ur månen, de kom ur fickorna på en smed, en spikhandlare, en vagnmakare, en hovslagare, en bonde, en byggare, kort sagt från honom som betalar dem i dag, utan att få ett milligram mer järn än tidigare då han betalade tio francs. Då blir det helt plötsligt alldeles klart att saken har förändrats, för helt uppenbart uppvägs Hr Protektionists vinst av Jacques Bonhommes förlust, och allt det som Hr Protektionist kan göra för den inhemska industrin det hade Jacques Bonhomme också kunnat göra med sina fem francs. Stenen kastas i dammen på ett ställa bara för att en lag har förbjudit den att kasta någon annanstans.

Det man inte ser väger alltså upp det man ser, och resultatet av ingreppet är en orättvisa, så mycket mer beklaglig eftersom den har begåtts med lagens hjälp.

Det är inte allt. Jag sa att man glömde bort en tredje person. Jag måste introducera honom, så att han kan visa oss ytterligare en förlust av fem francs. Då har vi alla resultat av ingripandet.

Jacques Bonhomme har femton francs, frukten av hårt slit. Det här är fortfarande på den tid han var fri. Vad gör han med sina femton francs? Han köper en hatt från en modist i Paris för tio francs och för hatten byter han till sig, eller låter en mellanhand byta till sig, hundra kilo belgiskt järn. Han har fortfarande fem francs kvar. Han kastar dem inte sjön, utan (och det är det här man inte ser) ger dem till någon köpman mot någon vara, vilken som helst, t.ex. till bokhandlaren i utbyte mot Bossuets Betraktelse över Världshistorien.

Så han har uppmuntrat arbetet i landet med femton francs på följande vis:

10 fr till modisten i Paris

5 fr till bokhandlaren

Och Jacques Bonhomme själv får två värdefulla varor för sina femton francs, nämligen:

1)                       100 kg järn

2)                       1 bok

Så träder lagen om restriktionen i kraft.

Vad blir resultatet för Jacques Bonhomme? Vad blir resultatet för den inhemska handeln? Jacques Bonhomme får ge alla sina femton franc till Hr Protektionist för hundra kilo järn och har inget utom järnet i utbyte. Han förlorar möjligheten att njuta av en bok eller en annan likvärdig vara. Han förlorar fem francs. Det håller ni med om, det måste ni göra. Ni måste hålla med om att när restriktionen höjer priserna så förlorar konsumenten mellanskillnaden.

Men, säger man, den inhemska industrin vinner mellanskillnaden.

Nej, den vinner ingenting, för även efter att lagen har trätt i kraft tjänar den bara precis som förr femton francs.

Men efter lagen går Jacques Bonhommes femton francs till metallindustrin, medan den innan den infördes delade summan mellan hattar och böcker.

Det tvång Hr. Protektionist själv kunde utöva vid gränsen, och det han låter lagen utöva kan bedömas mycket olika ur moralisk synvinkel. Det finns de som tycker att stöld blir mindre omoralisk när den görs laglig. Personligen kan jag inte tänka mig en allvarligare situation. Hur det än må vara med det så är de ekonomiska resultaten desamma.

Vrid och vänd på saken som ni vill, men om ni är klarsynta ser ni att inget gott kan komma från vare sig laglig eller olaglig stöld. Vi förnekar inte att Hr Protektionist och hans industri, eller om ni vill landets industri, tjänar fem francs. Men det ger också två förluster: En för Jacques Bonhomme som betalar femton franc för det som brukade kosta tio; och en för den inhemska industri som inte längre får mellanskillnaden. Välj själva den förlust ni tycker uppväger den vinst vi medger. Den ni inte väljer är i alla fall en ren förlust.

Sensmoral: Att använda tvång är inte att producera, men att förstöra. Herre Gud! Om användande av tvång vore lika med att producera så skulle Frankrike vara mycket rikare än det är.

De senaste åren har alla riksdagspartier, undantaget Sverigedemokraterna, etablerat studentgrenar till sina partipolitiska ungdomsförbund. I en tid då ungdomarna fungerar som en allt viktigare del av den politiska kommunikationen är det varken anmärkningsvärt eller förvånande att de som inte tidigare hade en studentrörelse skapat en. Samtidigt har etableringen av Moderata Studenter, Gröna Studenter, Kristdemokratiska Studentförbundet m.fl. förändrat det politisk-akademiska forumet vilket gör det intressant att utreda frågan närmare.

Till att börja med måste man se till vilket värde de adderar. Studenter har en viktigare funktion än att rösta i ett val eller två. De är en bas av kompetenta individer som kan tillföra något som inte alltid kan köpas för pengar, humankapital. Utan att ha en direkt ingång till universiteten måste varje partisekreterare fråga sig vilken potential det är man tappar. På vilket mandat är det då dessa partipolitiska studentförbund attraherar studenter på och hur påverkar fenomenet i sig sin kontext?

Studentförbunden marknadsförs som studenters främsta möjlighet att driva samhället i den riktningen de önskar. Att studenterna genom att ingå i partistrukturer kan påverka de interna tankarna och idéerna för att sedermera nå ut till väljare och konsekvent få deras röster. En idé som låter bra och bygger på en till viss del korrekt samhällsbild. Dock finns det anledning att vidare beakta den i relation till begreppet student.

Partipolitiska studentförbund, som per definition är anslutna till deras moderpartier, har alla det främsta mantrat ”vinna röster åt x eller y”. En naturlig del av tidigare nämnda idé för samhällspåverkan. Samtidigt får ett sådant starkt intresse som att vinna röster lätt konsekvenser. Antingen tas diskussionen ner till nivåer där plattformen är säljande, men inte visionär, eller så tenderar både kritik och idéer anta en populistisk prägel med just röstvärvning som främsta mål.

Vad som ter sig naturligt i partipolitiska ungdomsförbund kan bli desto mer onaturligt i den studentikosa miljö där tanken alltid har varit att argumenten är viktigare än åsikterna. En miljö som låter idéutveckling härja fritt och på sin egen plattform bidrar till både samhällsdebatten och de följande framstegen.

Fria Moderata Studentförbundet är inte fristående från Moderata samlingspartiet, eller de andra allianspartierna, för att vi inte sympatiserar med kärnan av deras idéer och tankar. Utan för att studenter inte behöver partibeteckning för att tycka, utvecklas eller påverka. För att det behövs forum där det ideologiska utbytet är viktigare än det strategiska, oavsett politisk färg.

Ett rikt näringsliv förutsätter att allas kunskap och kompetens tas tillvara. Kvinnors representation i bolagsstyrelser är i dag lägre än mäns, vilket är problematiskt. EU-kommissionen har därför presenterat ett förslag om könsmässig kvotering i bolagsstyrelser för att komma till rätta med den låga andelen kvinnor. Alliansen delar naturligtvis ambitionen att öka kvinnors delaktighet i bolagsstyrelser, men vi ställer oss kritiska till att en tvingande lagstiftning ska göra jobbet åt oss. Det riskerar snarare att kvinnors kompetens kan komma att ifrågasättas i samband med utnämningen till höga poster.

I december debatterade riksdagen EU-kommissionens förslag om nya regler för könskvotering för styrelseledamöter i börsnoterade företag. Förslaget innehåller ett övergripande mål om att minst 40 procent att styrelseledamöterna ska vara kvinnor senast år 2020. För statliga bolag ska målet vara uppfyllt senast 2018.

Under debatten i riksdagen underströks att EU-förslaget inte är anpassat till de svenska normerna för hur bolagsstyrelser utses. I Sverige utses styrelsen av ägarna på bolagsstämman. Uppdraget bottnar i vid mening i ett förtroende för den enskilda ledamoten. I Sverige kan ägarna utan förbehåll avsätta styrelsen. Uppdraget är således ingen anställning i arbetsrättslig mening, något som skiljer svenska principer från bolagsordningen i vissa andra EU-länder. Detta innebär i praktiken att EU-kommissionens förslag om att kvotering bygger på ett arbetsrättsligt synsätt – något som inte är förenligt med den svenska ordningen. Det ligger därför inte på EU:s bord att lagstifta om företagsinterna frågor. Vi bör i detta läge värna vårt självbestämmande.

Vi kan göra skillnad utan tvingande lagstiftning. Om vi tittar på statligt ägda bolag så kan vi se att staten sedan flera år tillbaka nästan har en helt jämn könsfördelning i sina helägda bolag. 49 procent är kvinnor och 51 procent är män. Moderata statsråd i regeringen är dessutom i majoritet, vilket visar att vi kan åstadkomma stora förändringar utan tvång och ingrepp i äganderätten. En tillåtande attityd inför kvinnors framgång och lika möjligheter är det som lägger grunden för ett jämställt samhälle.

Vi eftersträvar lösningar som från grunden kan stärka den kvinnliga representationen på ledande poster. Alliansen har till exempel satsat 100 miljoner kronor om året sedan 2007 på att främja kvinnors företagande, något som också fått avspeglingar i näringslivet. Attitydförändringar och kompetens är det som spelar roll. Vi fortsätter att arbeta aktivt för att uppnå ökad kvinnorepresentation i styrelser – utan kvotering.

I ett land där Nozick stundtals beskrivs som banal och Rousseau som fascinerande måste det finnas ett alternativ. Studenter som läser Friedman, Hayek eller Bastiat behöver ett forum där man kan utmana dessa idéer och låta dem gro.

Det var med dessa tankar presidiet 2012-13 gick in i verksamhetsåret. Således har mycket energi allokerats till att hjälpa anslutna föreningar liksom att etablera nya. Så när undertecknad och Hugo Selling, FMS Stockholm, åkte ned till Karlskrona den 18:e december 2012 för att delta i uppstartsmötet för FMS Karlskrona var det med höga förväntningar.

Någon månad tidigare hade en mastersstudent vid Blekinge Tekniska Högskola, BTH, hört av sig. Anders Holm, som läser industriell ekonomi med inriktning på entreprenörskap, hade genom nätverket Students For Liberty fått nys på FMSF. Anders tedde sig fort som den självklara föreningsordföranden i en FMS-förening. Efter att ha växt upp i närheten av Karlskrona spenderade han några år i Oslo för att sedan återvända när det var dags för studier. Efter att ha läst på universitetet ett tag började han ifrågasätta både dagens högskolevärld men även det samhälle och de värderingar som verkar finnas och komma uppifrån. Med frågeställningar som vad en rättighet egentligen är och vad som driver människor och samhällen imponerade han snabbt på presidiet.

Efter att ha dragit igång en grupp där en kärna av engagerade hade samlats, samt idéer hade rönts ut, var han nu beredd att starta och leda FMS Karlskrona. Då det tidigare funnits ett starkt band mellan FMS Kalmar och Karlskrona var förslaget inför årsmötet att de två instanserna skulle bli en.

Även om kommunikationen innan årsmötet hade varit extensiv, via både telefon och email, är det svårt att bilda en uppfattning innan det personliga mötet. Detta gjorde att vår initiala sammanstrålning på BTH överträffade samtliga deltagares förväntningar. Först möttes vi av inte bara Anders utan även Philippe Rouchey, universitetslektor vid BTH. De prövade snabbt våra kunskaper om Bastiat såväl som vår inställning till individuell frihet.

Årsmötet hölls på den lokala puben Fox & Anchor. I en härlig brittisk studentikosmiljö gavs vi ett långbord plats för samtliga 14 deltagare. Valberedningens förslag på Anders Holm till ordförande klubbades igenom med rungande applåder, likaså resterande styrelse. Kvällen gästades även Christoffer Stenström, ordförande MUF Blekinge, tillika Ronnebys starke man, Axel Skröder från (m) Skåne samt tidigare nämnda lektor, Philippe Rouchy.

Sedan december har vi skickat ned en flyttkartong med böcker som med Anders hjälp nått nya ägare och resten av planeringsarbetet är i full gång med mindre saker redan implementerade. De utgör en viktig oas i en stad där kollektivism, stenslipare samt vissa inskränkta främlingsfientliga rörelser dominerar. Personer som Anders Holm, som värnar mer om debatten än dogmatiska hållningar, är ett riktigt tillskott i vårt förbund.

När delegationen åkte hem den 19 december var det två trötta ryssar som skjutsades till Karlskronas lilla flygbas. Trots att vi snuvades på upplevelsen att se en Jas , var resan en upplevelse. Visst är det roligt att delta i internationella konferenser eller debattprogram; men det riktiga värdet ligger snarare i att träffa drivna och engagerade studenter som vill göra en skillnad. Som har en idé om fria människor och fria marknader samt är beredda att arbeta för att föra den diskussionen framåt. Slutligen kan man konstatera att vi inte bara fått in en hel del nytt humankapital i vår studentikosa frihetsrörelse utan även helt nya marker. Aldrig tidigare har vi representerats i denna Östersjöns mötesplats. Det är en riktig vinst.

Regi: Jan Troell

Sedd av: Daniel Bergström, ledarskribent på Norrköpings tidningar och före detta ordförande för Heimdal.

Diktverket som är känt som ”Den Höges Sång” – eller Havamal på fornnordiska – skrevs i västra Norge någon gång på 900-talet. Den höge som omtalas i titeln är ingen mindre än gudfadern Oden själv. Diktverket är en del av den så kallade Poetiska – eller Äldre – Eddan. Benämningen används för att särskilja den från den så kallade Yngre (eller Prosaiska) Eddan, Snorre Sturlassons 1200-talsverk om skaldekonst och nordisk historia.

Strof nummer 77 ur Havamal lyder, med karaktäristisk nordisk kärvhet: ”Fänad dör / fränder dör / själv dör du även / ett vet jag som aldrig dör / dom över död man”. Härifrån har Jan Troell hämtat såväl titel som idé till sin film om publicisten Torgny Segerstedt, ”Dom över död man”, som hade biopremiär i december.

Att det görs filmer om ledarskribenter är både ovanligt och uppfriskande, särskilt i ett land vars film- och kulturklimat inte direkt går entydigt mot intellektualisering. Men Torgny Segerstedt är nu en gång för alla inte vilken ledarskribent som helst. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings huvudredaktör mellan 1917 och 1945 är så nära man kan komma ett allmänt känt namn med hemortsrätt inom den journalistiska världen, i vart fall från tiden innan andra världskriget.

Hos de som känner honom brukar han dessutom bevaras i desto heligare minne. Torgny Segerstedt är i princip allas hjälte – konservativa, liberaler, demokratiska socialister, alla tycks hitta något att beundra och förstora hos antinazisten Torgny Segerstedt.

Hans liv och gärning är förvisso också värd beundran. Som en av Sveriges mest uttalade nazistkritiker – och kritiker av den förda neutralitetspolitiken – betraktades han med misstänksamhet från offentligt håll och med hat av många svenskar med sympatier för Tyskland. Understundom spottade man efter honom i Göteborg, när han var ute och gick med sina älskade grand danois-hundar.

Hans storhet blev följaktligen inte fullt uppskattad förrän efter hans död strax innan krigsslutet. Men då fick han sina lagrar. På påskdagen 1945 förkunnades i BBC att Torgny Segerstedt ”tillhörde dem som blir martyrer eller hjältar” och Time Magazine kallade honom ”en stor europé”.

Tio år efter hans död avtäcktes Torgny Segerstedt-monumentet på Vasaplatsen i Göteborg; en obelisk i massiv granit som pekar rakt upp mot den ljusblå himlen, mot den fria luftens öppna rymder. Sådan blev domen över död man.

Idag har vi därtill anledning att minnas Torgny Segerstedt som en stilist av en sort som inte längre existerar, eller som kanske snarare inte tillåts existera, i svensk tidningsvärld. Från och med 1926 skrev han regelbundet så kallade ”I Dag”-kolumner i tidningen där han kunde tillåta sig ett mer litterärt språk än i de vanliga ledartexterna. Det är dessa texter som bäst har etsat sig fast i eftervärldens minnen.

Inte så få människor med genomsnittlig bildning kan ännu citera hela fraser ur Torgny Segerstedts kolumner, exempelvis formuleringen ”Herr Hitler är en förolämpning”, publicerad ett par dagar efter nazistpartiets maktövertagande i Tyskland (en artikel som föranledde Göring att skicka ett skarpt formulerat telegram till redaktionen i Göteborg, vilket åtminstone i Troells film firas med champagne av den stridslystne Segerstedt).

Ibland uppnådde Segerstedts prosa närmast lyrisk kraft. På sockeln till monumentet på Vasaplatsen står till exempel ristat ett utdrag från hans kolumn i GHT den 9 oktober 1941: ”De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria.”

Jan Troells film förmedlar med säkert handlag allt detta säreget stora med Torgny Segerstedts gärning. Men precis som filmen om Margaret Thatcher, ”Järnladyn” från förrförra året, ligger fokus också tungt på huvudpersonens privatliv.

Filmen skildrar Segerstedts kärlekslösa äktenskap med hustrun Puste, och hans mer eller mindre offentliga förhållande med Maja Forssman (i filmen spelad av en smäktande Pernilla August), hustrun till bäste vännen Axel (Björn Granath), som också är ordförande i tidningen men som inte tycks besväras nämnvärt av situationen. Puste däremot tynar bort och dör av sorg och saknad.

Jan Troells film är behagligt otidsenlig; den berättar sin historia i maklig takt, tar tid på sig och dröjer vid ämnen som ger filmen djup och skärpa men som förvisso inte hör till de mest publikfriande i historien om den store publicisten. Det svartvita fotot (bara en sådan sak!) är lågmält vackert.

Jan Troell är en säker med samtidigt djärv filmmakare. Han gör utan att blinka val som kan framstå som ganska egendomliga, till exempel att låta Torgny Segerstedt (vars mamma inte, till skillnad från vad filmen ger sken av, var danska) spelas av den danske skådespelaren Jesper Christensen, och norska Puste spelas av Ulla Skoog. Men det hela fungerar utmärkt. Det kan måhända ses som ett praktiskt uttryck av samma skandinaviska förbrödringsanda som Segerstedt gav röst åt när han stod upp för Danmarks och Norges rätt till frihet.

Filmens titel bör få oss att reflektera över hur domen skulle falla över oss om vi sattes i valet mellan gott och ont. Detta är ett av filmens övergripande teman. Det andra temat, som även det anknyter till titeln, tar sin utgångspunkt i skildringen av Segerstedts privatliv. Som framgår ovan framställs inte han som någon vidare sympatisk person. Förvisso en sökare som plågas av skuld över hur han behandlar människorna omkring sig, men inte desto mindre otillgänglig, högdragen och djupt bristfällig.

Det finns inga större skäl att anta att detta inte överensstämmer med verkligheten. Religionshistorikern Segerstedts intellektuella elitism är väl omvittnad. Trots att han var en övertygad anhängare av folkstyre så drog sig inte för att i en ledare under 20-talet att påpeka att korruptionens ogräs kunde frodas lika ymnigt på folkväldets åkrar som på fåväldets. Någon vän av arbetarrörelsen var han definitivt inte, socialdemokratin stod för honom för dumhet och pöbelvälde.

Segerstedts demokratiska ideal var så långt ifrån den ansiktslösa massrörelsen man kunde komma; det bestod i den fria, heroiska individen mot strömmen – mot majoriteten om så krävdes för att värna friheten.

Kanske är just detta vi mest av allt bör bära med oss från denne sedan länge döde journalists obstinata principfasthet? Att demokratin som system och som praktik förtvinar om den görs synonym med den skenande massan. Att demokratin förutsätter vaktslående av vissa värden – i brist på ett bättre ord, elitism – för att inte urarta i vad Segerstedt i den prodemokratiska skriften ”Demokrati och diktatur” från 1933 utmålar som parlamentarismens avigsida: ”rädd undfallenhet för de minst omdömesgilla, fördomsfullhet” och småskurenhet.

De som idag allra mest omfamnar antinazisten Torgny Segerstedt är inte helt sällan just de människor som ivrigast i demokratins och toleransens namn underblåser hjordinstinkten, som ser konsensus som ett demokratiskt värde och som betraktar den som sätter sig på tvären som en krånglande antidemokrat.

Det är förvisso inte demokratin som är massans ideologi och de totalitära lärorna som är den starke individens ideologi. Om något är det tvärtom. Totalitarism hör till flocken, demokratin hör till de fria fåglarna.

James M. Buchanan (3 oktober 1919 – 9 januari 2013), professor emeritus vid George Mason University och ledamot av Ratios vetenskapliga råd har gått bort. Han var en av grundarna till public choice-skolan inom nationalekonomi och det ledande namnet inom forskningsområdet konstitutionell ekonomi. Själv betraktade han sig lika mycket som demokratiteoretiker och politisk filosof som nationalekonom.

James M. Buchanan var en viktig inspiratör och idégivare till forskningsinstitutet Ratios verksamhet, och medverkade senast 2009 i en konferens tillsammans med Mont Pelerin Society i Stockholm. Ända fram till de senaste månaderna, vid 93 års ålder, forskade han aktivt.

Det är med saknad jag skriver dessa rader. Vi blev bekanta och senare personliga vänner när jag var hans elev på doktorandkursen Economics and Philosphy vid George Mason University, höstterminen 1986. Samma år tilldelades han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne med motiveringen

”for his development of the contractual and constitutional bases for the theory of economic and political decision-making.”

Public choice är en ekonomisk teori för politisk beslutfattande, som bröt med det idealistiska antagandet att politiker, byråkrater och väljare är upplysta altruister och istället utgår ifrån att aktörerna på den politiska marknaden är rationella och egenintresserade, på precis samma sätt som när de agerar på vanliga marknader. Med Buchanans eget uttryckt är det en analys av ”politik utan romantik”.

En viktig slutsats som följer om vi antar att politiker röstmaximerar, byråkrater maximerar sin budget och olika intressen skaffar sig privilegier på breda samhällsintressens bekostnad är att det uppstår ”politikmisslyckanden” i form av budgetunderskott, överreglering, skadliga skatter, arbetslöshet, offentlig expansion osv.

Det var problem av detta slag som Buchanan ägnade sin forskargärning åt att söka finna lösningen på: hur åstadkomma ett politiskt system som är stabilt, gynnar det breda allmänintresset, värnar friheten och undviker inflytande av särintressen och majoritetsförtryck.

Buchanans förslag är att vi skall sätta fokus på politikens spelregler, dvs. de konstitutionella lagar och regler som styr själva beslutsfattandet. I flera böcker och artiklar utvecklar Buchanan en kontraktsteoretisk ansats, liknande John Rawls, som skiljer mellan beslut om konstitutionella regler och beslut inom ramen för dessa regler. De förstnämnda besluten, de om de grundlagsfästa reglerna för politiskt beslutsfattande, bör i princip, enligt Buchanan, baseras på enhällighet för att vara rättvisa.

Inspirationen för Buchanans synsätt är Knut Wicksells berömda föreslag till en ”ny princip för rättvis beskattning” som innebär att endast de skatter som alla kan acceptera bör betraktas som rättvisa. Buchanans enhällighetskrav och denna vetorätt, den sk. intresseprincipen, är identiska. Understrykas ska att det är en hypotetisk enhällighet, bakom en ”slöja av osäkerhet”, som Buchanan avser.

En viktig konsekvens, som Buchanan utvecklar i bl a The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy (1962), med Gordon Tullock, The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan (1975) och The Reason of Rules: Constitutional Political Economy (1985), med Geoffrey Brennan, är att den enkla majoritetsregeln bör vara ett undantag i politiskt beslutsfattande. I de allra flesta fall är någon form av kvalificerad majoritet motiverad för politiska beslut om exempelvis skatter, transfereringar och regler. Även två-kammarsystem, ett starkt rättighetsskydd och krav på generalitet kan, enligt Buchanan, vara lämpliga metoder för att undvika majoritetsförtryck och en expanderande statsmakt.

Buchanan var dock även mer brett intresserad av det fria samhällets förutsättningar. En personlig favorit är hans lilla, men briljanta bok Property as a Guarantor of Liberty(1993), där han argumenterar för det kanske viktigaste argumentet för privat äganderätt inte är ekonomisk tillväxt och effektivitet, utan att äganderätten skapa autonomi och ger frihet att avstå från oönskade marknadsrelationer.

Ett annat exempel är artikeln ”Afraid to Free: Dependency as Desideratum” (2005) där Buchanan lanserar tesen att människor i allmänhet ogillar frihet eftersom frihet innebär att man måste ta hand om sig själv. Buchanan kallar detta för parentalism:

With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.

Enligt Buchanan är det just denna frihetsinskränkning och förmenta trygghet många väljare söker i välfärdsstaten.

Det är naturligtvis omöjligt att här göra rättvisa till en mer än 50-årig forskargärning med hundratals vetenskapliga artiklar och mängder av centrala böcker. Låt mig därför avsluta med uppmaningen att själva ta del av hans tankar i de samlade verk som Liberty Fund har givit ut (se www. libertyfund.org). Det finns även en kort svensk sammanfattning av några av hans idéer in boken Maktens gränser utgiven av Ratio förlag 1998.

Skriven av: Ludwig von Mises

Läst av: Niklas Elert, ekon lic i nationalekonomi och doktorand vid forskningsinstitutet Ratio

“De flesta av Mises böcker skrevs under den första halvan av seklet, men det tankegods han representerar står sig förvånande väl även i våra dagar. Mises kommer utan tvekan att leva kvar i idéhistorien och inom nationalekonomin långt efter det att hans motståndare är bortglömda.”

Så skrev en ung student vid namn Anders E. Borg, i sin första artikel i Svensk Linje, nummer 4/1988. Den som har läst reportage om vår nuvarande finansminister vet kanske att han under sin studietid tillsammans med kamrater brukade åka till Stockholm och köpa på sig liberala klassiker i bokaffären “Market Corner” på Birger Jarlsgatan. På den tiden fanns böcker av Nozick, Buchanan, Rand – och Ludwig von Mises – bara i den bokaffären, eller att beställa via postorder från USA. Oftast bara på engelska.

Numera finns många av dessa författares verk utgivna även på svenska, i många fall i flera upplagor och översättningar. Men inte Mises, förrän nu. Hans verk har funnits tillgängliga online, genom Liberty Fund och Mises Institute – men på engelska. När Timbro nu ger ut antologin “Medelvägens motstånd” är det första gången på länge som texter av Mises finns översatta i bokform.

Det går alltid att ifrågasätta hur väl en antologi representerar en författares samlade gärning. Fil dr Kurt Wickman har gjort ett urval av Mises texter som trots allt får sägas sammanfatta Mises väl: från hans beskrivning av liberalismen, via kritiken av socialismen och den interventionistiska staten, till hans övergripande människo- och samhällssyn.

Ludwig von Mises kom från en adlig och judisk familj i Lemberg i hjärtat av Galicien, och inledde sin bana som student till Carl Menger och Eugen von Böhm-Bawerk vid Wiens universitet. Menger betraktas allmänt som den österrikiska nationalekonomiska skolbildningens grundare, och Böhm-Bawerk som en av dess främsta företrädare. Efter studier och arbete med konjunkturanalys vid Wiens handelskammare utgav Mises 1912 boken “Theory of money and credit”. Även om Mises teorier om penningpolitik och konjunkturer byggde vidare på Menger och Böhm-Bawerks arbete – liksom på den svenske ekonomen Knut Wicksells – så är boken en tydlig startpunkt för den “österrikiska” kapital- och konjunkturcykelsteorin.

Genomgående i Mises livsverk är just att han är tidig, ofta först, med insikter och ståndpunkter som sedermera omfattas av fler. Redan 1919-20 utvecklade han en genomgripande kritik av ekonomisk centralplanering, som 1922 utvecklades i boken “Socialism”. Mises, och hans adept Friedrich Hayek, ägnade sig under 1920- och 30-talen åt (akademiska) debatter om socialistisk planering är möjlig, med den tidens främsta socialistiska ekonomer, som Otto Neurath, Abba Lerner och Oskar Lange. (Detta har kommit att kallas för “the socialist calculation debate”.) Framåt 1930-talet utvecklade Mises kritiken av den renodlade socialismen till en bredare kritik av interventionism – som han ansåg aldrig skulle kunna lösa de problem som är motiveringen till att intervenera. Keynesianismens uppsving från 1930-talet och framåt ledde dock till att hans kritik hamnade i skymundan.

De olika trådar som Mises hade lagt fram under sina första aktiva årtionden vävdes ihop i hans stora verk, “Human action”, som utkom första gången (på tyska) 1940. “Human action” är ett stort verk, som går bortom nationalekonomi, och söker ge en sammanhållen teori om mänskligt handlande, kallat praxeologi. Fast medan allt annat som Mises beskrivit – socialismens ohållbarhet, problemen med ekonomisk intervention, de allvarliga effekterna av manipulering av marknadsräntan, ineffektiviteten i byråkratiska organisationer – sedermera har blivit allmängods, så är praxeologin som metod det av Mises intellektuella bidrag som inte nått ut bredare. Visst, än i dag finns entusiastiska följargrupper som försöker tillämpa praxeologin, men som akademisk väg är metoden mest en återvändsgränd.

Mises levde till 1973, till 92 års ålder, men sitt största erkännande fick han kanske först året därpå, då ekonomipriset till Alfred Nobels minne tilldelades Hayek (delat med Gunnar Myrdal), för utvecklande av teorier som Mises varit vägledande i att utarbeta grunderna för.

De senaste åren har sett ett ökat intresse för den österrikiska skolans teorier, såväl efter finanskrisen som genom Ron Pauls ökade popularitet i presidentvalskampanjerna 2008 och 2012. Ludwig von Mises har därför kommit tillbaka i rampljuset. I juni 2011 sa den (då i mätningarna fortfarande högt rankade) republikanska presidentkandidaten Michele Bachmann i en intervju i Wall Street Journal att hon “älskar von Mises” och att hon när hon “åker på semester och ligger på stranden, tar med sig [böcker av] von Mises”. Bachmann är förvisso en påfallande svag försvarare av Mises idéer, men det faktum att en toppkandidat kan fälla sådana uttalanden under en kampanj – lite på samma sätt som att Ron Paul kunde ställa sig framför en publik i lantbrukardelstaten Iowa i januari 2012 och förkunna “We’re all Austrians now!” – tyder på att Mises och den österrikiska skolan har upphört att vara obskyra referenser. 1988 hade få utanför FMSF något hum om Ludwig von Mises. Tiderna förändras. Men viceordförande emeritus Anders Borgs artikel från 1988 håller än.

När verklighetens man äter sin gröt och läser tidningen, tar väskan i sin hand och kysser kärringen är det lätt hänt att han vandrar ut i det svenska vinterlandskapet och ser migration som ett problem. Vid köksbordet kunde han till exempel ha läst dagens ledare ur en av de stora morgontidningarna. Sverige väntar ökade flyktingströmmar på grund av kriget i Syrien och ledarskribenten oroas med anledning av detta över Sveriges starka attraktionskraft på flyktingar. Han finner dock tröst i att attraktionskraften kan minskas med små medel.

Vad är det med syrier som gör att vi oroas av det faktum att Sverige utgör en attraktiv fristad när de flyr krigets fasor?  Och om de tack och lov lyckas ta sig ur konflikten och hit, varför räknas inte framtidens syrien-svenskar som en tillgång?

Man kan givetvis vara rasist, islamofob eller bara xenofob i allmänhet, men den grunden förfäktas av få. Istället är det ofta med ett varnande pekfinger riktat mot statens balansräkning man nickar menande.

Flyktingar är som kollektiv betraktat en svag grupp i samhället, med mindre erfarenhet från svenska arbetsplatser antas de allmänhet vara mindre produktiva. Enligt samma ledarkolumn skulle flyktingarna som attraherats till Sverige rent av utgöra “orimliga belastningar på välfärdssystemen”. Andra grupper som på samma sätt belastar välfärdssystemen är unga, långtidsarbetslösa; sjuka och handikappade. Dessa grupper är ännu relativt undantagna vreden, de urskiljs från de orimliga på basis av sin svenskhet. De riskerar därmed inte att deporteras, då de likt kungen ärvt sitt privilegium att belasta.

Är man av meningen att staten är till för medborgarnas väl, och inte tvärt om, ter det sig märkligt när samhällsgemenskapens institutioner på detta vis gör en och annan medborgare direkt oönskad. Misslyckandet kan härledas till att statens omfördelningsuppdrag sällan är ämnat att undsätta de svaga, utan istället till för att curla medianväljarna.

Medianvård, medianskola, medianomsorg skanderas det samtidigt som onda blickar skickas mot de som önskar något annat, eller som inte bidrar för att de är givet svenska kollektivavtalsnivåer är olönsamma.

Det är ett problem om välfärdsstaten vilar på antagandet att en kvalificerad majoritet av populationen är relativt homogen kring medianväljaren. Löser vi inte detta problem riskerar vi missa chansen att fortsätta ta del i globaliseringens sista triumf — migrationen.

På samma sätt som frihandel fortsatt gör människor rikare och decimerar andelen fattiga, är den fria rörligheten för människor något med potential att vara ett skifte. Bäst beskrivs kanske detta i Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts bok Migrationens kraft utgiven av migro.

Denna text tog sin början i Sveriges attraktion och institutionella konfiguration, detta är grunden för ett perspektiv jag saknar. På riktigt lång sikt finns nämligen fler fördelar med migration än de statiska, som ökad specialisering, handel och remitteringsvolymer. Det dynamiskt perspektiv jag har i åtanken är institutionell konkurrens. Ett slags kulturevolutionärt synsätt där institutioners upplevda duglighet är avgörande för huruvida de kommer överleva och spridas.

De kommunistiska institutionerna började i slutet av 80-talet falla ur forna Sovjet på ungefär samma sätt som användandet av spikmattan föll ur Sverige för ett par år sedan. De var exempel på innovationer som skapade hopp och man investerade bortom sans och reson, verkligheten gjorde sedan med allsköns tydlighet klart att planekonomi och plastspikar är allt annat än vägen till ökat välbefinnande.

En mycket stiliserad modell där institutionell konkurrens och migration diskuteras utvecklades av ekonomen Charles Tiebout för snart 60 år sedan. Den visar att givet att flera samhällen erbjuder olika paket av samhällsnyttor till olika priser så kommer medborgare, om de är fria att flytta till försumbar kostnad, att bosätta sig där deras nytta maximeras av paketutformning och pris. Det kallas att rösta med fötterna och är en av få vägar en enskild medborgares preferenser kan få visst utlopp.

Idag lever homosexuella i Iran under överhängande risk för livet. Att med taggtråd möta de som önskar välja bort förtrycket och tvångets institutioner är att upprätthålla de förtryckande institutionerna. “Men alla lever inte under dödshot”, tenderar någon att invända, “vissa är faktiskt inget annat än lycksökare.”

Men även här är det som om Adam Smiths osynliga hand hade ett finger med i spelet. Frihet korrelerar med välstånd, och givet viss kausalitet och att man är vän av frihet så är “lycksökaren” en god nyhet. Alltså, oavsett om institutioner utgör direkta dödshot eller “bara” leder till fattigdom så går flyttlassen nästan uteslutande till en friare och rikare del av världen. Samtidigt förlorar institutionellt trasiga stater den viktigaste knappa resursen av dem alla — medborgare.

För att framtidens institutioner ska kunna fortsätta att samevolveras med framtidens preferenser tycks två rekommendationer utkristalliseras.

För det första, låt aldrig en stat fängsla sitt folk innan för dess gränser, då kan institutionerna perverteras fullständigt. Tänk Nordkorea. Och för det andra, om din institution ska klara sig väl i konkurrensen, sikta på ett system där folk är önskade. Där allas ansträngning är välkommen. Den internationella jakten på talanger gäller inte bara ingenjörer. Bärplockare flygs in till Sverige och tillverkningsindustrin flygs ut. Man skulle kunna tänka sig andra mått. Men nog är det ändå ok att kalla ett system framgångsrikt om så många som möjligt aktivt valt det?

Direktionen var samlad. Stefan veckade pannan för att antyda att mötet snart skulle börja, fast han egentligen inte hade en aning om när. Lars började förstå hur dessa möten gick till. Å ena sidan låg det i allas intresse att mötena snarast skulle avslutas, å andra sidan måste de i alla avseenden vara grundliga. De andra sa aldrig riktigt vad man kom fram till, men ett par veckor senare brukade Stefan blogga om mötet, och då kom sanningen alltid upp på bordet.

Denna gång gick Lars till mötet mer bestämd än någonsin. Han skulle kräva klara besked, inte ge sig. Han måste sätta stopp för detta missförstånd.

Om vi bara köper alla skulder, löser inte det problemet? tänkte han, medan han startade sin nyleasade Toyota. Nere på kontinenten har Janne dragit igång sin digitala tryckpress, medan vi låter småfolket slita ut fina digitala sedlar in absurdum innan vi gör nya. Om vi inte ökar penningmängden kommer valutabilliga tyska lederhosen översvämma våra marknader. Folk kommer att sticka till Kina för att handla fejkade ipads. Allt kollapsar om vi inte följer efter.

Stefan började prata, och Lars försökte koncentrera sig. Tidningarna pratar jämt om att vi ska införa tak, började Stefan trevande. “Höj, sänk, golv, tak, stup, oenighet” – härmade Per. Vet de kanske något om hur man skapar pengar? Hur man sätter räntor som är attraktiva för fi-bankerna? Hur man får igång en osexig bostadsmarknad i ett kallt och osexigt land? Hur vore det om de själva införde ett golv, till exempel för hur urbota korkade artiklar som får publiceras?

Stefan började bli märkbart upphetsad. Om jag sänker räntan, vem fan skall ta emot alla svinbilliga pengar? Ska vi köpa statsskulden, kanske? Tror ni att plebsen blir mer benägna att amortera, när pengarna är så gott som gratis? Överlikviditetens spöke går snart löst i Europa, och när vi släppt ut anden ur flaskan får vi inflationen som ett brev på posten. Allt kollapsar och vi följer efter.

Lars och Karolina skruvade nervöst på sig. – Eh, men du, ska vi bekymra oss om sånt, det löser väl den fria marknaden, eller hur Barbro? – försökte Lars. – Inte nu, orkar inte!, kontrade Stefan. Enighet är det viktigaste, vi hinner inte bråka nu. Om du behöver gråta ut får du göra det i morgondagens tidning, men sabba inte mitt möte. Ta en kurs i origami och byt jobb. Här ska minsann inte fattas några beslut.

Stefan fortsatte. Redan nu är det ovanligt att småfolket betalar ner bolånen. Och tur är väl det, annars hade det knappast räckt med de där 100 000 000 000 som vi lånat upp till fi-bankerna. Riktigt bra ränta blev det också, amerikanerna är bra dumma ändå. Tänk om man kunde låna till en ny båt bara sådär? Då skulle jag skaffa en Abramovich-yacht istället för min Albin. Tänk vad frugan skulle glänsa, då kanske hon håller käften om ny villa i ett par år till. Sa jag det högt? Hursomhelst. Om folk börjar betala sina lån kommer all varm luft lämna vår balansräkning. Vi ligger redan sist bland de stora. Hamnar vi under 20 procent blir Davos rena förnedringsparaden. I det här tempot är vi snart inte TBTF! Om vi inte skäms för att tänka det skall vi inte skämmas för att säga det. Stoppar banken musiken kanske hela skutan går åt fanders och plebsen med Anders i spetsen byter till ECB. Vem ska betala kaffet då?

Sen det här med löptider och amorteringar. Det är förstås inte bra om Bosse lånar med kort löptid, medan vi sitter på högar med pengar. Finns det egentligen något skäl till att de inte tar upp eviga lån, lite som bolån? Vi skulle kunna köpa en del. Förresten, varför kan inte bolån kapitalisera räntan, så slipper vi hela diskussionen? Då kanske Anders slutar tjata om ränteavdraget på våra golfrundor.

- Men…leder inte det till högre risk i ekonomin? – Barbro försökte få in en fot i diskussionen, men gav upp redan innan den börjat.

Risk är förlegat! – röt en näsan helt röd Stefan – det borde du veta, som suttit på statens bolåneavdelning. Vi måste uppnå våra mål, om vi så skall upp i 100 i leverage på varenda digital hundralapp den här banken är byggd på! Balansräkningen skall räknas i multipler av BNP, inte procent! Anfäkta och anamma, vi, denna grupp av tre visa män och tre fruntimmer, skall bygga det här landet på så mycket QE och nollräntor att Japans 90-tal framstår som rena hyperinfaltionen! Vi kan ignorera verkligheten och konsekvenserna av att ignorera den länge nog för att hamna i det långa loppet, det vill säga i ekonomiläroböckerna!

 Stefan höjde kaffekoppen. – Jag förklarar härmed mötet öppnat. Jag menar avslutat!