Snart ett halvt centennium sedan gav Niccoló Machiavelli i sin handbok i makt tipset att betrakta vad människor gör, istället för vad de borde göra¹. Realisten noterar att människor reagerar på incitament och missbrukar offentliga bidragssystem. Idealisten hävdar systemets syften, oberoende av utfall. När bidragslinjen ställdes mot arbetslinjen segrade den senare mycket tack vare sin realism. Verklighetens valmanskår kunde verifiera Anders Borgs analys.

Socialdemokraterna har bittert fått erfara följderna av att ignorera Machiavellis råd (delad föräldraförsäkring blev inte heller en valvinnare). Sveriges framgångar som fredsmäklare är ett annat bra exempel på hur idealismen (rättare sagt liberalismen, som doktrinen något missvisande kallas på utrikespolitikens område) leder till maktlöshet. Vi flygfotograferar, medan grannlandet på andra sidan sundet jagar diktatorer med målstyrda robotar.

Revolutionära idéer måste adressera riktiga problem för att vara livskraftiga. Svensk debatt har en udda tendens att överfokusera på frågor som berör mycket få existerande personer. Busschauffören och sjuksköterskan har betydligt färre vänner i politiken än den multihandikappade transpersonen. SUV:ar och snabbtåg dominerar miljödebatten. Vindkraften skall säkra vår energiförsörjning. Det finns en god poäng med att diskutera perifera frågor när de tillåts illustrera allmängiltiga principer. Reglerna kring fornfynd var ett hett ämne i talarstolen på årets Gimo, men vid verklighetens matbord torde frågan lysa med sin frånvaro. Det betyder inte att frågan är onödig att diskutera, utan att den måste sättas in i ett större sammanhang. Ideologin ger oss kompassen, men den talar inte om i vilken ordning eller på vilket sätt reformer bör genomföras. Då är det konstigt att anklaga någon för att försöka genomföra dem på ett taktiskt fördelaktigt sätt. Men när enskilda frågor diskuteras så mycket att politikerna börjar tro att de är viktiga på riktigt skapas overklighetens elit. Värnskattedebatten är ett bra exempel på detta. Skatten må vara missriktad och orättvis, men berör ytterst få och avskaffandet är förknippat med ett högt politiskt pris.  Lyckligtvis saknar Socialdemokraterna all verklighetsförankring just nu; inget talar dock för att det tillståndet är permanent.

Något av det farligaste människan vet är förändringar. Varför ge sig ut i okända vatten, när hamnlivet är ganska bra? Missnöjet måste nå höga nivåer innan reformer genomförs – i annat fall blir effekten ofta den motsatta.  Utan väljarbas är reformer omöjliga att upprätthålla. Saul Alinsky, teoretiker och praktiker inom politisk aktivism, beskriver förutsättningarna på följande sätt: ”Any revolutionary change must be preceded by a passive, affirmative, non-challenging attituded toward change among the mass of our people”². Reformernas nödvändighet måste bli allmängods innan de blir verklighet; när så skett vandrar politikerna självmant på de upptrampade stigarna. Arbetslinjens seger ägde rum åren 2004-2006, inte 2006-2010.

Politikens spel handlar om makt mer än något annat. Alinsky rekommenderar aktivisten att anamma en pessimistisk-realistisk världssyn: ”an arena of power politics moved primarily by perceived immediate self-interests, where morality is rhetorical rationale for expedient action and self-interest”³. Bilden kan tyckas cynisk och förenklad. Alternativen är att äta eller att ätas. Men hur skulle en idealistisk bild av politiken se ut? Med det inte sagt att en realistisk bild av politiken är omöjlig att kombinera med en idealistisk vision om politisk frihet. Tvärtom är förskräckelsen realismen förhoppningsvis för  med sig en ytterligare drivkraft för att minimera politikens domäner.

En revolution uppstår inte ur tomma intet. Aktivisten måste åstadkomma missnöje med status quo, identifiera  lösningen och uppbringa tillräcklig makt för att genomföra den. Idealism bli realism. Revolutionsromantik föras över i praktisk aktion. En anekdotisk studie i reformförsök skulle kunna ge följande fyrfältare::

Några exempel:

(4) Ryssland: stundtals välmenta men komplicerade reformer tas likgiltigt emot av befolkningen;

(3) Italien: trots återkommande demokratiska procedurer har reformer mycket svårt att få fäste. Mycket utlovas, lite görs, ännu mindre får verkan.

(2) Sverige: löntagarfonderna infördes med bristande förankring; Grekland: nedskärningar i statsbyråkratin utan förankring hos befolkningen (byråkraterna)

(1) Sverige: arbetslinjen. Framgångsrika och beständiga förbättringar kombinerar bra lösningar på verkliga problem med en aktiv befolkning som kan ta emot och bära upp dem.

Vad som händer efter en framgångsrik revolution är inte svårt att se. Revolutioner ger välbetalda jobb, status och makt. Payoffen av att göra en ytterligare revolution är tämligen låg: makt är i huvudsak ett nollsummespel. Det är naivt att förvänta sig att regeringen skall agera mot sina egna intressen. Detta brukar anföras som argument för maktskiften, men bör förstås mana borgerliga företrädare till eftertanke redan nu.

För att initiera en ny realistisk revolution måste vi skapa ett tryck för liberala reformer. Alinsky identifierar skämtsamt aktivistens vägval i till synes hopplösa situationer: a) tycka synd om sig själv, b) använda våld som politiskt vapen och c) organisera sig och skaffa makt. Det sista alternativet tycks vara det enda framkomliga, att döma av borgerlighetens historia i Sverige.

Tillsammans med det nyvalda presidiet ska Studentförbundet bidra till att skapa nästa frihetliga revolution. Mer lokal verksamhet, fler medlemmar, fler seminarier och därpå följande idédebatt blir medlet. Ju fler som får bekanta sig med frihetens idéer, desto större blir trycket mot den rådande ordningen. Revolutioner behöver inte bara idéer, utan även supportrar.

[1. Niccoló Machaivelli, Fursten
2. Saul D. Alinsky, Rules for radicals
3. a.a.]

Klagomålen först. I korthet kan man notera att såväl servicenivå som arkitektur var kraftigt influerade av de många åren bortom kapitalismens sunda konkurrens. I stora delar av Östberlin är det faktiskt fortfarande svårt att få till stånd ett välfungerande kvartersliv, till stor del till följd av att gatuplanet inte är byggt för att hysa affärer, eftersom sådana månglare inte hade i det socialistiska paradiset att göra. Som tur är finns det både byggnader som överlevt kriget och en uppfinningsrikedom som har förvandlat DDR-topparnas gamla paradbostäder till en nykulturell smältdegel.

Till de mer turismartade aktiviteterna hör bland annat ett besök på det vansinnigt snygga judiska muséet, ritat av Daniel Libeskind och invigt 2001. Det är en arkitektur som tvingar besökaren att känna ilningar från nazismtiden, samtidigt som den är förödande vacker. Det är oerhört effektfullt emellanåt – de lutande golven som får stegen att kännas tyngre än vanligt; den underjordiska byggnationen som får en att känna sig lika undangömd som Anne Frank på sin vind; det höga “tomrummet” där den judiska litenheten inför systemet känns inpå huden; det ekande rummet där man måste gå på skriet-liknande metalliska ansikten som klingar modernistiskt med varje steg. Libeskind själv lämnar tolkningen åt betraktaren och ger knappt ens några hintar om de egna tankarna och känslorna inför sitt verk, så beskrivningen ovan får hänföras till de mer subjektiva. Men ett faktum som tycks närmast obestridligt är problemet att
arkitekturen så belamrar besökaren med intryck att utställningen faller i skymundan. Icke desto mindre är det den judisk-europeiska historien som krono-logiskt målas upp framför åskådaren, och den är både lång och högst intressant. I stället för att bara börja i förintelsen, som vore den en historisk anomali, omöjlig att förklara, ges här den judiska utsattheten genom århundraden i (främst) det tyska samhället. Anekdoter varvas med breda historiska penseldrag. Personligen fann jag intrycket alltför spretigt för att det skulle bli riktigt sammanhängande – och då var det ändå andra gången jag besökte muséet. Hur som helst går det inte att komma ifrån en uppriktig rekommendation. Den som har vägarna förbi bör absolut avlägga en visit.

Därutöver besöktes muséet vid Checkpoint Charlie av i stort sett samtliga närvarande ombud och observatörer. Det klassiska muséet om Berlinmuren och alla flyktförsök som den gav upphov till lider tyvärr delvis av information overload. Antalet tidningsurklipp med anekdotiska berättelser är alltför stort för att man ska känna att man orkar engagera sig. Och muséet är byggt just som för att engagera. Det är de små berättelserna som ska ta plats i stället för världshistorien. Här visas hur en man och hans son gömde sig i en statlig byggnad fram till natten, bara för att skjuta ut en linbana till medarbetare på andra sidan och sedan segla över i skydd av mörkret. Man beskriver hur en amerikansk före detta soldat tog på sig rollen som levnadsglad och excentrisk antikhandlare som körde sin (ombygggda) Cadillac över gränsen åtskilliga gånger och på så vis räddade tiotals östtyskar från socialismens klor. Det är rörande historier, bitvis med så mycket humor som ämnet tillåter, men den intellektuella studentförbundarens intryck går inte upp mot det nyfikna barnets – minnet av Checkpoint Charlie som ett uppfinningscentrum för transportkonstruktörer har etsat sig fast. Då bekymrade alla tidnings-urklipp mig inte, och jag visste inte tillräckligt mycket om nittonhundratalets blodiga historia och de olika förklaringsmodeller för detta blodbad för att kunna gnälla över bristen på historisk kontext. Inte ens det berömt retuscherade fotot, där den sovjetiske soldatens stulna klocka saknas, lämnas med någon förklaring. Bara en sovjetisk soldat, i färd med att resa en flagga. Av outgrundlig anledning har den sovjetiska soldaten utanför muséet ersatts av en rysk dito. Historierevisionism är aldrig ett lika allvarligt brott när det förringar kommunismens som nationalsocialismens brott. Utanför muséet ståtar en jättelik poster för iPhone 4, vilket upprörde somliga mer konservativt lagda deltagare. Själv gladdes jag åt att kommersialismen har nått så långt. Jag minns ett mögelosande pensionat (benämnt hotell) i närheten av Alexanderplatz och en tysk gränspolis som ville skära upp hela baksätet i vår Volvo 740. Lite kapitalistisk smaklöshet är en bagatell i varje kollektivistiskt sammanhang.

Själva representantskapet då. Där diskuterades i vanlig ordning mer politisk filosofi än praktisk politik. Respekten för talarstolen var i än vanligare ordning stor, emellanåt så monstruös att ombuden valde att lyssna till det gamla talesättet om tunghäfta och ädla metaller. Icke desto mindre brände det till i ett flertal debatter, samtidigt som det hölls lysande satirer, vilka parafraserade både riksdags-ledamöter och lärde män. På Studentförbundets
representantskap får både de allra viktigaste frågorna rum och de allra mest perifera. Således diskuterades försvarets, polisväsendets och domstolsväsendets organisation, lagutrymme och budget. Men även den bristande logiken i den nuvarande lagstiftningen för fornminnesbrott och statens eventuella förmåga att agera riskkapitalist avhandlades. Som en röd tråd genom alla debatter gick en metadebatt om liberalism och konservatism. Vem som vann är ännu för tidigt att säga. Men syftet med motions-behandlingarna i Studentförbundet är aldrig att fastslå vilken politik som ska föras ut under det kommande året. I stället handlar det om att öva den retoriska och argumentationsteoretiska färdigheten, bildningsgraden om man så vill, hos deltagarna. Det syftar till att skapa lärda män och kloka kvinnor av talangfulla embryon. Det fungerade väl i år igen.

Kvällarna i det sommarvarma Berlin blev inte mindre oförglömliga. Studentförbundets sittningar tenderar att bjuda på både stora portioner rapp humor och visa ord, sång, god mat och dans tills småtimmarna sprungit förbi. Årets representantskap utgjorde naturligtvis inget undantag. Den kulturöverföring som där äger rum, mellan äldre och yngre medlemmar, är i sig viktigare än all formalia som en årsstämma innebär. Fria Moderata Studentförbundet är, oavsett hur genomtänkta rapporter, intressanta medieutspel eller välkomponerade seminarier man än producerar, ett socialt forum. Människor bygger samhällen. Människor förändrar världen. Några av dem var i Berlin i juni 2011.

Jag tycker väldigt mycket om Eric Ericsons böcker Brev till samhället och Brev till utlandet (den förstnämna boken har enligt uppgift sålt i över 100.000 exemplar, så jag är nog inte helt ensam om min faiblesse). För den som inte är bekant med dessa böcker innehåller de i korta drag brev som Ericson skickat med märkliga erbjudanden, klagomål och påståenden till olika företag, organisationer och offentliga institutioner i såväl Sverige som i utlandet. Något som genomsyrar böckerna är Ericsons stora intresse för hur samhället fungerar; särskilt hur myndigheterna artigt och på korrekt svenska besvarar de mest osannolika förfrågningar som inkommer från medborgarna. Ericson sätter fingret på något i den svenska mentaliteten och folksjälen med de skriftliga samtal han inleder.

Ett exempel är när Ericson skriver till Mona Sahlin och låter meddela att han för att hedra socialdemokratin har låtit tillverka en unik dräkt till henne, i material som älgskinn, näver, bark och ull (”en modern folkdräkt”). Brevet får ett vänligt svar från Sahlin. Ett än mer utförligt svar får Ericson av marknadschefen på Kungsörnen makaroner, efter Ericsons brev till dem där han uttrycker sin besvikelse över den ”naziörn” som Kungsörnen använder som logga. Ericson skriver också till Tierps kommun angående möjligheten att anlägga ett indianreservat i kommunen (bland annat då klimatet ”påminner mycket om indianernas ursprungsklimat”). Hans ”skrivelse” får ett kort och korrekt svar från kommunens administrativa enhet. Ytterligare ett exempel är Ericsons brev till en tatuerare i Göteborg, där Ericson vill komma in med ett djur han vill tatuera. Och så vidare.

Ericsons bok Brev till Clara och Tyra ligger till grund för föreställningen Brev från Eric Ericson, som sedan april 2011 har spelats för fullsatta hus på Elverket i Stockholm.

Föreställningen har hyllats av de flesta recensenter i medierna. Expressens Gunilla Brodrej utropade: ”Måste ses”. Dagens Nyheters recensent Pia Huss kunde heller inte få in nog med superlativ: “helt jävla underbart galet alltihop” och skrev givetvis: ”Måste ses!” Förvisso skrev Huss också: “Men som med allt starkt personligt; antingen gillar man det eller också fattar man inget.”

Med bakgrund av att man gillar ovan nämnda böcker, och läser de recensioner som finns, så är det med höga förväntningar man går till föreställningen. Förväntningar som tyvärr inte infrias.

Scenografin består av en mängd prylar, tänk loppmarknad eller vindsförråd, som ligger ovanpå en lång vit vägg. Denna vägg används av de tre skådespelarna, Thérèse Brunnander, Sanna Sundqvist och Filip Alexanderson, för att föra berättelsen framåt. De skriver på väggarna och
klistrar upp saker på dem, så att väggarna till slut liknar en stor mindmap, workshop eller brainstorm på ett företags strategiseminarium. Skådespelarna hämtar dessutom ned föremål från ”loppmarknaden” ovanpå väggarna som används i de olika sketcher som spelas upp. Pennor, tejp och kartonger blir till hus, centrum och infrastruktur; det zoomas in och ut som vore föreställningen en presentation med onlineverktyget Prezi. Föreställningens uppbyggnad av Haninge, med rondell, skola och Systembolag, känns närmast östtysk i sin överstatligt välmenande miljonprogramshand, om än med ett samhälls-kritiskt anslag.

Sketcher överlappar och går in i varandra, och till slut vet man knappt vad som är dikt och vad som är verklighet. Det är ett konstant flöde av aktiviteter – ibland pågår flera historier parallellt med varandra på scenen. På ett sätt påminner det om handskrivna, kopierade lappar med förvirrade tankegångar, som ibland finns uppklistrade på vissa busshållplatser i Stockholm.

Ericson är samhällskritisk och slår mot såväl vänster som höger. Han har i en intervju kallat samhället för ”en ganska krävande plats” och att ”staten är någonting man bara ska infinna sig i. Man måste få de där breven. Även om man flyr ut i skogen och gömmer sig måste man förr eller senare komma tillbaka. Det är som att spela på ett kasino. Banken vinner alltid.” Detta låter libertarianskt. Samtidigt har Ericson dock kritiserat Timbros ”totalitära ekonomism” och gett ut boken Så fungerar samhället, en parodi på det nyliberala Utopia, där McDonalds sköter biståndet och Findus paramilitära soldater upprätthåller ordningen i förorterna.

Ericson kan alltså inte enkelt inordnas i ett fack. Det spretar, men det är samhällskritik. Skådespelarna gör dessutom ett utmärkt jobb i att förvalta det material som har givits dem. Föreställningen är emellertid bara stundtals rolig, nämligen när den direkt kopierar stilen från Ericsons böcker. Ett exempel på det är Coop Nära Kristineberg, som under föreställningens gång släpper ned nyhets-brev genom brevinkastet; nyhetsbrev som har ett ytterst personligt tilltal, men som blir nästan hotfulla. Personalansvrige (tillika skyddsombud) Björn Hansson bjuder först in till obligatorisk tipspromenad, för att i nästa nyhetsbrev skriva att personalen blivit djupt besvikna av att DU inte kommit till tipspromenaden (Anneli som har varit nykter alkoholist har nu börjat dricka igen!) och därmed kallas man till ett personligt samtal i butiken. Nästa nyhetsbrev berättar att en av medarbetarna har dött och nu ligger på lit de parade i charkdisken.

Det är främst dessa nyhetsbrev som lockar publiken till skratt, men det visar också att föreställningen är som bäst när skådespelarna läser högt, rakt upp och ned ur Ericsons alster. Detta exempel illustrerar att texterna gör sig bättre i en bok, jämfört med att bli framförda sceniskt – där en hel del av nyanserna faktiskt går förlorade.

Den gamla sanningen gäller därför även här; boken är bättre än filmen (eller föreställningen, i detta fall). För hur gestaltar man egentligen brev som har situationskomik som denna, och som skrivs till små organisationer som ”Terapi och Hobby”, bättre än i bokform?

”Jag har flera små möss som vill flyga i ett radiostyrt plan. Varje mus vill flyga i ca 15 minuter. Jag vill också fotografera mössen när de flyger. Jag kommer över till er 17 december. Om ni inte kan flyga mössen då så hör av er så fort som möjligt.”

Spoiler alert för den som inte streamar House M.D. från nätet. I slutet av sjunde säsongen har Dr House tröttnat på den hälta som hans muskeldystrofi i höger lår givit upphov till. Han finner ett experimentellt läkemedel som testas på försöksdjur och lyckas sno åt sig preparatet, injicerar sig själv och tycks uppnå god effekt. I nästa avsnitt ska han hämta mer medicin, bara för att mötas av en uppgiven forskare och döda råttor – cancer. Efter att ha verifierat samma åkomma hos sig själv sätter han sig med bedövningsmedel, skalpell och tång i det egna badkaret och försöker operera fyra djupt
liggande tumörer från sitt eget ben. Han svimmar av smärtan och håller på att förblöda då han räddas av klinikchefen och före detta flickvännen Dr Cuddy. Frågan man kan ställa sig inför detta till synes vanvettiga beteende är varför han inte lade in sig på sjukhus? Kanske för att det där som här är olagligt att ta läkemedel som ännu är under utveckling.

Få områden i samhället omgärdas av samma extensiva paternalism som det medicinska. Exempel som avregleringen av apoteksmarknaden ändrar inte på detta faktum, även om det numera är möjligt att införskaffa en välbehövlig Resorb eller Alvedon dagen efter en studentförbundssittning. Särskilt kostsamt, mätt i både tid, förlorade liv och såväl direkta som alternativa kostnader, är regelverket gällande framtagning och lansering av nya läkemedel.

Asymmetrisk information

Ur en rent ekonomisk synvinkel finns två enkla analyser av läkemedelsmarknaden. Den ena rör förekomsten av ett asymmetriskt informationsförhållande. Branschföreträdaren antas besitta betydligt mer information om produkten än köparen, oavsett om denne är inköpschef på
landstinget eller patienten själv. Det faktum att endast somlig information är allmänt känd ger säljaren ett övertag som hon kan utnyttja för att sälja mer av produkten eller betinga ett högre pris än vad som vore fallet om samtliga inblandade satt på samma informationsunderlag. Detta kallas i neoklassisk ekonomisk teori för ett marknadsmisslyckande. En viktig invändning mot ett sådant resonemang, som hämtas från den österrikiska ekonomiska skolan, är dock att varje existerande marknad i så fall måste benämnas som misslyckad i någon utsträckning, och att de försök som görs från politiskt håll för att rätta till sådana misslyckanden tenderar att ytterligare snedvrida marknaden. En hypotetisk, perfekt marknad är förvisso en god approximation inom nationalekonomin. Icke desto mindre är bristen på detta utopiska tillstånd en sällsynt dålig indikation på behovet av ökad politisering.

Dessutom kan man ifrågasätta huruvida det i dag är sant att patienten har något större informationsunderskott. Framför allt förbättrade
kommunikationer i form av internet, i kombination med det kraftigt ökade utbudet av läkemedel, gör det enklare för patienten att läsa in sig noggrant på det egna preparatet medan läkaren, som har att behandla åtskilligt fler sjukdomar och preparat än en enskild patient, har svårt att hålla sig lika väl informerad i varje partikulärfall. Många länder, i stor utsträckning även Sverige, försöker förvisso med lagstiftning förbjuda att sådan
information når patienterna. Icke desto mindre tillhör det gamla skråsamhälle i vilket läkarens status och överlägsna utbildning gav upphov till informationsasymmetri en svunnen tid.

Skalfördelar och inträdeshinder

Den andra analysen av läkemedelsmarknaden handlar om hur branschstrukturen ser ut. Det brukar tas upp att läkemedelsindustrin är en marknad med få aktörer, till följd av de höga fasta kostnader som läkemedelsproduktion är behäftad med. Dessa kostnader gör att endast stora aktörer etablerar sig, och det ringa antalet konkurrenter gör att man får en oligopolliknande situation, där producenterna får ökad makt på konsumenternas bekostnad. Men en viktig fråga att ställa sig i sammanhanget är varför industrin är behäftad med så höga fasta kostnader. Sambandet mellan krånglig byråkrati och storleken på företagen är relativt allmängiltigt. Ju mer regler politiken inför på en marknad, desto högre blir de fasta kostnaderna, och till slut blir det även lönsamt för de få aktörer som finns att själva spä på denna ökade byråkratisering. Inträdeshinder på en marknad gynnar naturligtvis de som redan är etablerade, vilket exempelvis förklarar varför Ladbrokes så starkt argumenterade för att odds- och spelföretag på en ”avreglerad” marknad skulle vara tvungna att erhålla licens av staten för att få verka i landet. Som en redan etablerad aktör skulle detta effektivt undanhålla företaget konkurrenter och öka vinsterna. Lobbyingverksamhet handlar ofta om just detta. Det är oerhört ovanligt att små entreprenörer ägnar sig åt eller gynnas av lobbying, som i mångt och mycket är de stora elefanternas strategi för att skaffa sig ökade marknadsandelar. Inte genom ett förbättrat produktutbud utan genom att arbeta för lagar och regler, gärna med hjälp av självcensur i det egna branschorganet, vilket
försvårar nyetablering av företag.

Det liberala försvaret för företagande är således i mångt och mycket ett försvar för själva den kapitalistiska principen om fritt företagande, inte ett vurmande för existerande företag och deras beteende. I länder och branscher där regelverken är extensiva tenderar företag att ägna sig åt främst rent-seeking som lobbying, och ju mer regelverk desto mindre klassiskt kapitalistiskt beteende från företagen. Sådant leder naturligtvis till effektivitetsförluster i alla branscher, men i läkemedelsbranschen blir det extra pikant, eftersom en ”effektivitetsförlust” här handlar om förluster i hälsa och till och med liv.

För hälsans skull

Asymmetrisk information och höga fasta kostnader är alltså de nationalekonomiska benämningarna på de faktorer som anses motivera den rådande paternalismen på hälsoområdet. Men det finns en tredje, om än mer psykologisk, faktor som berör hur enskilda individer ser på sina medmänniskors hälsopåverkande  beslut. Narkotikabrott, åtminstone så länge de rör eget bruk, hör till kategorin brott utan brottsoffer. Men ur liberal
synvinkel är sådana handlingar inte att betraktas som brott – ingen rättighetskränkning har ju ägt rum, för i så fall skulle det funnits ett (eller flera) offer. Man kan naturligtvis, som Gudrun Schyman menar gällande prostitutionslagstiftningen, hävda att man begår ett ”brott mot mänskligheten”, men då har man likställt sexköp mellan frivilliga kontrahenter med Pol Pots, Hitlers och Slobodan Milosevics allra värsta övergrepp. Frågan är då varför vi har så hårda straff av en handling som saknar brottsoffer. (Om man i paternalistisk anda menar att förövarens egna kropp är offret för handlingen tycks det orimligt att den utöver den skada som den lider vid narkotikaanvändandet även ska avtjäna ett otal år i fängelse.) En förklaring, som bland annat professor Magnus Johannesson vid Handelshögskolan har undersökt, rör beteende-ekonomi. Man har bland annat ställt upp följande experiment:

Det finns en grupp rökare som skulle vilja sluta röka men som anser att kostnaden i form av rök-avvänjningsprodukter är för hög. Dessutom finns en grupp, vilket är den för experimentet intressanta gruppen, som har att välja mellan att ge rökarna antingen en summa pengar som motsvarar marknadsvärdet på dessa rökavvänjningsprodukter (för en viss tidsrymd, ofta motsvarande runt tre månaders behandling) eller ge rökavvänjnings-produkterna direkt. Pengarna tas från forsknings-projektets budget och belastar således inte de som deltar i experimentet. Noterbart är alltså att om man väljer att ge rökavvänjningsprodukterna har man gett något som mottagaren värderar lägre än en direkt-överföring av pengarna. Utgångspunkten var ju att dessa rökare inte tyckte att produkterna var värda så mycket pengar. På en ren nyttofunktion kan man alltså sätta dem i ett bättre läge genom att ge pengar i stället för rökavvänjningsprodukter. Resultaten, som även testats för diverse omständighetsfaktorer, är entydiga. En överväldigande majoritet väljer alltid att ge rökavvänjningsprodukterna. Man har således det beteende som forskarna kallar hälsopaternalistiskt. Beteendeekonomer undersöker främst faktiska beteenden, så exakta förklaringsmodeller får man främst söka efter på annan ort. Alternativa förklaringar föreligger, men det tycks ligga nära till hands att anta att man av någon anledning förmodar att rökare inte förmår fatta helt igenom rationella beslut och att man därför bör fatta dessa hälsorelaterade beslut åt dem. Eftersom en majoritet av befolkningen beter sig på detta sätt är det lätt att se varför stödet för generell sjukvård med litet direkt inflytande från patienter är starkt, eller varför människor överlag inte upprörs mer över det något odemokratiska i ett folkhälsoinstitut som för medborgarnas egna pengar försöker övertala dem att byta uppfattning i en rad hälsorelaterade frågor. Alla anser att detta tvång behövs för andras skull, som en parafras på utsagan att staten är den illusion där alla tror sig leva på någon annans bekostnad.

En mur av regler

Läkemedelsmarknadens slutkund är alltid patienten, oavsett vilka omvägar produkterna tar för att komma dit. Och mellan patienten och ett färdigt men oprövat läkemedel står ett otal myndigheter och regleringar. EU bidrar med bland annat sju läsvärda produkter: Directive 2001/20/EC och 2005/28/EC, för tillfället Volume 10 – Clinical trials, EudraCT Supporting Documentation, Helsingforsdeklarationen, ICH-GCP och NTA, volume 4. Till regelbördan lägger sedan den svenska staten ett antal lagar: Läkemedelslagen, Arkivlagen, Patientskadelagen, Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och Lag om etikprövning av forskning som avser människa. Men ingen hög som inte kan bli högre tack vare svenska myndigheter; Läkemedelsverket slänger på Föreskrifter och allmänna råd om klinisk läkemedelsprövning och Föreskrifter och allmänna råd om klinisk prövning av läkemedel för humant bruk medan Socialstyrelsen pitchar in sina Föreskrifter och allmänna råd om patientjournallagen och Föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården. Resultatet är imponerande. Total tid från idé till utprövat läkemedel uppgår till cirka 15 år och budget- (för att inte nämna alternativ-) kostnaden mäts i miljardbelopp per substans.

En fråga man kan ställa sig medan man hugger sig igenom denna veritabla djungel av byråkrati är hur nödvändiga externa regler egentligen är. Alla de regler som var i bruk när den stora Neurosedynskandalen ägde rum (foster som föddes med missbildningar till följd av gravida kvinnors bruk av ångestmedicinen Thalidomid) förhindrade inte katastrofen. Men framför allt följde därpå en extensiv intern revision från läkemedelsföretagen själva gällande hur kliniska prövningar bör utformas – måna som de är om både anseende och kvaliteten på sina produkter. Den självcensur som varje seriös kapitalistisk marknad utövar fungerade.

Klinisk prövning

Hur går det då i praktiken till att ta fram ett nytt läkemedel? Processen är genom det regelverk som nämns ovan ytterst standardiserad. Först äger en pre-klinisk fas rum, där biokemiska, toxikologiska och teoretiska farmakologiska effekter utvärderas, samt djurstudier. Därefter ansöker företaget om att registrera preparatet som Investigational New Drug, vilket krävs för att få testa det på människor. Därpå följer Fas I-, II- och III-studier, där man utvärderar i tur och ordning effekten hos friska, hos sjuka i liten skala och hos sjuka i större skala. För allt detta krävs naturligtvis kontrollgrupper. Efter att ha samlat ihop data från alla dessa studier skickar man in en New Drug Approval, en process som bara i sig tar cirka tre år. Föga förvånande är företagen själva betydligt snabbare i sina rigorösa processer än den statliga byråkratin i att läsa igenom ansökningarna. Om preparatet slutligen godkänns kan det börja marknadsföras till allmänheten. Annars är femton år och någon miljard slängd på tippen.

Det tycks röra sig i stor utsträckning om en rädsla för just biologiska preparat. Regelverket är exempelvis inte tillnärmelsevis lika stelbent gällande den medicintekniska utvecklingen. Föga förvånande håller denna också avsevärt högre takt gällande förnyelse av utbudet, även för exempelvis radiologiska produkter, som datortomografiapparater, vilka vi vet är behäftade med avsevärda hälso-risker vid alltför rikligt bruk.

Ett anspråkslöst förslag

För en mer obstinat liberal tycks allt detta egentligen orimligt.  Individer har rätt att själva välja vilka produkter de intar och ingen lag eller föreskrift bör således reglera detta. Samtidigt finns det åtskilligt som kan göras under rådande regelverk. Närmare bestämt en reform som möjliggör marknadsföring av ett läkemedel innan samtliga tre faser av kliniska prövningar är färdiga. Läkemedelsföretagen dokumenterar ju redan samtliga steg utförligt, varför steget tycks kort till att tillåta marknadsföring av olicensierade läkemedel under förutsättning att företagen även tillhandahåller resultaten från genomförda studier. Den som då önskar pröva ett preparat som endast har testats på djur tillåts därmed göra det. Den som vill testa ett läkemedel som har testats på sjuka patienter i liten skala (genomgången Fas II-studie) i stället för att vänta tills en Fas III-studie har utförts och berörda myndigheter har godkänt preparatet, kan göra så. Den enda skillnaden mellan ett läkemedel efter en Fas II-studie och ett godkänt preperat cirka sex år senare är egentligen storleken på konfidensintervallen.

Motståndare mot idén att patienter ska kunna införskaffa mediciner i ett tidigare skede anför gärna försiktighetsprincipen som grund. Ett läkemedel ska vara ”säkert” innan det släpps till marknaden. Men inget läkemedel är ”säkert” när det släpps. Dels för att fullständig säkerhet är ett abstrakt, utopiskt begrepp men också mer konkret i betydelsen att vi för existerande läkemedel utför även Fas IV-studier, som går igenom långtidseffekter (som ju naturligtvis är omöjliga att utreda i tidiga skeden) samt ofta även hur profilen gällande mindre uppenbara biverkningar ser ut. Ett vanligt symtom som huvudvärk som inrapporteras av en av tio personer i en Fas II-studie behöver ju inte bero på preparatet. Åkomman är tillräckligt vanlig för att det ska vara troligare att läkemedlet inte är boven i dramat, men det är i så små studier omöjligt att fastställa orsaken. Så den som åberopar en paternalistisk försiktighets-princip bör även besvara frågan varför inte även långtidseffekter bör utredas innan ett preparat kan registreras. Vi vet ju att dessa kan vara förödande, som den ökade prevalensen av lungcancer som följde några decennier efter att tobaksrökning blev populärt ger ett övertydligt exempel på.

Det absurda i tanken om ”säkra” läkemedel framgår också då man funderar på alternativet. Baslinjen kan inte rimligen vara en frisk människa. Den rätta jämförelsen är mellan en sjuk patient utlämnad åt blott befintliga läkemedel och samme patient med tillgång även till det nya läkemedlet. Sjukdomar är per definition inte säkra, och vad som är det säkraste valet i en sådan situation kan inte avgöras ett decennium i förväg av Läkemedelsverket.

Den kanske bästa förklaringen till den felaktiga tanken om ”säkra” läkemedel är Frédéric Bastiats gamla aforism om ”det man ser och det man inte ser”. Varje gång en patient avlider till följd av ”otillräcklig” utprovning av läkemedel (exempelvis långtidseffekter som inte går att gardera sig mot) leder det ofelbart till hätska utfall och till att såväl staten som kapitalet får löpa gatlopp i media. Hur kunde det hända? Kraven på striktare regler haglar. Det är det man ser. Men när en patient avlider till följd av överdriven utprovning av läkemedel – i klartext: varje gång det finns ett läkemedel färdigt men ännu inte godkänt – händer inte ett dugg. Det är det man inte ser. David Friedman påpekar i andra utgåvan av The Machinery of Freedom att
amerikanska FDA egentligen erkände sig skyldiga till massmord 1981, när man tio år efter andra utvecklade länder äntligen gick ut och tillät förskrivning av betablockeraren timolol för att förebygga hjärtattacker. Eftersom läkemedlet ifråga förväntades rädda ungefär 10 000 amerikaner varje år handlade det alltså mellan tummen och pekfingret om 100 000 liv som hann gå till spillo i väntan på FDA:s byråkrati.

Vilken princip?

Detta leder in oss på vilka etiska system som ger hållbara argument för den reform som föreslås ovan. Det är i enlighet med den rättighetsbaserade, liberala traditionen uppenbart att en individ har rätt att själv välja vilka preparat som hon ska inta. Mer intressant är ju vad en utilitaristisk etik säger om samma förslag. Det är trivialt sant att dagen före lanseringen av ett nytt läkemedel ligger patienter och dör i sjukhussängar för att de inte får del av läke-medlet. Ju längre tillbaka man sedan går i processen desto mindre uppenbara är de goda effekterna. Men det innebär icke desto mindre att ur nyttosynvinkel skulle människor få det bättre med en avreglering. Mest uppenbart blir detta kanske i AIDS-fallet. Det är välbelagt att just för AIDS-studier på åttiotalet var forskningsfusket hos försökspersonerna utbrett. Homosexuella män i San Francisco och New York samlades, lade alla sina tabletter, ovetande om det var en faktisk bromsmedicin eller ett placebopiller, i en gemensam skål, krossade innehållet och delade sedan på pulvret. På så vis försäkrade man sig om att man i alla fall fick i sig lite av den otillgängliga medicinen. Andra vanliga metoder var att man skickade ett sample av sitt blod till ett privat laboratorium och betalade för en koncentrationsbestämning. Om nivån var noll, och man således fick placebo, hoppade man av experimentet. Även mer utbrett fusk i form av att du kunde betala ersättning till den som fick in dig i ett experiment, eller flyttade över dig från kontrollgruppen till interventionsgruppen förekom. Det är svårt att klaga på forskningsetiska tillkortakommanden hos en försöksperson som har allt att vinna på att hamna i rätt grupp. AIDS var en gång i tiden – och är
fortfarande i stora delar av världen – en sjukdom som i obehandlat tillstånd tar livet av den drabbade inom några år, medan den som står på broms-
mediciner har nästan normal förväntad livslängd. Att ligga och dö i en sjukhussäng för att staten vill ha en ”säker och rationell” (Läkemedelsverkets instruktion) användning av förekommande preparat är varken säkert eller rationellt.

Under ett flertal år har det skett en förskjutning gällande utbudet av kultur som bygger på rörlig bild. Storfilmerna blir färre men säkrare, i bemärkelsen att de gärna bygger på tidigare ekonomiska framgångssagor. Således går Captain Jack och hans Pirates of the Carribean denna sommar upp på biograferna för fjärde gången. Att Hollywood är mer riskminimerande än europeiska filmmakare kan å andra sidan förklaras av att det rör sig om privata investeringar och inte statliga kultursatsningar. Man är helt enkelt mer aktsam med egna slantar. Som en naturlig del i denna ekonomiska maximinstrategi ingår ökade satsningar på TV-mediet. Detta resulterar dels i kraftigt utökade budgetar, men också i att även tv-serier i dag gärna får bygga på redan genomförda succéer. The Killing, med svenske Joel Kinnaman i en av huvudrollerna och byggd på den danska serien Forbrydelsen, är ett exempel. I bräschen just nu går dock en helt annan serie, närmare bestämt Game of Thrones. Med en budget på ungefär fem miljoner dollar per avsnitt är serien den dyraste någonsin.  Även den bygger på en storsuccé, George R R Martins bokseptologi (endast fem delar har lanserats i skrivande stund) A Song of Ice and Fire. TV-serien har döpts efter septologins första bok. Sista avsnittet av säsong ett gick på HBO i mitten av juni.

Som brukligt är när det gäller fantasygenren finns en liten men oerhört bestämd skara fans som ser som sin uppgift att förmå författare och regissörer att inte vika en tum från originalets manus. Dessa tycks överlag vara ytterst nöjda med övergången till rörligt medium. Dessutom har en betydligt större krets tilltalats av en serie som både känns klichéartat familjär och samtidigt friskt nydanande. Game of Thrones är en filmatisering av politisk spelteori. Och den är en hisnande vacker sådan. Den utspelar sig i en värld som heter Westeros, bestående av ett antal kungadömen som ingått allians med varandra i en feodal struktur. Vi kommer in i historien några år efter att den galne tyrannen avsatts och dödats och de underliggande sprickorna mellan de nya alliansbyggarna håller precis på att blomma upp i full dager.

Ur ett antal olika individers ögon belyser serien hur beslut fattas och planer dras upp i lönndom och de konsekvenser som varje handling, altruistisk såväl som egoistisk, är behäftad med. I detta avseende är serien en uppfriskande förnyelse av fantasygenren som alltför länge tillåtits ha inte bara magiska djur och övernaturliga krafter utan även lika verklighets-frånvänd handling. I Game of Thrones hänger däremot orsak och verkan alltid intimt samman. I svåra valsituationer finns inget tredje alternativ, ämnat att rädda både prinsessan och kungariket. Snarare ser tittaren hur historiens skeenden närmast deterministiskt bestämmer utfallet i varje situation, samtidigt som rollfigurerna ges möjlighet att fatta de bästa beslut de kan, givet omständigheterna. För en obotlig romantiker blir det emellanåt riktigt plågsamt, inte minst till följd av den sympati som serien effektivt bygger upp för huvudkaraktärerna. George R R Martin däremot hyser en underbar brist på just sympati. Om utvecklingen tjänar på att en för tittarna kär karaktär måste gå ett våldsamt öde till mötes så väntar blod och ond, bråd död om hörnet. Han är en författare som tycks ta livet av sina älsklingar utan att ens darra på manschetten.

Precis som i old-school fantasy får vi följa kungar, drottningar, prinsar, prinsessor, riddare, krigare och fruar i deras kamp för godhet och ädla ideal eller dess raka motsatser. En av poängerna med serien är dock att nästan ingen person har helt renodlade karaktärsdrag. Godhet är inte nödvändigtvis ett relativt begrepp men även de som slåss för en god sak är utrustade med klart mänskliga drag. Tyrannerna är sällan enbart onda. Snarare lider de av mindervärdeskomplex eller hämndlystnad av fullgoda skäl. Här ryms därför varken Aslan eller förnumstiga brittiska snorvalpar som syskonen Pevensie och Harry Potter. Inte heller Lord Voldemort eller Sauron. Detta är en värld som snarare är befolkad av Severus och Boromir. Den sistnämnde har dessutom använts i närmast bokstavlig betydelse. Den första säsongens huvudperson, lord Eddard Stark, spelas av just Sean Bean vars karaktär i Peter Jacksons Sagan om Ringen är en av få som inte är helhjärtat god eller avgrundsdjupt ond.

Feodalstrukturen i detta medeltida samhälle är naturligtvis sådan att orättvisor är närmast vardags-mat, ojämlikheter till följd av börd ett naturligt inslag och blodslinjer av yttersta vikt. Men det finns ingen politisk kritik i detta, som man annars kan tänka sig att dagens och den verkliga världens åskådare skulle vilka rikta. Alla karaktärer är överens om denna tingens ordning som ytterst bygger på våld och ekonomisk överlägsenhet, precis som historiska feodalsamhällen har gjort. Politiken återfinns i stället i spelet kring makten. Både i samtalen i huvudstaden King’s Landing och i de arrangerade äktenskapen och deras betydelse. Men även på slagfälten i säsongens senare avsnitt. Eftersom blodslinjer spelar en så stor roll så gör även oäkta barn det. För detta är en serie där det sups och knullas för fulla muggar, desto mer ju högre upp i hierarkin vi kommer. Horor och bordeller, utomäktenskapliga affärer och incestuösa komplotter förgyller en genre som länge varit alltför barnvänlig för att kunna tas på allvar. Språket är därefter – mer som ett redaktionsmöte än vad man kan läsa i Svensk Linje. Tillsammans med det utmärkta utförandet från skådespelarna skänker detta en intressant air av både realism och modernitet åt serien. Som tittare glömmer man nästan bort att man betraktar en uppdiktad värld långt från vår egen, befolkad av både drakar och odöda. Just dessa magiska inslag är dessutom aldrig, även om de existerar i den första säsongen, seriens huvudpoäng. Ofta är de övernaturliga inslagen snarare antydda än uppenbara. Både geografiskt och sceniskt utgör de perifera företeelser avsedda att utöka handlingsutrymmet något och möjliggöra oväntade maktförskjutningar och prioritets-förändringar för invånarna i Westeros. I centrum för serien står istället människan i hela sin prakt. Ofullkomlig, men kapabel till mycket, i hård kamp för sin tillvaro. Med bekymmer som inte ens avlägset påminner om en bostadsrättsinnehavares vånda över inflationsutvecklingen. Den som gillar det politiska spelet kan här hänge sig åt en eskapism från den svenska politikens debatt om hur barnfattigdom ska definieras, till en värld där politik är till för att överleva.

Klagomål på att man kan ändra sin röst för en mindre summa pengar? Var det inte vad sossarnas maxtaxa på dagis handlade om? Byta parti för att man själv eller någon närstående får jobb? Det är ju hela poängen med moderaternas arbetslinje. En något nyktrare analys av undersökningen ger snarare vid handen att äldre generationer är något bättre på självbedrägeri.

Demokrati är svårt. I den svenska valstudion vid det amerikanska presidentvalet 2008 satt professor Claes G Ryn vid Catholic University of America och försökte pedagogiskt bemöta programledarens anklagelse. Nej, USA är inte mindre demokratiskt bara för att man använder enmansvalkretsar. Det är inte bara socialdemokratiska linser som grumlats av illusionen om Sverige som (förr i tiden, innan det blev kallt och hårt här uppe i tjälens hemland) det perfekta landet.

Nu gör vi ett litet tankeexperiment. Antag att Sverige består av nio individer, motsvarande nio miljoner, och fem partier – M, FP, C, KD, S. Inga rasister, inga kommunister, inga irrationalister. Nästan en liberalkonservativ utopi. Individerna kan grupperas i tre kategorier, beroende på hur de rangordnar riksdagspartierna, vilket de gör enligt följande (fallande) ordning:

Det ser således ganska jämnt ut i olika opinions-undersökningar. Om vi röstar enligt normalt svenskt förfarande får vi moderat (minoritets-)valseger. Detta kallas inom kollektiv beslutsteori för plurality voting. Men det är som sagt endast en av flera möjliga demokratiska beslutsprinciper. Övriga, värda att kort omnämnas, är till exempel plurality runoff – som ovan, men om ingen får enkel majoritet får de två bästa i första rundan slåss mot varandra, i enlighet med hur exempelvis franska presidentval går till; pairwise comparison med enkel majoritet, där alla ställs mot varandra som om inga andra alternativ existerade; Borda count – favoriten får fyra poäng, tvåan får tre poäng, et cetera. Slutligen då approval voting, där varje individ säger ett antal partier som hon kan tänka sig att rösta på. Antag i det sistnämnda fallet att de fyra individerna som delar preferenser accepterar de tre första alternativen i sin rangordning, men de övriga fem bara accepterar sina två första alternativ.

Alla dessa övriga principer ter sig för en utomstående lika demokratiska. Åtminstone får den som förfäktar det klassiska svenska idealet svårt att förklara varför Eurovision Song Contest ska avgöras med en annan princip, nämligen en variant på Borda count. Men de totalt fem beslutsprinciperna som beskrivs ovan ger fem olika vinnare. Det är alltså möjligt för samtliga partier att vinna, givet att en för just det egna partiet fördelaktig princip används. (Beviset följer ganska direkt från preferensstrukturerna, men lämnas icke desto mindre åt den för Svensk Linje frekvent förekommande överambitiösa läsaren.) Den egentliga makten i en demokrati ligger inte bara i befolkningsstödet utan i hur spelreglerna för demokratiska beslut är beskaffade – den som sätter dagordningen kan ofta även bestämma utfallet. Och spelreglerna själva undslipper alltför ofta debatten. Här kan man tänka sig att svenska ungdomars invändningar mot demokratin finner näring. Apatin är aldrig längre bort än ytterligare en uppgiven kamp för ett ideal som inte ens ges plats på spelplanen.

I den svenska debatten sätts majoritetsbeslut i allmänna val på en piedestal som når ända upp till den kollektivistiska himlen. Det tycks inte finnas någon fråga som är för futtig för att man ska avstå från att använda denna beslutsmetod. DN-medarbetaren Maciej Zarembas utmärkta reportageserie om den svenska demokratin sätter dock fingret på en ofta förbisedd punkt. Demokrati handlar inte bara om att låta majoriteten bestämma. Den handlar också om att skydda minoriteter från att majoriteten fattar samtliga beslut i ett samhälle. Någonstans upphör det allmännas domäner. Men den sistnämnda principen har oerhört svag ställning i Sverige. Det beror delvis på att socialdemokraterna aldrig har haft något intresse för minoritetsskydd – inte bara för att deras komparativa fördel historiskt sett har varit just att de har varit flest, utan även för att den socialdemokratiska välfärdsstaten inte vill se några inskränkningar i politikens omfattning. Det privata anses politiskt. Och socialismen bör därmed anses totalitär. Göran Hägglunds och KD:s fagra tal om politikens gränser visade sig tyvärr vara en stridsplan alltför svag för att överleva första kontakten med fienden. Det är i sådana stunder man som liberal önskar att konservatismen vore en kraft att räkna med i svensk politik.

Även den representativa demokratin hyllas oförbehållsamt. Då missar den historiskt obevandrade att den representativa demokratin tillkom av rent pragmatiska skäl. Generellt har kostnaderna för direktdemokrati varit väldigt höga, mätt framför allt i hur lång tid det tar att åka häst och vagn mellan Skåne och Stockholm. Med den kommunikationstekniska utveckling som har skett sedan hästkärran uppfanns finns dock inga egentliga tekniska hinder mot att använda direkt-demokrati oftare. Däremot har välfärdsstatens gargantuaska förvällning gjort det praktiskt taget omöjligt för enkla medborgare att följa med i alla frågor. Men ur liberal synvinkel är det blott
ytterligare ett argument för att använda direktdemokrati i gemensamma beslut – det skulle lägga en effektiv hämsko på utvidgningen av det politiska utrymmet, och öka relevansen på de diskuterade frågorna. Det  ska dock sägas att det sistnämnda inte är säkert – inte ens den skarpaste studenten i klassen kan nog se intuitionen bakom att exempelvis valet mellan höger- eller vänstertrafik respektive subtilt skilda metoder för kärnkraftsavveckling kräver folkomröstning, medan övriga ärenden bör överlämnas överlämnas åt den representativa demokratin.

I detta nummer av Svensk Linje går Alexander Funcke, doktorand vid Stockholms Universitet och korruptionsforskare, igenom mer liberala, men till stor del anti-demokratiska, styrelsesätt och funderar kring varför de aldrig sjösatts i större skala. Johanna Nylander, Svensk Linjes layoutexpert med erfarenhet som ledarskribent på Expressen, funderar om det inte vore mer demokratiskt om medborgarnas faktiska normer fick utslag även i den offentliga omsorgen, även om det rör sig om något så tabu-belagt som äldres sexualvanor. Evelina Lorentzon, civilekonom från Handelshögskolan, grubblar i liknande tankegångar kring samhällets och statens klädkoder och när och varför de bör skilja sig åt. Ulrik Franke, doktorand i informationssystem vid Kungliga Tekniska Högskolan, funderar i stället kring om allmänna majoritetsbeslut verkligen bör tillämpas på något så privat som individens egna kropp och dess organ. Detta om något är demokratifrågor; diskussioner om gränsen mellan de områden som politiken bör bestämma över och de som hör till privatlivet eller civilsamhället; analyser gällande hur en tolerant, liberal stat förhåller sig till rådande samhällsnormer; propagerande för förslag som ingen ännu vågat väcka.

Svenska ungdomar och unga vuxna är inte ett hot mot demokratin. Det är förvisso inte heller konsensustänkande, stark intern partikultur, rikets författning, majoritetsbeslut, avsaknaden av personval, bristen på enmansvalkretsar eller frånvaron av direktdemokrati heller. Men de är alla ämnen som bör luftas oftare i debatten. Förhoppningsvis kommer det att leda till att färre svenska ungdomar önskar en stark ledare som inte behöver bry sig om allmänna val. Förhoppningsvis innebär det också att den svenska hegemonin gällande synen på demokrati kan brytas. Demokrati är förvisso viktigt. Men frihet är viktigare.

Att försvara städer och de värden de bär upp kan uppfattas som närmast redundant i liberala sammanhang. Det krävs inte någon extraordinär historiekunskap för att inse alla positiva effekter och möjligheter som städer medför. Trots detta kan det vara på sin plats att få en uppfräschning av argumenten.

Edward Glaeser har skrivit ett rättframt försvar för (stor)städer, med titeln Triumph of the city. Glaeser är nationalekonomiprofessor vid Harvard och själv en storstadsperson – han har bott i bland annat New York och Chicago. Glaesers tes är rättfram: städer är bra för (i princip) allt, och alla. Redan i första kapitlet konstaterar Glaeser det enkla sambandet för tätbefolkade orter: mer människor = mer konkurrens = mer tillväxt. Därifrån fortsätter han till att förklara varför städer är bra på ett antal sätt där missuppfattningar vanligtvis råder.

Bra för fattiga

Många städer världen över har förvisso påtagliga inslag av urban fattigdom. Men det vanligaste misstaget, framhåller Glaeser, är att därför dra slutsatsen att städer skapar fattigdom. Tvärtom: det är just eftersom städer kan erbjuda en väg ut ur fattigdom, eller i alla fall förbättrade levnadsvillkor och möjligheter, som fattiga söker sig till städer från landsbygden. Från Rio de Janeiros favelas till slum i utkanterna av afrikanska storstäder noterar Glaeser samma drivkraft hos invånarna: att söka en chans till ett bättre liv än det som fanns i landsbygdens isolering. Prospekten för att tjäna mer är större i städer, både för fattiga och rika, och i den utvecklade världen glöms den agrara ordning som länge rådde även i våra länder ofta bort när utvecklingsländers miljonstäder betraktas med skeptiska ögon. Slummen är måhända inte vacker men den är vägen ur fattigdom för många människor i utvecklingsländer och bör inte jämföras med stadens rikaste delar utan med den begräns-ning och fattigdom som landsbygden i många fall innebär. Definitivt, påpekar Glaeser, ska inte de farhågor som medel- och höginkomsttagare som redan bor i städerna ibland uppvisar inför tanken om ökad inflyttning tillåtas stå i vägen för fler människors möjlighet att skapa sig bättre livschanser i städerna.

Bra för hälsan

Intuitivt kan även en stadsbo få för sig att livet i städer är ohälsosamt: stressigt, förorenat, trångt. Glaeser visar tydligt att städer i både industriländer och utvecklingsländer har bättre hälsotal, lägre självmordsfrekvens och lägre spädbarnsdödlighet. Visst, sjukdomar har lättare att sprida sig till fler i tätare befolkade områden, men det är också lättare att få tillgång till läkemedel och sjukvård. Investeringar i t.ex. vattenrening har också positiv effekt för fler människor ju tätare befolkat området är, och stadsbor promenerar mer.

När det gäller hälsan slirar Glaeser till lite grand i sin annars ganska liberala hållning: han tycks inta en försiktigt positiv hållning till de förbud och skatter som lagts på rökning i en del amerikanska storstäder de senaste åren, utan att erkänna att det är en inskränkning av den valfrihet han i övrigt ser som en del av städers styrka.

Bra för tillväxten

Städer är drivkraften för länders tillväxt i stor utsträckning, framhåller Glaeser – i synnerhet städer som lyckas ta vara på innovationer och företagsamma människor. Det kan förstås hända, och händer, att stora städer går på knäna och folk börjar flytta därifrån. Glaeser uppehåller sig mycket i detta vid exemplet Detroit och dess havererade bilindustri. Med det exemplet vill Glaeser peka på att städer som lägger ”alla ägg i samma korg”, genom att knyta sig vid en enda industri (och viktigare: ett enda eller ett par få företag), löper stor risk att stagnera när den industrin blir konkurrensutsatt. Ett bättre recept för att utnyttja närhet och dynamiska effekter av att kreativa personer och nytänkande företag samlas i samma område är då Palo Alto och Silicon Valley i Kalifornien, menar Glaeser. (Han inser dock inte ironin i att han beskriver detta samtidigt som han öppet erkänner att Palo Alto är byggt och planerat för att passa bilister, som behöver färdas en bit till jobbet.)

Bra för miljön

En annan viktig poäng som blir tydlig i boken är att det är humbug att storstäder skulle vara dåliga för miljön. Oavsett om man tittar på miljöpåverkan utifrån energianvändning, koldioxidutsläpp, ”ekologiskt fotavtryck”, industriutsläpp eller vattenanvändning så är städer mer miljö-vänliga än förorter och landsbygd. Den enkla anledningen till detta är att när människor bor tätare och på mindre ytor krävs mindre resurser per person för att upprätthålla en viss levnadsstandard. Man måste här, liksom när det gäller städer och fattigdom, jämföra äpplen med äpplen: ”fotavtrycket” från en invånare i New York eller Shanghai bör rimligen jämföras med någon som bor i glesbygden utanför dessa städer, eftersom det i de flesta fall är det reella alternativet, och inte med en jordbrukare på landsbygden i ett centralafrikanskt land. Glaeser är marknadstillvänd urbanist och har föga till övers för grönavågare, både vad gäller deras inställning och deras (miss)uppfattningar om resursåtgång i olika samhällen.

Bra för mångfalden

En uppenbar fördel med storstäder är att de erbjuder ett större utbud av alternativ och möjligheter vad gäller utbildning, jobb, subkulturer, underhållning, mat, m.m., och med detta följer oftast att metropoler uppvisar en större mångfald av t.ex. religioner, etniska härkomster och livsstilar än småstäder och glesbygd. Ekonomen och stads-teoretikern Sanford Ikeda brukar om detta tala om att städer förutsätter ”radikal tolerans”, alltså att det är svårare att vara inskränkt och skeptisk mot det man uppfattar annorlunda om man lever i en storstad än i en mindre stad. Varken Glaeser eller Ikeda säger huruvida det objektivt sett är rätt eller fel med denna mångfald, men Glaeser pekar i boken på hur denna mångfald inte bara leder till ett rikare liv för den som uppskattar valfrihet och alter-nativ, utan även bidrar till tillväxt och innovation, eftersom toleransen gentemot olika livsval som präglar storstäder gör att nytänkande och driftiga människor dras dit.

Planeringens problem

Som så många andra liberala stadsteoretiker lutar sig Glaeser mycket mot Jane Jacobs, vars bok The death and life of great American cities från 1961 var stilbildande i synen på staden och stadsplanering ur ett kritiskt perspektiv. Jacobs motsatte sig – liksom Glaeser – så kallad funktionsuppdelning och talade sig varm för en blandad, spontant framväxt stad. Jacobs hade dock en personlig aversion mot höga byggnader – något Glaeser inte delar. Han skriver tvärtom om vikten av att storstäder, framför allt i utvecklingsländer, tillåts byggas på höjden där så efterfrågas, eftersom restriktioner på byggande leder till begränsad inflyttning, stagnation och
ekonomiska ineffektiviteter. Glaeser stolpar upp tre regler som stadsplanering bör bygga på för att inte hämma utveckling:

1) tillståndsprocessen bör ersättas med ett system där avgifter och skatter kompenserar grannars och andras förluster av till exempel utsikt när nybygge sker i ett område, 2) historiskt bevarande (typ K-märkning) ska vara begränsat och väldefinierat, 3) stadsdelar bör få större makt att forma sin egen karaktär (dock ogillar Glaeser NIMBY-ism och ser ogärna att stadsdelar präglas av den typen av tänkande).

Kritik

Glaesers bok är en faktaspäckad men ändå läsvänlig inlaga till försvar för staden, ”människans främsta uppfinning”, som Glaeser kallar det. De positiva budskapen till trots kan viss kritik vara på plats. Glaeser definierar aldrig riktigt vad som är en stad; kan verkligen Los Angeles och Stockholm räknas in i kategorin ”städer” på samma villkor? Vidare väljer Glaeser i vissa fall att kontrastera den täta innerstaden mot glesbebyggda förorter (till exempel när han tittar på skolresultat), och i andra fall att räkna in förorter i staden (när han jämför olika storstadsområden) – lite grann, kan misstänkas, beroende på när det stärker hans tes. Problemet med brottslighet i städer berörs inte särskilt uttömmande. Av naturliga skäl – men det är ändå en brist – är boken väldigt USA-fokuserad; de få nedslag som görs i andra världsdelar sker i städer som det är svårt att avgöra om de är representativa för landet i fråga eller ej. Glaesers ganska okritiska vurm för Singapore känns aningen oinformerad.

I sina normativa resonemang lånar Glaeser ibland sin annars ganska marknadstillvända inställning till mer påtagligt etatistiska resonemang. Då blir det ofta inkonsekvent. Global uppvärmning måste lösas genom begränsningar i bilåkande (både i USA och i Kina och Indien), gärna genom skatter, samtidigt som Glaeser inte kan komma ifrån sin personliga känsla att bilen är ett viktigt instrument för frihet, rörlighet och andra goda värden. Skolor behöver bli bättre i USA, särskilt i innerstäder, och detta ska ske antingen genom friare val (skolpengs-system) eller genom mer offentliga pengar (”göra alla skolor bra”). Staden ska växa spontant, men myndigheter och politiker ska styra utvecklingen genom ”upplysta” investeringsbeslut, i exempelvis vägar, avlopp, el m.m. En nations fattiga är ”varje medborgares ansvar, inte bara de som råkar bo i samma politiska jurisdiktion”, skriver Glaeser; men samtidigt ska politiken enligt honom inte stödja upp städer och områden på dekis genom bidrag och subventioner. Hm.

Städer som spontan ordning

Städer har historiskt i många fall vuxit fram runt handelsplatser, och många av världens mest lyckade städer – New York, Amsterdam, Hong Kong – har nått framgång just genom att vara fördel-aktiga för handel. Att så sker kräver självklart ett juridiskt ramverk som främjar handel, med till exempel säkra äganderätter, lagstyre och frånvaro av korruption. Samtidigt får inte lagar och regler bli så inträngande att de förlamar stadens spontana växt. Här saknar Glaeser i sin beskrivning den hayekianska insikten om spontan ordning och evolutionär utveckling; Glaeser tittar i många fall på lyckade städer, identifierar de faktorer som gjort att de lyckats – till exempel just handel, men även framgångsrika universitet – och drar utifrån det slutsatsen att samma recept kan användas i andra städer (bland annat hävdar Glaeser att Detroit bör satsa på elitutbildning nu när bilindustrin falnat…). Att institutioner skiljer sig mellan platser och tidpunkter så mycket att det inte är möjligt att ”karbonkopiera” ett framgångsrecept verkar Glaeser bry sig mindre om.

Trots detta är han förstås ingen planerare med storslagna visioner för hur städer ska byggas och invånare fostras. I grund och botten är Triumph of the city en hyllning av spontan, frivillig samverkan inom ramen för goda institutioner. Framtiden tycks ligga, och alltid ha legat, i städerna.

Är eran av amerikansk dominans på väg att ta slut, eller är den senaste tidens kriser och krascher bara ett överkomligt hinder på vägen mot fortsatt dominans? Är drömmarna om evig tillväxt krossade, eller behöver de bara modifieras? Det är frågor som författaren Tyler Cowen funderar kring i sin bok The great stagnation.

Det senaste decenniet har det, netto, inte skapats några nya jobb i USA. Medianlönen har bara stigit marginellt sedan 1970-talet. Och som lök på laxen närmar man sig en statsfinansiell kris i takt med att statsskulden skenar. Orsaken står inte att finna i den dagsaktuella penning- eller finanspolitiken. Inte heller i den ökande globala konkurrensen. Och de två större politiska partierna är ungefär lika dåliga på att hantera dessa långsiktiga och strukturella problem.

Men vad är då orsaken till problemen? Det är vad Tyler Cowen diskuterar i boken The great stagnation. Svaret, enligt Cowen, är följande: USA:s institutioner har byggts under det implicita antagandet att det finns många lågt hängande ekonomiska frukter att plocka, men dessa börjar nu ta slut. Historiskt har USA haft tillgång till tre typer av lågt hängande frukter:

Fri tillgång till land

Fram till mitten av 1800-talet fanns det land i överflöd. En stor del av dessa arealer låg i nära anslutning till floder och sjöar. Kombinerat med en hög grad av social frihet utgjorde detta en enorm lockelse för Europas mest driftiga arbetare, vilka emigrerade och snabbt gjorde USA till världens rikaste land.

Tekniska genombrott

Under perioden 1880 till 1940 upplevde amerikanerna en lång rad tekniska genombrott. Man fick tillgång till elektricitet, bilar, flygplan, telefoner, läkemedel och en lång rad andra ”uppfinningar”. Samtidigt effektiviserades och vidareutvecklades järnvägen och båttrafiken, och jordbruket automatiserades i allt högre grad. Resultatet blev en kraftigt effektiviserad produktion, med tillhörande förbättringar i levnadsvillkoren.

Sedan dess har dock takten i förändringarna saktat ner. Bortsett från internet är livet idag inte särskilt mycket annorlunda än för 50 år sedan. De vildvuxna prognoserna för hur framtiden skulle se ut, som formulerades under 1950- och 60-talet, har inte förverkligats. Vi har inte flygande bilar, lever inte för evigt och har fortfarande inte satt en människa på en annan himlakropp än månen.

Utbildande av smarta men fattiga barn

År 1900 tog bara 6,5 procent av alla barn i den relevanta kohorten examen från high school. 1960 hade andelen vuxit till 60 procent. Samma mönster gäller den högre utbildningen: År 1900 var det bara en på 400 som påbörjade en högre utbildning, medan samma siffra år 2009 var 40 procent. Förr var marginalstudenten – den person som gick från att inte få någon utbildning till att få en utbildning – ofta synnerligen begåvad. Det som hållit henne tillbaka var inte hennes mentala infrastruktur, utan hennes materiella förutsättningar. Att möjliggöra för dessa personer att utbilda sig gav stora produktivitetsvinster. Idag är mönstret ett annat. Det finns inte längre några större potentiella vinster av att ytterligare expandera utbildningsprogrammen.

En stor del av USA:s ekonomiska tillväxt fram till 1970 har alltså, enligt Cowen, byggt på att man plockat från dessa tre typer av lågt hängande frukter. Man skulle eventuellt kunna addera tillgången till billiga fossila bränslen och en god konstitution. Oavsett antal börjar dessa frukter nu ta slut. Visst sker det fortsatt utveckling. Men i allt högre grad fokuseras det på privata och omfördelande produkter, snarare än sådant som för med sig positiva externaliteter. Ta de senaste årens nya finansiella instrument – ett tacksamt mål att attackera, det skall erkännas – som exempel. De var innovativa och genererade stora vinster åt deras skapare. Men det är tveksamt om de ledde till någon ökning av det aggregerade välståndet. Vad som till en början såg ut som skapandet av resurser ter sig, så här i efterhand, allt mer som en omfördelning; från oss som fått städa upp efter finanskrisen och till de som tog oproportionerligt stora risker med de nya produkterna. Samma mekanism – ett ökat fokus på privata snarare än kollektiva produkter – kan alltså förklara såväl den generella ekonomiska stagnationen som den ökande graden av ekonomisk ojämlikhet, hävdar Cowen.

Mjuk tillväxt?

Cowen tar inte upp det i sin bok, men även de effektiviseringar som leder till verkligt resurs-skapande har begränsningar. Det finns nämligen ingenting att lägga dessa extra resurser på som kan ge samma höjning av levnadsstandarden som det en gång gjorde. När den vanliga amerikanska arbetaren hade råd med ett kylskåp, en bil eller en vettig sjukförsäkring innebar det stora kvalitetsförbättringar i hennes liv. Men på grund av den fallande marginalnyttan av materiella saker minskar möjligheten att konsumera oss till lycka om inte nya konsumtionsmöjligheter skapas. Vi blir helt enkelt inte lika lyckliga av att kunna köpa en andra bil som vi blev när vi kunde köpa den första. Men trots detta finns det begränsade möjligheter att styra om vår konsumtion i en ”mjukare” riktning. Innovation inom exempelvis sjukvården har stor potential, men konsumtionen av dessa tjänster är i många fall komplicerad och likriktningen förhållandevis stor. Lägg därtill riskerna som är associerade med spridningen av exempelvis multiresistenta bakterier, och vi står inför en högst verklig risk att utvecklingen snarare kan ta några steg bakåt.

Vad väntar bortom horisonten?

Men vad väntar då när solen stiger över morgondagens Amerika? Enligt Cowen kanske vi får vänja oss vid en något långsammare ekonomisk utveckling. Det finns dock ett antal positiva trender. Främst gör de fattigare ländernas snabba ekonomiska tillväxt – i sig en produkt av den lågt hängande frukten ”gör som USA, Europa och Japan” – att väntevärdet av att komma på nya produkter blir högre, då konsument-marknaden blivit större. Det ger ökade incitament till innovation.

Några andra större och mer omvälvande spaningar eller förslag på åtgärder kommer Cowen egentligen inte med. Trots det är The great stagnation ett välskrivet inlägg i en relevant debatt. Den går snabbt att läsa, och ger lagom mycket intellektuellt tuggmotstånd. Man behöver inte hålla med om allt. Kanske bör man inte ens göra det. Men när man som läsare utmanas att tänka själv startar just den typ av kreativa och innovativa processer som kan hjälpa oss vidare, till morgondagens ekonomi.

Mitt första möte med nationalekonomi ägde rum i en tältpaviljong på ett av Ung Vänsters sommarläger, någon gång i början av tjugohundratalet.  Jag hade precis börjat gymnasiet och var den typ av brinnande kommunist som man – givet att man inte är Jan Myrdal – bara är under tonåren. Marxistisk teori var logisk och kunde appliceras på det mesta. Höger var för mig synonymt med pojkar i min egen ålder med flottiga frisyrer och med en uppfattning om att fri radio var viktigare än svältande barn i Afrika. Mot den bakgrunden satt jag på gräset i tältet och lyssnade när Ali Esbati gick igenom grunderna i nationalekonomi.  Jag minns att han raljerade en del över teorin och dess grundläggande antaganden men än mer minns jag vilket intryck analysverktygen gjorde. Kanske var det just den föreläsningen som blev första steget på vägen bort från vänstern och mot studier på Handelshögskolan i Stockholm.

Jag har därför inte svårt att identifiera mig med Peter Gerlach när han i bokens förord beskriver sin fascination för nationalekonomin. Men medan den fick mig att tvivla gjorde den Gerlach starkare i sin övertygelse. Och nog finns det mycket att hämta inom nationalekonomin, även för vänstern. Nationalekonomi är, som författarna flera gånger påpekar, ett verktygsskåp med metoder. Slutprodukten beror på vilka antaganden som görs och vilket råmaterial som används.

Just därför är de tolkningar som förs fram i bokens tematiska kapitel långt ifrån självklara. Som så ofta handlar nationalekonomisk analys om vad man väljer att se och att inte se. Nationalekonomi för vänstern präglas av en grundläggande tes att en snedvridning på en marknad i sig är skäl för ett statligt ingrepp för att lägga saker till rätta.

Särskilt tydligt blir resonemanget avsnittet om paternalism där författaren Robert Östling i grova drag argumenterar enligt följande. A gör X (till exempel röker). Det är orimligt att A, givet att A var fullt informerad skulle vilja göra X). Således tyder det faktum att A gör X på att beslutsstrukturerna är snedvridna. Någon (B) bör därför ingripa och påverka A så att A avstår från att göra X.

Resonemanget förutsätter ett antal saker, för det första att B vet bättre än A var som är ett rimligt eller orimligt utfall. Östlings svar på detta är att hänvisa till att paternalism ofta handlar om att korrigera misstag som är tydliga för oss alla, utom i den enskilda valsituationen. Argumentet är högst giltigt när det gäller möjligheten för A att ålägga sig själv någon typ av restriktion. Det finns en uppsjö av sådana frivilliga restriktioner och incitament, alltifrån gymkort till sluta röka-grupper. För att B skall ingripa krävs dock ytterligare ett antagande: att A’s Dr Jekyll inte själv klarar av att reglera sin Mr Hyde.

Dessutom finns alltid möjligheten att B helt enkelt inte vet bäst. Kanske uppskattar A sin cigarett så mycket att det helt enkelt är värt den extra risken? En aldrig så välvillig stat saknar, som Friedrich Hayek invände, tillräcklig kunskap för att kunna rätta till alla problem, eller ens avgöra vilka företeelser som är att betrakta som problem.

När det gäller nationalekonomisk teori innehåller nationalekonomi för vänstern inte särskilt många överraskningar. Det är inte heller meningen då boken i första hand är en introduktion till national-ekonomisk teori ur ett vänsterperspektiv och en argumentation för att även vänstern kan ha nytta av nationalekonomi. Med tanke på den debatt som boken satt igång är detta ingen okontroversiell tes. I sin recension av boken kritiserar Lars Pålsson Syll författarna av boken för att:

“[gå in i den] neoklassiska redskapsboden och plocka med sig en hammare, för att sedan konstatera att den minsann går att använda som bestick också. Om det nu är så att det verkligen är äta vi vill, varför inte gå in i andra redskapsbodar där det finns gott om gafflar och knivar?”

Det är en förståelig men ändå irrelevant invänd-ning. Den som kan använda sin hammare som bestick kan nå även de som föredrar pinnar framför gafflar men som har en hammare liggande i garaget. Genusvetenskap, sociologi och sunt arbetarförnuft i all ära, men en bred och relevant vänster är tillgänglig även för dem för föredrar siffror.

Och kanske är det just här som Nationalekonomi för vänstern har störst relevans, att den visar att det finns en plats inom socialdemokratin och vänstern även för akademiker. Robert Nozick beskriver i sin essä Why intellectuals oppose capitalism hur akademiker kan uppleva sig besvikna på den moderna marknads-ekonomin där intellekt och utbildning får stå tillbaka för medelmåttiga säljare. På samma sätt kan det inte vara helt enkelt att vara intellektuell akademiker i dagens Socialdemokratiska arbetareparti.

I sina memoarer beskriver Pär Nuder hur han efter valförlusten 1991 kallades in till Ingvar Carlsson och blev tillsagd att ta sin jur. kand. snarare än att följa med till riksdagen. Det är svårt att tänka sig att Håkan Juholt med sin tvååriga gymnasielinje eller Mona Sahlin, även hon med enbart en gymnasieutbildning i bagaget, med trovärdighet skulle ha kunnat leverera motsvarande besked. Göran Person skulle möjligen ha kunnat göra det, men då med sig själv och sin ”nästan avslutade” uppsats enbart som ett varnande exempel.

Nationalekonomi för vänstern kan därför även ses som ett försök att återupprätta socialdemokratins intellektuella gren – en gren som förstår värdet av eftertanke och grundkunskap.  Med Peter Gerlach egna ord: ”Vilka politiska åtgärder som man tycker bör genomföras följer aldrig enbart från politiska värderingar utan bygger också på en föreställning om hur världen fungerar” .